Säkerhetskistor vaktade viktorianska odöda

Detta är verkligen ett underligt inslag i historien. De livsförvarande kistorna var speciella begravningskistor som skulle försäkra att de som råkat bli begravda levande skulle kunna ta sig ut.

De designades av Christian Henry Eisenbrandt år 1843. Systemet fungerade genom att kombinera det vanliga gångjärnslocket med en rad spakar och fjädrar. Dessa aktiverades via rörelsedetekterande anordningar i kistan, som skulle öppna spärren.

Rörelser upptäcktes via två mekanismer: en ring runt den begravdes finger och en metallplatta vid huvudet. Båda dessa var kopplade till ledningar som ledde till kistans öppningsmekanism. Minsta lilla rörelse skulle öppna locket.

Förutom öppningsmekanismen hade kistorna dessutom ett slags luftnät i locket, som skulle ge en begränsad tillförsel av luft efter begravning.

LUFTNÄTEtt speciellt galler monterades i locket, så den begravda skulle få tillräckligt med luft för att ta sig ut. RINGEn ring sattes på ett av den avlidnas fingrar. Den kopplades till ledningar som ledde till fjäderlåset. HUVUDPLATTA En huvudplatta lades mot den avlidnas panna, som utlöste fjädern om den rubbades.