Aman­da Knox

Mor­det på Me­re­dith Ker­cher

Kvinnor som mördar - - Innehåll - TEXT: JONATHAN HATFULL

MOR­DET PÅ ME­RE­DITH KER­CHER OCH ME­DI­ER­NAS RÄT­TE­GÅNG MOT KNOX HAR BLI­VIT ETT AV ÅR­HUND­RA­DETS MEST ÖKÄN­DA FALL. HUR BLEV DET SÅ HÄR –

OCH HAR VI GLÖMT BORT VEM SOM ÄR DET VERK­LI­GA OFF­RET?

Vi är al­la ex­per­ter. Tänk på al­la tim­mar du har spen­de­rat på kri­minal­fil­mer som vi­sar hur man upp­täc­ker flac­kan­det i en mans blick som av­slö­jar att han är skyl­dig el­ler hur be­vis kan ma­ni­pu­le­ras. Tänk på hur många brotts­do­ku­men­tä­rer du har sett, el­ler se­ri­er som CSI el­ler The Wi­re som får den ef­ter­trak­ta­de ”ba­se­rad på en sann histo­ria”-stäm­peln. Tänk på hur arg du blev när du såg Ma­king A Mur­de­rer. Vi som ser på kri­mi­nal­se­ri­er och mord­do­ku­men­tä­rer, och lä­ser dec­kar­ro­ma­ner och brottsny­he­ter, tror att vi är ex­per­ter på bå­de ju­ri­dik och psy­ko­lo­gi – och det kan va­ra far­ligt. Ef­tersom me­di­er­na som ger oss des­sa idéer ock­så har si­na eg­na mo­tiv och ger oss en viss be­rät­tel­se med ett sär­skilt per­spek­tiv.

Tra­ge­din

Den 1 no­vem­ber 2007 sked­de nå­got rik­tigt hemskt i den ita­li­ens­ka sta­den Pe­ru­gia. Mor­det på Me­re­dith Ker­cher var för­skräck­ligt. Det bru­ta­la brot­tet be­rö­va­de en ung kvin­na långt hem­i­från li­vet. När me­di­er­na an­län­de till sta­den blev brot­tet upp­märk­sam­mat i he­la värl­den. Mediecirkusen som se­dan följ­de dis­tra­he­rar än idag från den tra­ge­di som har på­gått i näs­tan tio år. Det har lett till oänd­li­ga dis­kus­sio­ner, kon­spi­ra­tio­ner och an­kla­gel­ser, som in­te vi­sar någ­ra tec­ken på att av­ta.

”Jag minns när histo­ri­en kom ut, det var i stort sett me­di­er­nas rät­te­gång från bör­jan. Fal­let ha­de al­la de vik­ti­ga de­lar­na för att väc­ka me­di­er­nas in­tres­se, sä­ger dok­tor Eli­za­beth Yard­ley – kri­mi­no­lo­gi­pro­fes­sor på Bir­ming­ham Ci­ty Uni­ver­si­ty. ”Man viss­te att det var en histo­ria som ald­rig skul­le för­svin­na. Jag minns att jag tänk­te ’Jag hop­pas verk­li­gen att po­lis­ut­red­ning­en är vat­ten­tät och att de föl­jer pro­to­koll till punkt och pric­ka’. Men ty­värr blev det in­te så”.

Nu ut­gör själ­va brot­tet ba­ra un­ge­fär hälf­ten av histo­ri­en som dis­ku­te­ras i det of­fent­li­ga rum­met, om ens det. Det rik­ti­ga off­ret – kvin­nan som blev mör­dad – har in­te läng­re en egen röst och kan in­te bringa klar­het i sa­ken.

