När krop­pen slåss

Vårt im­mun­för­svar be­står av ett enormt an­tal sol­da­ter som står vakt, re­do att slå till­ba­ka an­grepp från främ­man­de in­kräk­ta­re. Men var­för lö­per det­ta fan­tas­tis­ka för­svars­verk ibland amok och får sol­da­ter­na att kri­ga mot dem som de är sat­ta att för­sva­ra?

Kroppen 3 – Din anatomi från topp till tå! - - Innehäll - Text: Siw El­len Ja­kob­sen

På vin­tern får vårt im­mun­för­svar läg­ga in högs­ta väx­eln. Dag och natt slåss det mot bak­te­ri­er och vi­rus. Ju snab­ba­re krop­pens sol­da­ter dö­dar de främ­man­de in­kräk­tar­na, desto fris­ka­re hål­ler vi oss.

Men det är in­te ba­ra bra att sol­da­ter­na upp­vi­sar så­dan käm­paglöd. Ibland blir de näm­li­gen så iv­ri­ga att de går loss på kropp­ens eg­na cel­ler.

Det är det­ta som hän­der vid ce­li­a­ki, gikt, MS, pso­ri­a­sis och in­flam­ma­tion i sköld­kör­teln. De här är ba­ra 5 av de över 80 sjuk­do­mar som vi med en ge­men­sam be­teck­ning kal­lar au­to­im­mu­na sjuk­do­mar.

De här sjuk­do­mar­na har myc­ket ge­men­samt med al­ler­gi­er. Al­ler­gis­ka re­ak­tio­ner upp­står ef­tersom im­mun­för­sva­ret över­re­a­ge­rar på na­tur­li­ga äm­nen i vår närmil­jö, till ex­em­pel pol­len.

Fors­kar­na ar­be­tar nu för att hit­ta ge­men­sam­ma näm­na­re mel­lan des­sa sjuk­do­mar och en håll­bar för­kla­ring till att de upp­står och ska­par in­flam­ma­tions­re­ak­tio­ner i vår kropp. I dags­lä­get vet vi in­te myc­ket om det­ta. Men vi vet att det finns mer al­ler­gi och au­to­im­mu­na sjuk­do­mar i vis­sa fa­mil­jer än and­ra. Allt­så mås­te pro­ble­met del­vis va­ra ärft­ligt.

Magont av mjöl

I Sve­ri­ge be­räk­nas 1–2 pro­cent av be­folk­ning­en ha ce­li­a­ki. Pa­ti­en­ter­na drab­bas av sym­tom som di­ar­ré, magont, il­lamå­en­de och vikt­ned­gång. Det en­da som hjäl­per är att helt und­vi­ka glu­ten, ett pro­te­in som finns i ve­te, korn och råg.

Var­för får då vis­sa fruk­tans­värt magont av att äta bröd, ka­kor, pas­ta och piz­za som in­ne­hål­ler glu­ten?

I Nor­ge har fors­ka­re har stu­de­rat pro­ble­met i många år. I fjol kom man li­te när­ma­re ett svar. I spet­sen för forsk­nings­in­sat­ser­na står pro­fes­sor Lud­vig Sol­lid vid uni­ver­si­te­tet i Oslo.

Fors­kar­na har trängt djupt in i män­ni­sko­krop­pen för att för­stå var­för de här be­svä­ren upp­står. Fak­tiskt än­da ner på mo­le­kyl­ni­vå. Där hit­ta­de fors­kar­na en för­vir­rad sol­dat som ut­käm­par helt fel krig.

Sol­da­ten är en T-cell, en spe­ci­fik typ av vi­ta blod­krop­par. Upp­gif­ten sol­da­ten har är vik­tig. Den ska över­va­ka krop­pens cel­ler och kon­trol­le­ra om de är in­fek­te­ra­de med vi­rus el­ler bak­te­ri­er. Upp­täc­ker sol­da­ten mins­ta fot­spår ef­ter fi­en­den går sol­da­ten raskt och ef­fek­tivt till an­grepp.

