SVENSK HIPHOP & MUSIKGALOR
Podcasten Gatuslang har tagit sitt namn från den klassiska låten “Gatuslang” av Ken Ring, över ett Collén & Webb-beat. Det är också i den här eran som mycket av podden tar avstamp. Gatuslang är ett program med ren passion för svensk hiphop. Här reflekterar Pontus Gustavsson om en hiphopares resa genom musikgalor och priser som delas ut.
När jag växte upp under hiphopens kommersiella genombrott på 90-talet gick det hand i hand med att ta mer plats på de stora galorna, både globalt och på hemmaplan. Från att musikpriser i huvudsak varit en plats för pop och rock-genren började hiphopen släppas in i finrummen. Även om genren ständigt hånades och diskriminerades i sammanhanget. Som ett exempel föll hiphopgenren för den svenska grammisgalan inom kategorin ”Modern dans” fram till år 2001 då den fick dela kategori med soulen. År 1999 kammade Petter hem hela 3 grammisar i samband med sitt debutalbum, bland annat i kategorin ”Årets manliga pop/rockartist”.
Internationellt vid den här tiden var MTV Video Music Awards det självklara priset och bänkningen för mig eftersom renodlade galor som The Source Award inte visades i Sverige. På den tiden hoppades man få en skymt av dåtidens fixstjärnor som Eminem, Dr. Dre, Snoop Dogg, Will Smith, DMX, Nelly, Puff Daddy och de andra kommersiellt stora artisterna som spelades på MTV under den perioden. Det man inte insåg som tonåring var hur lite de här priserna egentligen handlade om musiken och kulturen. Det handlade istället mer om image och kommersialism. Precis som
Grammy i USA som Grammis på hemmaplan blev du hyllad för hur många skivor du hade sålt och för vilka kläder du hade på dig under galan. Måttstocken var hur framgångsrik du var, inte vad du tillfört kulturen eller vilka skills du hade visat upp under året. Jag minns hur jag tidigt förstod hur sålda skivor och priser inte hade någonting med hur duktig du var som musiker och skapare, utan snarare hur bra du var på att sälja dig själv. Det var viktigare att du arbetade med rätt människor, att du hade muskler i form av pengar, kontakter och ett stort skivbolag, och kanske till och med hade ett fördelaktigt yttre.
Men på den här tiden reflekterade jag inte så mycket kring hur priserna delades ut. Och tänkte aldrig på vem som satt i respektive jurygrupp och hur de olika priserna valdes. Det var först när jag själv blev en del av juryarbete många år senare som det blev intressant för mig. Jag hade i många år suttit som jury i talangtävlingar och i battlesammanhang, men att sitta i en musikjury var någonting annat. Mitt första större uppdrag var som ordförande i hiphopkategorin på
SOMS Manifest-pris. Där satt jag som ordförande i 7 år mellan åren 2009-2016. Något som jag tog på fullaste allvar trots att det var mycket arbete bakom och helt oavlönat. Precis som det är att sitta i juryn för de flesta musikpriserna. För mig var det ett ärofyllt uppdrag och ett viktigt arbete för kulturen. En möjlighet att kunna lyfta de artister som förtjänade att synas, men som kanske aldrig fått ett större genombrott eller inte släppts in av branschen trots otroliga skills.
Det var få artister som anmälde sig självmant till Manifest-galan trots årliga uppmaningar på sociala medier. Jag och min vän Martin på Whoa gjorde varje år en lista över samtliga svenska hiphopproduktioner som släppts och skulle släppas kommande år. Dessutom hade inte Spotify skaffat sig monopol än så de flesta skivorna på den tiden hade jag i mp3-format. Så jag samlade varje år ihop all svensk hiphop som min handplockade jury fick rösta på. När jag tittar tillbaka på vinnarna under tiden jag satt som ordförande i Manifestgalans hiphop-kategori är jag otroligt stolt att vi premierade artister som Chords, Mohammed Ali, Zacke, Mofeta & Jerre, Abidaz, Parham och Mwuana. Artister som alla är otroligt duktiga, har en hög konstnärlig integritet med egna stilar som spillt över på den övriga svenska hiphopscenen, trots att man varit independent. Något som borde vara eftersträvansvärt än idag inom svensk hiphop.