Karin Henriksson: Mönstren finns i det lilla och i det stora

Att jobba på lokaltidning är att röra sig mellan det lilla och stora. Mellan världen och Marstrand, Munkegärde eller Aröd. Att plocka ner de stora händelserna och beskriva hur de påverkar vår kommun och oss som bor här. Eller se hur händelser här passar in i de större mönstren.

Just nu tänker jag mycket på hur länge det dröjer innan vi vaknar till nyheten om att en sprängladdning har detonerat i en port i centrala Kungälv eller att någon har skjutits utanför McDonalds.

Våldet i gängmiljöerna har varit närvarande så länge nu och dödsskjutningarna har varit så många att vi som nyhetskonsumenter blivit avtrubbade. ”Jaha, en ny skjutning i natt. Var det någon som dog?”. Scrollar vidare. Det var inte här, den här gången heller. I september dödades tolv personer i de pågående gängkonflikterna i Sverige. En 13-årig pojke, en oskyldig mamma.

Men något har skiftat den senaste veckan. Natten till den 28 september dör en 25-årig kvinna efter en sprängning i ett småhusområde i Uppsala. Hon var inte måltavla, hon hade bara oturen att bo i samma område som en person som polisen kopplat till gängkonflikten. Ytterligare två personer dör i skjutningar under samma dygn. Statsministern håller tal till nationen och vi är nog många som känner att nu går det inte längre att scrolla vidare.

Nu måste vi lägga politiken åt sidan, och samverka säger många (inte statsministern dock, han vill fortfarande göra politik av situationen). Nu måste alla goda krafter gå samman, säger många. Nu behövs långsiktiga åtgärder, säger de. Detta åtgärdar vi inte över en natt.

Samtidigt, under samma vecka, får vi på KungälvsPosten flera insändare från uppgivna lärare som beskriver en dysfunktionell skola. ”Skolorna i kommunen har näst intill inget att erbjuda de elever som är i behov av särskilt stöd”, skriver en. ”Assistenter tas bort, särskilt stöd är ett skämt på många ställen”, skriver en annan. Vi skriver om föräldrar som inte får LSS-insatser för sitt barn, och en annan familj vars son inte får extra stöd i förskolan. Vi får ett samtal från en mamma vars 15-åriga flicka skadar sig, svälter sig och inte går ur sängen på dagarna. Familjen får ingen hjälp från socialtjänsten eller BUP, mamman är desperat.

En vanlig vecka i välmående Kungälv. De här exemplen har absolut inget med gängkriminalitet och dödligt våld att göra, det är bara bilder av mammor och pappor som kämpar för sina barn och deras framtid. Och av förskollärare och lärare som kämpar för att göra sina jobb, och kunna ge barnen möjligheter att klara skolan, må bra och hitta sin plats i livet.

Det är tjatigt att upprepa att det är dyrt att inte göra rätt från början – både mänskligt och ekonomiskt. Alla vet ju det. Men förutsättningarna som ges i skolan, i socialtjänsten och i barnpsykiatrin är just nu inte rimliga. Så är det i Kungälv, och så är det i Sverige. Mönstren är tydliga, i det lilla och i det stora.