Pro­ble­met är ba­ra att de här T-cel­ler­na tar fel ibland. Och det är vad som hän­der hos pa­ti­en­ter med ce­li­a­ki.

Lik­he­ter med typ 1-diabetes

Fors­kar­na vid uni­ver­si­te­tet i Oslo har allt­så upp­täckt att im­mun­för­sva­ret hos per­so­ner med ce­li­a­ki re­a­ge­rar på glu­ten som om det skul­le va­ra en bak­te­rie som mås­te be­käm­pas. T-cel­ler­na star­tar krig och den glu­te­nin­to­le­ran­ta per­so­nen upp­le­ver in­flam­ma­tion och sto­ra mag­s­mär­tor.

Var­för upp­står det här miss­för­stån­det? För­klar­ing­en är att glu­te­nin­to­le­ran­ta har en be­stämd typ av ärft­li­ga ”in­for­ma­tions­mo­le­ky­ler”, så kal­la­de Hla-mo­le­ky­ler. De hål­ler T-cel­ler­na – allt­så sol­da­ter­na – in­for­mer­ade om si­tu­a­tio­nen vid fron­ten. Det är des­sa Hla-mo­le­ky­ler som får sol­da­ter­na att re­a­ge­ra så kraf­tigt. Ett stort an­tal T-cel­ler par­ke­rar sig i tar­men och vän­tar på att glu­ten ska dy­ka upp.

Fors­kar­na vid uni­ver­si­te­tet i Oslo vet nu med stor sä­ker­het att det är så det går till: glu­ten är or­sa­ken till att an­ti­krop­par bil­das och går till an­grepp mot krop­pens eg­na cel­ler. Om pa­ti­en­ten ute­slu­ter glu­ten från kos­ten, ser fors­kar­na att för­svars­ver­ket mon­te­ras ner. Äter pa­ti­en­ten glu­ten byggs det upp igen.

Fors­kar­na ser även att im­mun­för­sva­ret hos ce­li­a­ki­pa­ti­en­ter för­stör cel­ler i tar­mens yt­skikt. Det­ta är miss­tänkt likt hur cel­ler som pro­du­ce­rar in­su­lin för­störs hos pa­ti­en­ter med typ 1-diabetes.

Det nya fyn­det gör även att fors­kar­na nu miss­tän­ker att det mås­te va­ra främ­man­de in­kräk­ta­re som lig­ger bakom and­ra au­to­im­mu­na sjuk­do­mar som reu­ma­to­id ar­trit, MS och typ 1-diabetes. Men de vet in­te vil­ka des­sa främ­man­de in­kräk­ta­re är.

Har vi det för rent hem­ma?

Fle­ra bi­tar har fal­lit på plats i puss­let, men det sak­nas fort­fa­ran­de fle­ra styc­ken.

Myc­ket pe­kar allt­så i rikt­ning mot att ärft­li­ga fak­to­rer har be­ty­del­se för ut­veck­ling­en av au­to­im­mu­na sjuk­do­mar.

Trots det kan även många fak­to­rer i den om­gi­van­de mil­jön spe­la en vik­tig roll.

En av häl­so­forsk­ning­ens sto­ra obe­sva­ra­de frågor är var­för al­ler­gi­er och au­to­im­mu­na sjuk­do­mar är mer ut­bred­da i vårt mo­der­na och hy­gi­e­nis­ka sam­häl­le än i län­der där män­ni­skor le­ver mer tra­di­tio­nellt och of­ta rätt smut­sigt. Är det nå­got i vår mo­der­na livs­stil som trig­gar im­mun­för­sva­ret och får det att vil­ja slåss även mot ofar­li­ga in­kräk­ta­re?