Me­re­dith Ker­cher var en trev­lig och po­pu­lär 21-åring från söd­ra Lon­don. Hon stu­de­ra­de eu­ro­pe­isk po­li­tik och ita­li­ens­ka vid Uni­ver­si­ty of Leeds. I ok­to­ber 2007 reste hon till Ita­li­en för att stu­de­ra vid uni­ver­si­te­tet i Pe­ru­gia. Hon hit­ta­des död i lä­gen­he­ten på Via del­la Per­go­la, som hon de­la­de med tre and­ra kvin­nor. Hon ha­de bli­vit kniv­hug­gen och ut­satt för sex­u­el­la över­grepp. Det­ta är obe­strid­ligt. Hur kun­de det då upp­stå så myc­ket mystik kring just det­ta fal­let?

Sva­ret på frå­gan finns hos Me­re­dit­hs rums­kam­rat Aman­da Knox, som snabbt blev en del av he­la histo­ri­en. Hen­nes oskyldiga an­sik­te har bli­vit för­knip­pat med fal­let och det är just frå­gor om hen­nes skuld som är or­sa­ken till al­la dis­kus­sio­ner.

”Vad vi kom fram till och vad vi fort­sät­ter att upptäcka är att al­la ver­kar ha en åsikt om fal­let. Det kom­mer tro­li­gen all­tid att va­ra så”, berättar Rod Black­hurst – medre­gis­sör till Net­flix­do­ku­men­tä­ren Aman­da Knox.

”Många aspek­ter av det­ta fall, och sät­tet det pre­sen­te­ra­des på, skrämde publi­ken. Det är li­te Hit­ch­cock-ak­tigt, el­ler hur? Aman­da kun­de ses som en nöd­ställd tjej el­ler som en ulv i fåra­klä­der. På grund av det­ta och hur be­rät­tel­sen fång­a­de tit­tar­na, har al­la i he­la värl­den en åsikt. Vi tyck­te det var fa­sci­ne­ran­de: var­för är vå­ra sam­häl­len och kul­tu­rer så fa­sci­ne­ra­de av histo­ri­er som den­na?”

GAL­NA te­o­ri­er

Det finns fle­ra oli­ka ver­sio­ner av hän­del­sen – Knox har en, åkla­gar­na har en, och na­tur­ligt­vis har all­män­he­ten en egen.

Låt oss bör­ja med ver­sio­nen som pre­sen­te­ras av Net­flix­do­ku­men­tä­rens hu­vud­per­son. Aman­da Knox sä­ger att hon sov hos sin pojk­vän Raf­fae­le Sol­le­ci­to på mord­nat­ten. Näs­ta mor­gon åk­te hon till­ba­ka till sin lä­gen­het för att du­scha och hon märk­te då någ­ra blod­drop­par på gol­vet. Hon trod­de att det var mens­blod som till­hör­de Ker­cher. Knox såg det mer som en hy­gi­en­frå­ga än ett tec­ken på brott, så hon tänk­te in­te mer på det och tog en dusch. I do­ku­men­tä­ren häv­dar hon att det var av­fö­ring­en i to­a­let­ten som väck­te hen­nes miss­tan­kar om att nå­got var fel. Hon knac­ka­de på sin kam­rats dörr, men fick ing­et svar och ring­de då till Sol­le­ci­to. När han an­län­de såg han tec­ken på in­brott och kun­de in­te öpp­na Ker­chers dörr. De ring­de po­li­sen som tog sig in i Ker­chers rum och hit­ta­de hen­nes kropp.

Åkla­gar­na trod­de att Knox och Sol­le­ci­to var i hu­set un­der

PO­LI­SEN KUN­DE DÄR­E­MOT PE­KA PÅ AMAN­DA

KNOX BE­TE­EN­DE EF­TER MOR­DET.

mord­nat­ten, till­sam­mans med Rudy Gu­e­de, en man från om­rå­det med kri­mi­nell bak­grund – och att de till­sam­mans bar an­sva­ret för mor­det. Många har sett de dra­ma­tis­ka ny­hets­ru­bri­ker­na om en ”sex- och drog­lek som gick fel”, men de­tal­jer­na änd­ra­des un­der ut­red­ning­ens gång. Åkla­ga­ren Gi­u­li­a­no Mig­ni­ni trod­de att Ker­cher ”skäll­de” på Knox för hen­nes pro­mis­ku­i­tet och att den upp­rör­da ame­ri­kans­kan re­a­ge­ra­de våld­samt ge­nom att upp­ma­na de två männen att gö­ra nå­got hemskt mot Ker­cher. Det lik­nar ett mar­dröms­sce­na­rio, men var fanns de kon­kre­ta be­vi­sen för det?

