Torbjörn Olsson ger skräckfyllt liv åt Astrid Lindgrens vildvittror
Hur skulle en vildvittra se ut om den var med i Game of Thrones? Med den utgångspunkten tog sig Torbjörn Olsson an arbetet med den nya Ronja Rövardotter-serien som spelats in på Bohus fästning. Hollywoodveteranen anlitades för att återskapa Astrid Lindgrens fantasyvärld. Möt Tolleredsbon som berättar om vägen till världens största filmindustri, hur man får en borg att rämna – och varför han inte vill ha en Oscarsstatyett.
Dunder av hovar mot marken, en jagad ryttare på en stig – och så plötsligt sveper två skepnader ner från skyn och sliter förföljarna ur sadlarna. Den inledande scenen i Ronja Rövardotter-serien är mörk, dramatisk, med en helt annan ton än i den klassiska filmatiseringen från 1984.
I snart tre och ett halvt år har Torbjörn Olsson arbetat med projektet. Nu visar han några smakprov på en av sina stora datorskärmar på kontoret i Tollered. Som ansvarig för de visuella effekterna har han bland annat lett arbetet med att ge liv åt väsen som grådvärgar, rumpnissar och den största utmaningen av dem alla – vildvittrorna.
– Det fanns tydliga krav på att det absolut inte fick vara någon människa i kostym eller billiga dataeffekter.
Genom att anlita Tolleredsbon gick uppgiften till en veteran med erfarenhet från några av världshistoriens största filmproduktioner.
Allt startade på
90-talet när han tröttnade på att bygga ställningar på sin pappas företag i Falkenberg. Efter ett armbrott var det också svårt att sköta arbetet, förklarar Torbjörn och visar upp ett skrovligt ärr på vänster underarm.
Ynglingen som tillbringat skolåren i bildsalen sökte istället bidrag för att få en praktikplats hos en air brush-konstnär. Försäkringskassan sa nej, men kom med ett motförslag – en kurs i multimedia.
”Vad är det?” undrade Torbjörn. Wow-känslan var maximal när han började lära sig fotomontage. Den tidigare något hopplöse gymnasieeleven var nu som en vetgirig svamp. Han gick från stillbild till rörlig bild och tog alla möjligheter som
dök upp att arbeta med bildmanipulationer och effekter.
I bakhuvudet fanns
Jurassic Park, filmen som 1993 revolutionerade effekter på vita duken. Drömmen fanns att jobba utomlands och Torbjörn åkte till England för att visa upp vad han gjort.
– På vinst och förlust tog jag en VHS-kassett, åkte till London och knackade dörr, bokstavligt talat, och fick napp.
Det dröjde inte
länge innan han anlitades för den ena jättelika produktionen efter den andra. På meritlistan finns Sagan om Ringen, King Kong, Tomb Raider och James Bond.
– Det var väldigt mycket som en virvelvind, beskriver Torbjörn tillvaron.
Han flög fram och tillbaka mellan London och Nya Zeeland och karriärmässigt levde han sin dröm, men framgångarna hade sitt pris:
Efter tio års förhållande tog det slut med flickvännen Linnea.
– Det är väldigt slitigt med någon som till hundra procent är fokuserad på karriären. Jag var väldigt egocentrerad och så här i efterhand kan jag tänka att det inte är en speciellt trevlig egenskap. Jag var en väldigt annorlunda person.
Brytpunkten kom 2004. Torbjörn drabbades av utmattningssyndrom och började ifrågasätta sina livsval.
– Där hände det något, som kallas 30-årskris antar jag. Jag frågade mig själv hur jag kunde vara ett sånt känslomässigt ånglok som gick genom livet och tänkte att jag var störst, bäst och vackrast.
Torbjörn och Linnea
tog upp kontakten och gav relationen en ny chans. Ganska omedelbart kom prövningen när han fick erbjudandet att ansvara för de visuella effekterna i ”Stolthet och fördom” med Keira Knightley i huvudrollen.
Torbjörn tackade nej. Han såg vart trappstegen i karriären höll på att föra honom, men också följderna i andra änden.
– Hade jag satsat hade jag antagligen haft en Oscar eller två, men ingen familj. Jag har jobbat tillsammans folk som vunnit Oscars och ser hur deras familjeliv är – totalt dysfunktionellt. Jag är så extremt osugen på att ha en Oscar, det hade inte varit värt priset på något sätt.
Utlandskarriären var dock inte helt slut. De följande åren gjorde Torbjörn insatser i bland annat Avatar och I Robot på Nya Zeeland, men när frågan kom om den första Bilbo-filmen stängde han dörren till Hollywood.Tillsammans med Linnea och barnen Astrid och Charlie reste han hem till Sverige och bosatte sig i Tollered.
Idag har han
en helt annan inställning till privatlivet.
– Jag gör så gott jag kan och försöker vara en bra make och omhändertagande förälder.
Torbjörn har aldrig ångrat beslutet att lämna Hollywood, men inte heller sina val innan dess.
– Den karriärhungriga tiden lade grunden för att jag idag har min hobby som fulltidsjobb. Det är få förunnat att ha ett arbete som verkligen är ens hobby. Jag blir fortfarande exalterad när jag får nya manus och går och funderar på hur man kan göra olika saker.
Yrkeslivet har fortsatt med framgångar på nationell nivå. Inte mindre än fyra guldbaggar (!) finns på kontot.
– Rent krasst är de mer värda för producenten än för mig, i och med att jag är så pass etablerad och gjort så mycket även utan guldbaggar. Men för en producent som ska finansiera en film kan det vara väldigt mycket värt om de kan knyta mitt namn till projektet.