En te­o­ri är att im­mun­för­sva­ret hos ett ny­fött barn får för li­te sti­mu­lans nu när vi le­ver så rent och ste­rilt, och att barn ba­ra am­mas de förs­ta må­na­der­na. Är det all ren­lig­het runt be­bi­sen som gör att vi se­na­re i li­vet re­a­ge­rar på helt ofar­li­ga sa­ker?

Många fors­ka­re stu­de­rar just nu det­ta när­ma­re. En del av forsk­ning­en går ut på att ti­digt lå­ta små­barn äta så­dant som vi vet att vis­sa re­a­ge­rar på, till ex­em­pel glu­ten och jord­nöt­ter.

Brit­tis­ka fors­ka­re har vi­sat att barn som får som in­ne­hål­ler jord­nöt­ter re­dan från fy­ra till sex må­na­ders ål­der har 80 pro­cent läg­re risk att ut­veck­la jord­nöt­sal­ler­gi. I Sve­ri­ge re­kom­men­de­ras he­lam­ning tills bar­net är sex må­na­der. Nu på­går forsk­ning, bland an­nat vid Oslo uni­ver­si­tets­sjuk­hus, för att ta re­da på om det kanske vo­re bra att änd­ra på rå­den.

Att le­va på glu­ten­fri kost he­la li­vet kan va­ra svårt

Den nya kun­ska­pen kring sjuk­domsme­ka­nism­er­na vid ce­li­a­ki ger fors­kar­na un­der­lag att ut­veck­la nya be­hand­lings­me­to­der. En stra­te­gi är att ut­veck­la ett vac­cin som på­min­ner om det som an­vänds vid pol­le­nal­ler­gi. Då får pa­ti­en­ten äm­nen som hen är al­ler­gisk mot – li­te i ta­get. Må­let är att grad­vis be­dri­va en ”ef­ter­ut­bild­ning” av im­mun­för­sva­ret,så att det för­står att glu­ten in­te är nå­gon fi­en­de.

Be­ror det på an­ti­bi­o­ti­ka?

Ny forsk­ning ty­der på att vår tarm­flo­ra har myc­ket att sä­ga till om när det gäl­ler vår häl­sa. I fris­ka tar­mar finns det mäng­der med bak­te­ri­er och svam­par. Tarm­bak­te­ri­er­na hjäl­per oss att bry­ta ner ma­ten och fri­gö­ra nä­rings­äm­nen från den. Idag vet fors­ka­re att tarm­flo­ran fak­tiskt ”pra­tar” med vårt im­mun­för­svar.

En kraf­tig an­ti­bi­o­tika­kur kan ut­plå­na många av bak­te­ri­er­na i tar­men. Nu miss­tän­ker vis­sa fors­ka­re att vår över­driv­na an­ti­bi­o­ti­kaan­vänd­ning kan le­da till au­to­im­mu­na sjuk­do­mar. De spe­ku­le­rar även i att des­in­fek­tions­me­del och kon­ser­ve­rings­me­del kan på­ver­ka bak­te­ri­e­flo­ran i vå­ra tar­mar.

En stor norsk stu­die av 100 000 gra­vi­di­te­ter har vi­sat att barn som fick två el­ler fle­ra an­ti­bi­o­ti­ka­be­hand­ling­ar un­der si­na förs­ta 18 må­na­der, löp­te hög­re risk att drab­bas av ce­li­a­ki jäm­fört med barn som ba­ra fick en el­ler ing­en be­hand­ling.

Nor­ge är ett av de län­der i värl­den som an­vän­der minst an­ti­bi­o­ti­ka. Än­då får för många barn an­ti­bi­o­ti­ka även här för in­fek­tio­ner som kan gå över av sig själ­va. Om man lyc­kas mins­ka an­vänd­ning­en av an­ti­bi­o­ti­ka än­nu mer kan det ock­så mins­ka fö­re­koms­ten av au­to­im­mu­na sjuk­do­mar och al­ler­gi­er. Det tror idag fle­ra fors­ka­re på om­rå­det.

Glu­ten­fri kost?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.