”Brotts­plat­sen sköt­tes så då­ligt av po­li­sen att det ska­pa­de myc­ket pro­blem”, be­rät­ta­de Yard­ley. De fy­sis­ka be­vi­sens otill­för­lit­lig­het var av­gö­ran­de i det­ta fall. Ef­ter mor­det hit­ta­des en kniv i Sol­le­ci­tos lä­gen­het och på den fanns Ker­chers DNA. Det ver­ka­de va­ra av­gö­ran­det, det obe­strid­li­ga be­vi­set. Men så var in­te fal­let.

När do­men över­kla­ga­des kon­sta­te­ra­de man att det po­si­ti­va re­sul­ta­tet be­rod­de på att tek­ni­ker­na som sam­la­de in be­vi­set ha­de misskött det. På sam­ma sätt be­döm­des ett BH-band med DNA från Sol­le­ci­to och fy­ra and­ra män­ni­skor som otill­för­lit­ligt på grund av att det hit­ta­des 47 da­gar ef­ter mor­det, då brotts­plat­sen re­dan var en sön­dertram­pad rö­ra. Lu­mi­nol-tes­ter, som vi­sar spår av blod även om fläc­kar­na har bli­vit bort­tvät­ta­de, vi­sa­de fotav­tryck som mat­cha­de Knox och Sol­le­ci­tos. Men man kun­de in­te be­vi­sa att de or­sa­ka­des av blod för det fanns in­te till­räck­ligt med DNA från Ker­cher. Des­sa ofören­lig­he­ter er och miss­tag var hörn­ste­nar­na i Knox och Sol­le­ci­tos fram­gångs­ri­ka över­kla­gan och de­ras förs­ta fri­kän­nan­de den 3 ok­to­ber 2011.

Sam­ma sak hän­de med åkla­gar­si­dans vitt­nen – inga vitt­nes­mål höll när vitt­nen pres­sa­des av försvaret. An­to­nio Cu­ra­to­los och He­ku­ran Ko­ko­ma­nis vitt­nes­mål sprack när försvaret ifrå­ga­sat­te dem. And­ra, som bu­tiksä­ga­ren Mar­co Qu­inta­val­le – som häv­da­de att Aman­da stres­sat köp­te städ­pro­duk­ter – ha­de inga tunga be­vis för att stöd­ja vitt­nes­må­let. In­te ens på­stå­en­den om att Knox och Sol­le­ci­to ha­de or­ga­ni­se­rat in­brot­tet och stä­dat upp brotts­plat­sen kun­de be­vi­sas.

Åkla­ga­ren Gi­u­li­a­no Mig­ni­ni och po­li­sen kun­de där­e­mot pe­ka på Aman­da Knox be­te­en­de ef­ter mor­det. Hon ver­ka­de va­ra helt obe­rörd av hän­del­sen från sam­ma ögon­blick som po­li­sen an­län­de. Hon fång­a­des på vi­deo när hon kyss­te Sol­le­ci­to ut­an­för brotts­plat­sen (mer om det snart). Ker­chers vän­ner tyck­te hen­nes be­te­en­de ver­ka­de kallt. Det fanns även rap­por­ter om att hon skut­ta­de när hon led­de in po­li­sen i hu­set för en rund­tur av brotts­plat­sen. Kanske el­ler kanske in­te var det Knox be­te­en­de

som var an­led­ning­en till att po­li­sen rik­ta­de in sig på hen­ne så snabbt – men be­te­en­det var ialla­fall en bi­dra­gan­de or­sak till var­för all­män­he­ten döm­de hen­ne så snabbt som de gjor­de.

