Musik: Recensioner - Svenska album

Det är på många sätt otroligt hur svenska Jonatan Leandoer Håstad har slagit så stort som han har gjort. Men alldeles uppenbart är att han lyckats karva ut ett uttryck och en musik som många unga människor kan hitta förtröstan och glädje i. Men för oss som inte hör till de invigda i Yung Lean-kulten är det ett kärvt landskap att ta sig igenom. På ”Starz” fortsätter han sitt segertåg på den egensinniga och brokiga väg han stakat ut sedan 2013. Och ”Starz” är kanske ännu mer brokig och egensinnig än tidigare projekt. På öppningsspåret ”My Agenda” både skriker och pratrappar Yung Lean över ett distat oljud som ligger betydligt närmare punk/rock-scenen än rap, medan produktionen på ”Butterfly Paralyzed” låter som eurodance med ljuddämpare. Ja, lite som Chris Browns ”Beautiful People”, för att vara exakt. Det svengelska uttalet gör texterna svåra att ta på allvar, även om han bitvis får in välformulerade partier. Även om Yung Lean ibland hittar en känsla som påminner om Mac Millers finstämda ”Circles”, räcker det inte för att göra det intressant. Personligen nöjer jag mig med att på avstånd konstatera att Yung Leans musikuniversum är fascinerande, men det är ingen miljö jag känner mig hemma i. Bästa låt: ”Boylife In EU” är något förtrollande, med Yung Leans släta sång över smattrande hi-hats. Bästa produktion: På titelspåret ”Starz” känns det verkligen som att man är uppe bland stjärnorna. Bästa gästinhopp: Ariel Pink utgör enda gästen. Bästa text: Tidigare släppta singeln ”Violence” sticker ut, mycket på grund av sin text.