Krigs­ma­ski­ner klev in i strid

Knasiga Historier - - Innehåll -

När du tän­ker på mi­li­tä­ra for­don är för­mod­li­gen fyr­ben­ta och lug­na jät­tar in­te det förs­ta du tän­ker på, el­ler hur? Per­ser­na an­vän­de dock ele­fan­ter till så­da­na upp­gif­ter un­der det fjär­de år­hund­ra­det e.Kr. De var enor­ma i stor­lek och såg skräc­kin­ja­gan­de ut på slag­fäl­ten och gav dess­utom kri­ga­re ett över­tag i höjd jäm­fört med si­na mot­stån­da­re. Nack­de­lar­na? De kräv­de sto­ra mäng­der mat och vat­ten och det var för­mod­li­gen en väl­digt krä­van­de upp­gift att gö­ra rent ef­ter des­sa ”for­don”.

Kön

Krig­se­le­fan­ter­na som an­vän­des i stri­der var ute­slu­tan­de ha­nar. Många tror att det­ta be­ror på att de var snab­ba­re och ag­gres­si­va­re, men det här är fel­ak­tigt. Ha­nar pas­sa­de bätt­re i stri­der, ef­tersom ho­nor i strid ha­de flytt i när­va­ron av ha­nar. Det var nå­got som gjor­de ho­nor­na opå­lit­li­ga och far­li­ga på slag­fäl­tet. Ho­ne­le­fan­ter an­vän­des där­för istäl­let för han­del och trans­port.

Kri­ga­re

Kri­ga­re och ryt­ta­re följ­de all­tid med krig­se­le­fan­ter­na in i strid. Det fanns van­ligt­vis tre el­ler fy­ra båg­skyt­tar el­ler spjut­kas­ta­re i how­dah till­sam­mans med ryt­ta­ren, som kal­la­des för en ma­hout, som kon­trol­le­ra­de dju­ret. Ryt­ta­ren bar all­tid på en kniv och en ham­ma­re, som kun­de an­vän­das för att skä­ra ge­nom dju­rets rygg­märg om det gick bär­särk.

How­dah

Krig­se­le­fan­ter bar of­ta på ett stort trä­torn på ryg­gen som he­ter how­dah. Det var i det­ta torn kri­gar­na höll till, som slogs från den slott­lik­nan­de struk­tu­ren. Det fanns bå­de för- och nack­de­lar med att slåss från how­dah: kri­gar­na fick ett över­tag i höjd, men var sam­ti­digt väl­digt ut­sat­ta för fi­en­der.

Disci­plin

De fles­ta ele­fan­ter som an­vän­des i stri­der fångades i det vil­da, ef­tersom det tog myc­ket läng­re tid för dem att nå mo­gen ål­der om de föd­des upp i fång­en­skap. De vil­da dju­ren kräv­de enor­ma mäng­der mat och vat­ten var­je dag och tog fle­ra år att trä­na. För­rä­da­re av ar­mén och and­ra brotts­ling­ar an­vän­des i trä­ning­en, då ele­fan­ten be­höv­de öva på att kros­sa och av­rät­ta fi­en­der.

Enor­ma i stor­lek

Trots att de var kraft­ful­la va­pen var krig­s­e­le­fan­ter­nas främs­ta upp­gift att ska­pa räds­la hos fi­en­der­na. Förs­ta gång­en Alex­an­der den sto­re möt­te dem var han så rädd att han er­bjöd of­fer till gu­dar­na in­nan Sla­get vid Gau­ga­me­la. I verk­lig­he­ten var ele­fan­ter­na opå­lit­li­ga och ner­vö­sa. Det in­ne­bar en stor risk för bå­da ar­mé­er att ha dem med på slag­fäl­tet och det hän­de of­ta att de fick pa­nik och flyd­de.

Rust­ning

Trots att ele­fan­ter­na har tjock hud som gjor­de dem till for­mi­dab­la fi­en­der på slag­fäl­tet, fick de även ex­tra­skydd. Ele­fan­ter­na fick of­ta tun­na plåtrust­ning­ar och i vis­sa fall an­vän­des även ring­bryn­jor. In­dis­ka krig­se­le­fan­ter ut­rus­ta­des med svärd på si­na be­tar, nå­got som gjor­de dem ex­tra död­li­ga.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.