”När nå­gon kopp­las ihop med nå­got sånt här kom­mer de­ras be­te­en­de att grans­kas bå­de av rik­ti­ga ex­per­ter och självut­nämn­da ex­per­ter”, sä­ger dok­tor Yard­ley. ”I mord­fall är of­ta press­kon­fe­ren­sen med off­rets fa­milj av­gö­ran­de, när al­la tit­tar på fa­mil­jen och tän­ker ’Vem av dem gjor­de det?’. All­män­he­ten iakt­tar de­ras käns­lor och be­dö­mer om de är till­räck­ligt upp­rör­da. Jag tror att vi för­vän­tar oss att män­ni­skor ska be­te sig på ett visst sätt när de upp­le­ver nå­got som det­ta, och när de in­te gör det så kan vi pe­ka på dem och sä­ga ’De upp­för sig in­te på ett lämp­ligt sätt, det be­ty­der att de är in­blan­da­de’”, fort­sät­ter hon.

EN AV­SLÖ­JAN­DE KYSS

Kri­mi­no­lo­ger, ex­per­ter och myn­dig­he­ter fort­sat­te att åter­vän­da till be­grep­pet ”lämp­ligt be­te­en­de”. De le­ta­de ef­ter spric­kor­na i fa­sa­den, ef­ter ett av­slö­jan­de. Knox gav oss en näs­tan ome­del­bart och det blev ett av de mest för­ödan­de be­vi­sen i åkla­gar­si­dans ar­se­nal.

”Ögon­blic­ket då Aman­da och Raf­fae­le kys­ser varand­ra ut­an­för hu­set är den mest iko­nis­ka bil­den i he­la värl­den”, sä­ger medre­gis­sö­ren till Aman­da Knox, Bri­an McGinn. ”Många såg be­te­en­det som väl­digt olämp­ligt – att hon kyss­te sin pojk­vän ut­an­för brotts­plat­sen när hen­nes rums­kam­rat pre­cis ha­de bli­vit mör­dad. Vi tyck­te det var fa­sci­ne­ran­de och ar­be­ta­de myc­ket med att för­sö­ka ge män­ni­skor oli­ka per­spek­tiv på den­na stund, så att man fick en bild av hur det­ta kun­de ses från oli­ka syn­punk­ter. Visst fanns det män­ni­skor som tyck­te att det var olämp­ligt, och det fanns ock­så folk som tyck­te att det var ett van­ligt sätt att trös­ta nå­gon ef­ter en trau­ma­tisk hän­del­se.”

Un­der dagarna ef­ter mor­det på Ker­cher skif­ta­des fo­kus till Knox och tid­ning­ar­na bör­ja­de be­rät­ta histo­ri­er om den miss­tänk­ta istäl­let för off­ret.

”In­om kri­mi­no­lo­gin har vi ett kon­cept som he­ter ’det ide­a­la off­ret’”, för­kla­ra­de dok­tor Yard­ley. ”Det är män­ni­skor som vi ser som mest vär­da en of­fersta­tus – män­ni­skor som är helt oskyldiga, som in­te förtjänade vad som hän­de dem. Me­re­dith Ker­cher var verk­li­gen det per­fek­ta off­ret. Se­dan an­tar jag att man har, och det­ta är in­te ett ve­ten­skap­ligt be­grepp, men man har den ide­a­la för­ö­va­ren. En per­son vars upp­fö­ran­de är helt utö­ver det van­li­ga. Nå­gon som stic­ker ut och av­vi­ker från det nor­ma­la, nå­gon som in­te be­ter sig som de bor­de gö­ra. Jag tror att vi gans­ka ti­digt bör­ja­de se för­ö­var­tec­ken kopp­la­de till Aman­da och många ex­em­pel på hen­nes be­te­en­de var så­da­na.”

