Ame­lia Dy­er

Äng­la­ma­kers­kan

Kvinnor som mördar - - Innehåll - TEXT: NELL DARBY MONST­RET I READING, VI­SA FRÅN TI­DIGT 1900-TAL

AME­LIA DY­ER, EN VAN­LIG ME­DEL­ÅL­DERS MAM­MA,

CHOC­KA­DE HE­LA VIKTORIANSKA ENGLAND PÅ 1890-TA­LET NÄR DET KOM FRAM ATT HON MÖR­DA­DE

BAR­NEN SOM HON AD­OP­TE­RA­DE.

Hon var en till­ba­kadra­gen me­del­ål­ders kvin­na i för­or­tens Ca­vers­ham, nä­ra Reading, i England. Många män­ni­skor mås­te ha pas­se­rat hen­ne var­je dag och tänkt, om de ens la mär­ke till hen­ne, att hon ba­ra var än­nu en mam­ma som shop­pa­de, be­sök­te fa­mil­je­med­lem­mar el­ler ut­för­de si­na syss­lor i hem­met. Men bakom den till­gjor­da fa­sa­den fanns nå­got som choc­ka­de och or­sa­ka­de en skan­dal i viktorianska England. Kvin­nans var Ame­lia Dy­er och hon var en av Eng­lands mest fli­ti­ga äng­la­ma­kers­kor. En äng­la­ma­kers­ka var en kvin­na som tog till sig fos­ter­barn och dö­da­de dem ge­nom van­vård.

Dy­er var in­te ”ty­pen” som be­går mord, där­för var hen­nes brott sär­skilt choc­ke­ran­de för den brit­tis­ka be­folk­ning­en. Hon var en ut­bil­dad sjuk­skö­ters­ka, kom från en bra bak­grund, var gift och ha­de eg­na barn. Än­då blev hon känd som ”Monst­ret i Reading”. Vad drev hen­ne till att dö­da hjälp­lö­sa barn och hur kun­de hon hål­la på med det ostört så länge?

DÖDS­ÄNG­LAR

Från slutet av 1860-ta­let och fram­åt äg­de en rad hög­pro­fi­le­ra­de fall rum som in­ne­fat­ta­de mord på späd­barn och små barn. Off­ren var ut­omäk­ten­skap­li­ga av­kom­mor till fat­ti­ga kvin­nor, of­ta tjä­na­re. Des­sa barn togs om­hand av and­ra kvin­nor som am­ma­de el­ler upp­fost­ra­de dem. Kvinnliga tjä­na­re ha­de en otrygg ställ­ning. Om de blev gra­vi­da el­ler fick barn ut­an­för äk­ten­ska­pet kun­de de snabbt bli av med job­bet, vil­ket re­sul­te­ra­de i att de blev be­ro­en­de av fa­milj, vän­ner el­ler det lo­ka­la fat­tig­hu­set. För att be­hål­la si­na jobb och för­bli eko­no­miskt själv­stän­di­ga sök­te de upp and­ra kvin­nor som kun­de ta hand om de­ras barn. De sva­ra­de på tid­nings­an­non­ser där på­ståd­da äng­lar er­bjöd ett hem till barn som an­ting­en var oöns­ka­de el­ler vars mam­mor in­te ha­de råd att be­hål­la dem. Mam­mor­na be­ta­la­de se­dan för bar­nens mat och hus­rum.

Des­sa an­non­ser granska­des dock in­te, vil­ket led­de till att hän­syns­lö­sa in­di­vi­der an­non­se­ra­de si­na tjäns­ter ut­an av­sikt att ta hand om bar­nen. De tog istäl­let emot peng­ar­na och strun­ta­de i att ge bar­net till­räck­ligt med mat och dryck och för­sum­ma­de det tills det dog – el­ler så dö­da­de de helt en­kelt bar­net.