Så att ”stå på en prispall och ta emot medaljen” betyder inte så mycket för dig?
– Nej, verkligen inte. Jag tänker mer att guldbaggarna
kommit lite grann på köpet.
De två finaste har ändå fått plats hemma på väggen i radhuset, medan de övriga två samlar damm i den kreativa verkstad som kontoret utgör. På fönsterblecket finns också ett än mer prestigefullt pris – Visual effects society award för tv-serien Dinotopia 2002.
Priset har ingen framträdande plats, mitt emellan en gul apa och ett modellflygplan – attiraljer från tidigare inspelningar. Torbjörn avslöjar dock att platsen är strategiskt utvald.
– Det är en liten hemlighet. Folk i branschen vet vad det är och när jag har zoommöten syns den i kanten. Det har hänt att jag haft möte med någon internationell person som snubblat på orden och frågat om det är en Visual effects society award. I branschen är det som att jag skulle ha en Oscarsstatyett.
Projekten i Sverige
har kaffepengar i budget jämfört med filmerna i Hollywood. Torbjörn måste därför anta rollen som ”sura gubben”
– Folk vet att jag jobbat med stora produktioner och bara för att jag är med tror de att det är en garanti för att kunna göra filmer på samma sätt.
Så har det sett ut – fram tills nu. I arbetet med att återskapa Astrid Lindgrens fantasivärld finns en balans mellan idé och resurser, enligt Torbjörn. Projektet har beskrivits som ett av de största någonsin i Norden och uppdraget var ursprungligen att göra en dramatisering av boken, inte en nyinspelning av filmen.
– Boken är mycket råare. När rövarna bråkar och slåss och önskar livet ur varandra i Tage Danielssons film vrider de om varandras bröstvårtor, knockar varandra i huvudet och sparkar varandra i baken. I boken är det blodigt allvar när Borkas män skjuter Sturkas med en pil i halsen. Det är mer Game of Thrones än Tage Danielsson.
Längs vägen har regissören Lisa James Larsson mjukat upp berättelsen en aning, berättar Torbjörn.
Tycker du att det är synd att den inte blir råare?
– Det är lite synd, men jag vill inte för allt smör i Småland bli regissör så det är inte mitt jobb att avgöra, fastslår han bestämt.
Och faktum kvarstår; när Torbjörn funderade över hur vildvittrorna skulle gestaltas tänkte han på hur de skulle se ut om de dök upp i Game Of Thrones. Resultatet: En skräckinjagande, rovdjursliknande figur med vingspann på fyra och en halv meter. Det som fanns att utgå från var bokens ganska vaga beskrivning och teckningar av Astrid Lindgren-illustratören Ilon Wikland.
– Men vi ska göra varelser av kött och blod så jag valde att till viss del förespråka avsteg från de tecknade vildvittrorna till förmån för fotorealistiska.
Med ett litet
leende visar Torbjörn en scen med en närbild på en vildvittra som kröker kloförsedda fingrar. Han är extremt nöjd med gestaltningen av Ronja Rövardotters mest ikoniska väsen, som gjordes i samarbete med ett företag i Stockholm.
– Jag har jobbat länge med det här och man underskattar alltid hur svårt det är med animationer. Det är väldigt svårt att hitta leverantörer i världen som kan göra animationer på den nivå som tittarna förväntar sig nu för tiden.
Teknisk briljans är dock inte allt. När Torbjörn initierat talar om fåglars aerodynamik står det klart att visuella effekter handlar om betydligt mer än så. Än tydligare blir det när han flyger upp från kontorsstolen och använder en whiteboardtavla för att rita upp hur ett jordskred kan underminera ett berg.
Det var nämligen så han löste problemet med att skapa Helvetesgapet.
– Det är något jag alltid gått omkring och klurat på; hur i hela friden får man en borg att rämna av en blixt?
Som textrader i en bok funkar det utmärkt. I rörlig bild är det betydligt knivigare, förklarar Torbjörn.
– Den första tanken är att bara bygga en modell och dra isär borgen. Så gjorde de i filmen, men det ser ju inte klokt ut!
Ett nyhetsinslag gav en idé. – En katastrof inträffade i Himalaya där en flodvåg svepte ner i en dal och fick en klipphylla att rasa ner i floden. När jag såg det fick jag en uppenbarelse. Om det hade legat en borg mellan de två bergstopparna, precis där klipphyllan rasade ner, då skulle borgen rasa underifrån.
Att det är
en fantasyberättelse betyder inte att det går att tänja hur mycket som helst på verkligheten.
– Man kan göra vad som helst med CGI (en avancerad typ av datoranimation), men om man gör vad som helst faller det utanför ramarna för vad tittarna känner igen och då ser det ut som dålig CGI.
Vägen mot premiären den 28 mars har varit dramatisk. HBO Nordic startade mastodontprojektet innan Viaplay tog över. När det senare företaget hamnade i ekonomisk kris var det oklart vad som skulle hända.
– Vi hade en leveransplan att göra klart första säsongen till jul, och så ett halvår innan fanns ingen avsändare längre. Det blev lite konstig stämning.
Till sist köpte
Netflix rättigheterna och för Torbjörn blir det en speciell premiärdag – på hans 50-årsdag.
– Det är roligt att det blir på min födelsedag, mest för folk i min omgivning, säger Torbjörn.
Själv ser han mer fram emot att få titta tillsammans med sina kollegor några dagar innan. Torbjörn är dock nyfiken på ”publikens dom”, som han kallar mottagandet. Samtidigt slår han fast att arbetet inte handlar om att bjuda på någon nostalgitripp.
– Folk kommer att jämföra med filmen och detta är inte filmen. Så därför kommer de förmodligen säga att det var bättre förr.