Be­te­en­de kan ha va­rit det förs­ta be­vi­set som an­vän­des av åkla­gar­na och all­män­he­ten för att dö­ma Knox, men det var långt ifrån det en­da som väck­te de­ras in­tres­se. Det finns en an­led­ning till att hon var i fo­kus och in­te Sol­le­ci­to el­ler Gu­e­de. An­led­ning­en var sam­ma som led­de Mig­ni­ni till att dra sin slut­sats om mör­da­rens kön – en filt låg pla­ce­rad över krop­pen ef­ter brot­tet.

”Jag tror att vi är fa­sci­ne­ra­de av kvin­nor som dö­dar och kvin­nor som an­kla­gas för mord, myc­ket mer än vad vi är av män”, sä­ger dok­tor Yard­ley. ”Det­ta ef­tersom det för det mesta är män som be­går mord. I England och Wa­les tror jag att un­ge­fär 90 pro­cent av al­la mord­miss­tänk­ta är män och en­dast tio pro­cent är kvin­nor. Kvin­nors våld är nå­got vi fort­fa­ran­de tyc­ker är fa­sci­ne­ran­de. Så

det är in­te kons­tigt att hon ham­na­de mitt i det­ta, det stäm­mer över­ens med den­na typ av po­pu­lär­kul­tu­rel­la fascination för kvin­nor som kor­sar grän­ser­na för så kal­lat kvinn­ligt och vår­dan­de be­te­en­de.”

”Foxy Knoxy”

I tillägg till över­trä­del­ser­na för ”kvinn­ligt” be­te­en­de fanns gi­vet­vis ock­så den sex­u­el­la aspek­ten. Det fak­tum att Aman­da Knox var en ung kvin­na som var sex­u­ellt aktiv var up­pen­bar­li­gen en guld­gru­va för ta­blo­id­jour­na­lis­ter­na som an­län­de till Pe­ru­gia.

Hon kal­la­des ”Foxy Knoxy”, hon fick frå­gor om ”fe­ti­schis­tiskt sex” och ru­bri­ker som ”Död tjej var rädd för Knox­ys sex­lek­sak” blås­tes upp på löp­sed­lar­na. Te­o­rin om att Ker­cher var för­skräckt över Knox ex­tre­ma pro­mis­ku­i­tet var en vik­tig del i åkla­gar­nas fall. En­ligt dem var det just det­ta som var or­sa­ken till at­tac­ken. På löp­sed­lar­na er­sat­tes sam­ti­digt flic­kan från söd­ra Lon­don av vad me­dia ha­de gjort hen­ne till. Den ide­a­la miss­tänk­ta blev mer hemsk för var­je dag som gick.

”Vi dö­mer mäns och kvin­nors be­te­en­den på oli­ka sätt. Jag tror att de kon­ser­va­ti­va åsik­ter­na om hur kvin­nor ska upp­trä­da, som är mer van­li­ga i Ita­li­en och i ka­tols­ka län­der, bi­drog gans­ka myc­ket till fal­let”, sä­ger dok­tor Yard­ley. ”Lo­kal­be­folk­ning­en var gans­ka för­fä­ra­de av hen­nes be­te­en­de, men Pe­ru­gia är en stu­dent­stad. Uni­ver­si­te­tet är en stor del av li­vet i Pe­ru­gia, så jag tror in­te att hen­nes be­te­en­de var så ovan­ligt. Men folk tän­ker än­då ’Tit­ta på al­la sätt hon in­te be­ter sig som en kvin­na ska’.”

Knox kön, hen­nes sex­u­a­li­tet, ut­se­en­de och be­te­en­de – allt ska­pa­de den per­fek­ta ny­he­ten för me­dia. Hon fram­ställ­des som en machi­a­vel­lisk isdrottning som an­vän­de sex för att få män att gö­ra hems­ka sa­ker för hen­nes skull, en skru­vad gal­ning som in­te vi­sa­de nå­gon ång­er för vad hon ha­de gjort. Det är in­te kons­tigt att det blev en stor sen­sa­tion, me­di­as ver­sion lå­ter som en film.