En av des­sa kvin­nor var Ame­lia Dy­er. Hon föd­des i när­he­ten av Bri­stol 1837 och var dot­ter till en sko­ma­ka­re. Hon ut­bil­da­de sig till och ar­be­ta­de som sjuk­skö­ters­ka, men på 1870-ta­let gick hon från att va­ra en räd­dan­de äng­el till en döds­äng­el. En barn­mors­ka tip­sa­de Ame­lia om att det fanns peng­ar att tjä­na ge­nom att ta hand om and­ras barn och Ame­lia byt­te snart ”kar­riär”. Lik­som and­ra kvin­nor an­non­se­ra­de hon ef­ter att ad­op­te­ra el­ler am­ma barn. Mot en av­gift som be­ta­la­des i för­väg skul­le hon an­ord­na ett mö­te med bar­nets mor el­ler en an­nan vård­nads­ha­va­re och ta bar­net från dem. Snart blev en lo­kal lä­ka­re miss­tänk­sam på grund av an­ta­let dödscer­ti­fi­kat han om­bads ut­fär­da för barn som Dy­er ta­git hand om. Hon åta­la­des för van­vård och döm­des till sex må­na­ders hårt ar­be­te i fäng­el­se 1879.

Ef­ter att Dy­er släpp­tes från fäng­el­set för­sök­te hon åter­vän­da till att ar­be­ta som sjuk­skö­ters­ka, men det blev kort­va­rigt. Snart tog hon emot späd­barn igen. Hon ha­de lärt sig två sa­ker från sin fäng­el­se­vis­tel­se. För det förs­ta skul­le hon nu dö­da bar­nen istäl­let för att ba­ra för­sum­ma dem. På så sätt skul­le hon spa­ra de peng­ar som det kos­ta­de att ta hand om bar­nen tills de dog. För det and­ra bör­ja­de hon själv gö­ra sig av med bar­nens krop­par för att und­vi­ka att blan­da in en lä­ka­re och för att in­te väc­ka miss­tan­kar. Hon fort­sat­te att an­non­se­ra i tid­ning­ar­na och be­to­na­de sin sta­tus som gift och re­spek­ta­bel. Det är in­te kons­tigt att så många kvin­nor trod­de att hon skul­le va­ra en perfekt fos­ter­mam­ma åt de­ras barn.

En av de som li­ta­de på Dy­er var den 23-åri­ga ser­vi­tri­sen Eve­li­na Mar­mon som blev gra­vid 1895. Hon flyt­ta­de till ett pen­sio­nat i Chel­ten­ham i ja­nu­a­ri 1896 och föd­de en dot­ter som hon döp­te till Do­ris. Eve­li­na be­höv­de åter­vän­da till job­bet och kun­de in­te ta hand om Do­ris. Hon sat­te in en an­nons i Bri­stol Ti­mes där hon upp­gav att hon sök­te en ”re­spek­ta­bel kvin­na” som kun­de ta hand om hen­nes barn. I sam­ma tid­ning fanns en an­nons från pa­ret Har­ding, ett gift par som vil­le ad­op­te­ra ett barn. Det var ödet. Eve­li­na skrev till ”fru Har­ding” och blev im­po­ne­rad av kvin­nans svar att hon vil­le ad­op­te­ra ett barn för att hon vil­le ha säll­skap, in­te för eko­no­misk vin­ning. Men när de möt­tes på sta­tio­nen i Chel­ten­ham tog fru Har­ding snabbt emot tio pund från Eve­li­na in­nan hon tog Do­ris från hen­ne.

Själv­klart fanns in­te pa­ret Har­ding på rik­tigt, fru Har­ding var helt en­kelt en av Ame­lia Dy­ers pseu­do­ny­mer. Dy­er tog med sig Do­ris och klev på tå­get till Lon­don 31 mars 1896. Hon var på väg till sin dot­ter Pol­lys hus i Wil­les­den. Väl fram­me band hon tejp runt bar­nets nac­ke och ströp hen­ne. Se­dan pac­ka­de hon ihop Do­ris klä­der och tog dem till en pant­bank. Näs­ta dag gick Dy­er ut och tog hem ett nytt barn, den­na gång en li­ten poj­ke som het­te Har­ry Sim­mons. Hon ströp ho­nom ome­del­bart, ef­ter att hon av­lägs­na­de tejpen från Do­ris hals för att kun­na åter­an­vän­da sam­ma på Har­ry. Den 2 april pac­ka­de Dy­er ihop bå­da krop­par­na och la dem i sin kappsäck. Hon gav sig av hem till Ca­vers­ham, där hon släng­de kapp­säc­ken i flo­den Them­sen.