”De ovan­li­ga kom­po­nen­ter­na i fal­let är det som loc­kar män­ni­skor. Det finns ett kon­cept som jag lär mi­na kri­mi­no­lo­gistu­den­ter un­der de­ras sista år, det är nå­got som kal­las ’ny­hets­vär­de’”, för­kla­rar dok­tor Yard­ley. ”Kri­mi­no­lo­gen Yvon­ne

Jew­kes fast­ställ­de tolv ny­hets­vär­den för brott – vad som gör en brotts­hi­sto­ria till en ny­het. Och den­na histo­ria har allt: det finns ett li­tet ovan­ligt in­slag, våld och sex. Allt finns där och har en ovan­lig ka­rak­tär. Jag tror att om Aman­da Knox in­te ha­de va­rit kopp­lad till fal­let el­ler miss­tänkt för in­bland­ning så skul­le det va­ra en helt an­nan histo­ria. Den skul­le kanske ha va­rit mind­re upp­märk­sam­mad.”

Men upp­märk­sam­mad var den de­fi­ni­tivt. Me­di­estor­men kring rät­te­gång­en var omöj­lig att ig­no­re­ra. Nya och choc­ke­ran­de fak­ta tyck­tes kom­ma ut i en skräm­man­de takt. Med så myc­ket me­di­e­upp­stån­del­se och åsik­ter som cir­ku­le­ra­de kring rät­te­gång­en är det svårt att fö­re­stäl­la sig hur stort tryck det mås­te ha va­rit på bå­de utredarna och al­la in­blan­da­de som för­sök­te för­bli opar­tis­ka.

”Jag tror det spe­lar en otro­ligt stor roll ef­tersom al­la har till­gång till in­ter­net. I en ju­ry kom­mer det fin­nas med­lem­mar som har läst om mord­fal­let på in­ter­net, Twit­ter och Fa­ce­book”, sä­ger dok­tor Yard­ley. ”Män­ni­skor är mer ut­sat­ta för al­la oli­ka åsik­ter, för­do­mar och ste­re­o­ty­per nu än vad de var förr i ti­den.

För nu finns allt runt oss. Nya me­di­er har helt för­änd­rat det straff­rätts­li­ga land­ska­pet.”

So­ci­a­la me­di­er var kanske in­te så van­ligt fö­re­kom­man­de

2007, men det var där­e­mot ta­blo­id­jour­na­li­stik. Al­la som har

sett Net­flix-do­ku­men­tä­ren Aman­da Knox minns nog den ti­di­ga­re Daily Mail- jour­na­lis­ten Nick Pi­sas röst. Re­gis­sö­rer­na an­vän­der ho­nom som me­di­er­nas röst och han är vil­lig att bju­da på in­for­ma­tion som är li­ka upp­se­en­de­väc­kan­de som ru­bri­ker­na han ska­pa­de. Han be­skri­ver fal­let som en ”jour­na­lists vå­ta dröm”, berättar hur de gräv­de ge­nom Knox och Sol­le­ci­tos pro­fi­ler på so­ci­a­la me­di­er ef­ter in­tres­san­ta bil­der (det var trots allt där­i­från smek­nam­net ”Foxy Knoxy” kom) och minns ut­drag ur hen­nes fäng­el­se­dag­bok. Hans är­lig­het är gans­ka choc­ke­ran­de.

Ett av Pi­sas mest choc­ke­ran­de av­slö­jan­den är att väl­digt li­te, om ens nå­got, av det som rap­por­te­ra­des ge­nom­gick nå­gon fak­ta­kon­troll. Jour­na­lis­ter­na fick re­da på nå­got, skrev om det och när det ham­na­de i tid­ning­en var det fak­ta. Dok­tor Yard­ley berättar att sät­tet som in­for­ma­tion läggs till i histo­ri­er som fak­ta är ett väx­an­de pro­blem. ”Du an­tar ba­ra att fak­ta kon­trol­le­ras, men i vis­sa fall är det up­pen­bar­li­gen in­te så.”