KRIMINELLT UT­SE­EN­DE

Dy­er var en ba­stant, grå­hå­rig kvin­na som kläd­de sig pro­pert i sjal och hät­ta – den to­ta­la motsatsen till hur kri­mi­nel­la upp­fat­ta­des. Hon lev­de un­der en era då kriminellt be­te­en­de och or­sa­ker­na till det ana­ly­se­ra­des no­ga i bå­de tid­ning­ar och i ve­ten­skap­li­ga och konst­när­li­ga mil­jö­er.

Många po­li­ser och kri­mi­no­lo­ger i he­la värl­den äg­na­de sig åt att ta re­da på om vis­sa män­ni­skor var mer be­näg­na att be­gå brott än and­ra. 1879 ska­pa­de Alp­hon­se Ber­til­lon ett sy­stem för att hjäl­pa brotts­ut­red­ning­ar. Han fo­ku­se­ra­de på att mä­ta och re­gi­stre­ra kropps­de­lar, huvuden och an­sik­ten. Det skrevs om ”brottsten­den­ser” i bå­de fik­tion och forsk­ning. Även den frans­ka konst­nä­ren Ed­gar De­gas in­tres­se­ra­de sig för det­ta, han målade Cri­mi­nal Phy­si­ogno­mi­es (kri­mi­nell fy­si­o­no­mi), en tav­la som vi­sar in­di­vi­der i pro­fil med sto­ra öron och kro­ki­ga nä­sor. I Ita­li­en fors­ka­de kri­mi­no­lo­gen Ce­sa­re Lom­bro­so om ata­vis­tis­ka drag och om de var ett tec­ken på med­född kri­mi­na­li­tet. Han trod­de att kri­mi­na­li­tet be­rod­de på arv och att det vi­sa­de sig i form av fy­sis­ka el­ler psy­kis­ka av­vi­kel­ser, des­sa så kal­la­de ata­vis­tis­ka drag. Han trod­de ock­så att brotts­ling­ar ha­de fler av des­sa de­fek­ter än ic­ke-brotts­ling­ar.

För­u­tom aka­de­misk forsk­ning, som Lom­bro­sos ar­be­te, fanns ock­så upp­fatt­ning­ar om vil­ka som var kri­mi­nel­la. Till ex­em­pel sågs ir­län­da­re va­ra be­näg­na till al­ko­hol­re­la­te­rat våld och hust­ru­miss­han­del. Män­ni­skor från ar­be­tar­klas­sen be­trak­ta­des all­mänt som mer be­näg­na att be­gå brott än de som kom från en hög­re so­ci­al klass. Man såg ock­så ne­ga­tivt på den ju­dis­ka be­folk­ning­en. Charles Dic­kens tjuv­ak­ti­ga ka­rak­tär Fa­gin var ju­de och den ste­re­o­ty­pa bil­den av ju­dar som själ­vis­ka, hän­syns­lö­sa och gi­ri­ga höll i sig – en syn som levt kvar se­dan Sha­kespe­a­res era. I slutet av 1800-ta­let var kons­tens, lit­te­ra­tu­rens och ve­ten­ska­pens värl­dar fo­ku­se­ra­de på hur en brotts­ling såg ut och var de kom ifrån.

GÅR MOT STRÖMMEN

Men Ame­lia Dy­er var ett sär­skilt choc­ke­ran­de fall, främst av två skäl. För det förs­ta ver­ka­de hon så re­spek­ta­bel och ha­de fått en bra start i li­vet – var ha­de allt gått så fel? Hen­nes mam­ma ha­de kän­da psy­kis­ka pro­blem och dog ung när Dy­er ba­ra var 11 år. Dy­er tyck­tes ha en ge­ne­tisk ten­dens till psy­kisk in­sta­bi­li­tet – hon för­sök­te be­gå själv­mord ef­ter att hon släpp­tes från fäng­el­set och hon satt ock­så på dår­hus någ­ra gång­er. Det är dock mer san­no­likt att hon låt­sa­des va­ra psy­kiskt sjuk när hon trod­de att hen­nes äng­la­ma­ke­ri var på väg att upp­täc­kas och hon in­te såg nå­gon an­nan ut­väg. Hon satt allt­så hell­re på men­tal­sjuk­hus än i fäng­el­se. Det var in­te an­led­ning till hen­nes brott, men hon an­vän­de det gär­na som en ur­säkt.

För det and­ra var den of­fent­li­ga av­skyn för hen­nes brott köns­re­la­te­rad. Kvin­nor skul­le på den ti­den va­ra om­tänk­sam­ma mo­ders­fi­gu­rer. Det viktorianska ide­a­let var en kvin­na som höll ord­ning i hus­hål­let, såg ef­ter tjä­nar­na och bar­nen samt gav sin man ovill­kor­lig kär­lek. Dy­er ha­de se­pa­re­rat från sin man och ver­ka­de mo­ti­ve­ras av gi­rig­het. Hon var ock­så slug och kon­spi­re­ran­de. Hon flyt­ta­de från Bri­stol till Car­diff och se­dan till Reading för att und­vi­ka upp­täckt. Hon an­tog fals­ka namn och vi­sa­de brist på em­pa­ti gente­mot de mam­mor hon kom i kon­takt med och för de­ras si­tu­a­tion som ogif­ta, de­spe­ra­ta kvin­nor. Det värs­ta av allt var hen­nes to­ta­la av­sak­nad av kär­lek till de barn hon skul­le va­ra ad­op­tiv­mam­ma till – hon ha­de ing­et band till dem och dö­da­de dem känslokallt. Det­ta gick emot allt som en vik­to­ri­ansk kvin­na skul­le va­ra. Hon vi­sa­de istäl­let upp vad som an­sågs va­ra ”man­ligt” be­te­en­de, där­för an­sågs hen­nes fall sär­skilt choc­ke­ran­de.

ETT FAMILJEFÖRETAG

Det upp­skat­tas att Dy­er kan ha dö­dat uppe­mot 400 barn, vil­ket skul­le gö­ra hen­ne till en av histo­ri­ens värs­ta seriemördare. Hon tog sig an barn i åra­tal trots att hon re­dan ha­de en ti­di­ga­re dom

DY­ER PAC­KA­DE IHOP BÅ­DA KROP­PAR­NA OCH LA DEM I SIN

KAPPSÄCK OCH GAV SIG AV HEM TILL CA­VERS­HAM.

om van­vård.

Men Dy­er blev allt­mer slar­vig. Me­dan hon mör­da­de Do­ris och Har­ry i Lon­don hit­ta­de en pråm­dra­ga­re en ba­by­kropp i Reading. Krop­pen var in­pac­kad i brunt pap­per men ha­de in­te tyngts ner till­räck­ligt och flöt upp till vat­ten­y­tan. Det var He­le­na Frys lik, på papp­ret hon var in­sla­gen i fanns nam­net på sta­tio­nen Temp­le Me­ads i Bri­sto­loch även ett an­nat namn och en adress. Dy­er iden­ti­fi­e­ra­des som miss­tänkt och po­li­sen gill­ra­de en fäl­la. En ung kvin­na låt­sa­des att hon var en kvin­na som be­höv­de en fos­ter­mam­ma till sin ba­by. Dy­er ar­ran­ge­ra­de ett mö­te, men när hon öpp­na­de sin dörr stod po­li­sen där istäl­let för kvin­nan hon vän­ta­de på. Hen­nes hus stank av förrutt­na­de krop­par, men ing­et lik hit­ta­des just där.

En må­nad se­na­re hit­ta­des Do­ris och Har­rys krop­par, Eve­li­na Mar­mon var tvung­en att iden­ti­fi­e­ra sin dot­ters lil­la kropp. Sam­ti­digt miss­tänk­tes Dy­ers dot­ter Ma­ry Ann (Pol­ly) och svär­so­nen Art­hur Pal­mer för med­hjälp, men po­li­sen hit­ta­de inga be­vis på de­ras in­bland­ning. Art­hur fri­a­des ef­ter att Dy­er skrev en be­kän­nel­se om att han in­te var in­blan­dad. An­kla­gel­ser­na mot Pol­ly la­des ock­så ner.

HJÄL­PER HJÄLP­LÖ­SA?

Fal­len med äng­la­ma­kers­kor be­lys­te vilken si­tu­a­tion ut­omäk­ten­skap­li­ga barn och de­ras mam­mor be­fann sig i. Mar­ga­ret Wa­ters var en kvin­na som döm­des för äng­la­ma­ke­ri ett kvarts se­kel fö­re Dy­er. Hon häv­da­de skam­löst att syf­tet med hen­nes fall var att ”av­slö­ja sy­ste­met ge­nom vil­ket man blev av med ut­omäk­ten­skap­li­ga barn”. Det var ett sy­stem som hon starkt för­döm­de, trots att hon fak­tiskt själv del­tog i det­ta ”sy­stem”. Do­ma­ren i hen­nes rät­te­gång, lor­dö­ver­do­ma­ren Ba­ron Kel­ly, häv­da­de att lan­det och dess straff­rätts­li­ga sy­stem ”käm­pa­de för de fat­ti­ga, hjälp­lö­sa och oskyldiga bar­nens sak” – barn som gavs

DEN OF­FENT­LI­GA AV­SKYN FÖR HEN­NES BROTT VAR KÖNS­RE­LA­TE­RAD. KVIN­NOR

SKUL­LE VA­RA OM­TÄNK­SAM­MA.

bort till hän­syns­lö­sa kvin­nor. Trots er­kän­nan­det att nå­got mås­te gö­ras åt oskyldiga barn vars möd­rar läm­na­de dem hos sam­vets­lö­sa kvin­nor, fick äng­la­ma­kers­kor som Ame­lia Dy­er fort­sät­ta med si­na hems­ka för­fa­ran­den i fle­ra år­tion­den fram­ö­ver.

Ef­ter sin död blev Dy­er odöd­lig på ett sätt – till skill­nad från bar­nen som hon slaktade, många av dem oi­den­ti­fi­e­ra­de. Hen­nes hand­ling­ar blev in­ne­håll i en bal­lad som he­ter Ogress of Reading, (Monst­ret i Reading), en sång som sjöngs av barn på lek­plat­ser och ga­tor.

Den­na till­sy­nes gla­da sång ha­de en mör­ka­re un­der­ton. Ame­lia Dy­ers brott var så choc­ke­ran­de och emot allt som en vik­to­ri­ansk mor skul­le stå för, att det in­te räck­te att hänga hen­ne. Ett bätt­re straff för ”Monst­ret i Reading” ha­de va­rit att brän­na hen­ne på bål, vil­ket bal­la­den klar­gjor­de.

Trots fle­ra fall av äng­la­ma­kers­kor un­der den se­na viktorianska eran och ti­di­ga ed­var­di­ans­ka eran, är det Ame­lia Dy­ers fall som för­blir det mest ökän­da och om­skriv­na. Hon var en äld­re kvin­na som kom från en an­stän­dig bak­grund och som på­bör­ja­de en bra kar­riär som sjuk­skö­ters­ka. Hon gif­te sig och fick barn men för­kas­ta­de det­ta kon­ven­tio­nel­la liv till för­mån för att dö­da barn och ab­rupt dum­pa dem i flo­den, nä­ra en till sy­nes all­dag­lig stad. Hen­nes brott vi­sa­de att kvin­nor verk­li­gen kun­de va­ra li­ka on­da som män, och det choc­ka­de det viktorianska sam­häl­let.

hon döm­des för mord och häng­des. Idag

OVAN: Ame­lia Dy­er an­vän­de järn­vägs­nät­ver­ket när hon tog sig runt mel­lan Bri­stol, Reading och Lon­don för att häm­ta barn som hon skul­le ad­op­te­ra.

OVAN: ”Lug­nan­de si­rap” var till för att lind­ra bar­nens smär­ta. Lau­da­num, som fanns i vis­sa va­ri­an­ter, gjor­de ock­så bar­nen tys­ta och lug­na, vil­ket Dy­er ut­nytt­ja­de.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.