”Myc­ket be­ror på al­la le­ker de­tek­ti­ver on­li­ne”, sä­ger Yard­ley. ”Om du lä­ser i brotts­fo­ru­men på webb­si­dan Red­dit och på brotts­för­fat­ta­res oli­ka blog­gar ser du många dis­kus­sio­ner. Det kan va­ra nå­gon som skri­ver: ’Den­na per­son upp­för­de sig på det­ta li­te ud­da sätt, där­för mås­te den va­ra in­blan­dad på nå­got sätt’. När brotts­fall dis­ku­te­ras på nä­tet blir spe­ku­la­tion till fak­ta, även om det in­te är sant. Ef­tersom nå­gon skri­ver det i en blogg el­ler sä­ger det i en podcast blir det en typ av ve­der­ta­gen san­ning om brot­tet. Det är den­na bland­ning av fak­ta och fik­tion som jag tror är fal­let här. Det blir en del av be­rät­tel­sen och folk bör­jar tro att det lig­ger nå­gon san­ning i det ef­tersom det har stått i tid­ning­en.”

”Myc­ket av rap­por­te­ring­en be­rod­de på en för­änd­ring in­om jour­na­li­sti­ken på den ti­den”, berättar Black­hurst. ”Runt 2006–2009 blev so­ci­a­la me­di­er och on­li­ne-jour­na­li­stik ett sätt för män­ni­skor att få blixt­snab­ba upp­da­te­ring om histo­ri­er som den­na. Många av des­sa ru­bri­ker och skri­ve­ri­er om män­ni­skors sex­u­a­li­tet – att man näs­tan framställde dem som ka­ri­ka­ty­rer – var ut­for­ma­de för att män­ni­skor skul­le kun­na klic­ka och re­a­ge­ra snabbt och se­dan gå vi­da­re till näs­ta sak. Men all­män­he­ten skul­le ock­så ha nå­got att gå till­ba­ka till i si­na Twit­ter-flö­den fle­ra tim­mar se­na­re el­ler näs­ta dag. Gi­vet­vis för­döms det­ta av vis­sa, men allt var ut­for­mat så att man skul­le ta den­na tra­gis­ka hän­del­se och gö­ra den till un­der­håll­ning.”

OFF­REN

Vår fascination för brotts­hi­sto­ri­er är ing­et nytt men det känns verk­li­gen som att den till­freds­ställs mer än nå­gon­sin. Be­grep­pet ”un­der­håll­ning” gäl­ler in­te ba­ra fik­tion, det är det själv­kla­ra målet med så myc­ket av rap­por­te­ring­en i fall som det­ta. Lä­sa­re le­tar ef­ter sen­sa­tio­nel­la ru­bri­ker om av­vi­kan­de, skru­va­de mör­da­re och det är så en för­lo­rar upp­fatt­ning­en om hur des­sa histo­ri­er bör­ja­de. Fo­ku­set i Net­flix-do­ku­men­tä­ren Aman­da Knox fram­går tyd­ligt av ti­teln. Det är en film om ett ju­sti­ti­e­mord, om hur sam­häl­let hung­rar ef­ter des­sa histo­ri­er och hur vi su­ger åt oss dem. Det finns inga in­ter­vju­er med fa­mil­jen Ker­cher, som för öv­rigt tac­ka­de nej till att del­ta i do­ku­men­tä­ren.

HON FRAM­STÄLL­DES SOM EN ISDROTTNING SOM AN­VÄN­DE SEX FÖR ATT FÅ MÄN ATT GÖ­RA HEMS­KA SA­KER FÖR HEN­NES SKULL.

ME­DI­ESTOR­MEN KRING RÄT­TE­GÅNG­EN VAR

OMÖJ­LIG ATT IG­NO­RE­RA. NYA OCH CHOC­KE­RAN­DE FAK­TA TYCK­TES KOM­MA UT I EN SKRÄM­MAN­DE TAKT.

Yard­ley var för­vå­nad över att in­te se nå­gon re­pre­sen­tant för fa­mil­jen Ker­cher, men hon var in­te för­vå­nad över att Knox var så tyd­ligt i fo­kus. ”Det är van­ligt i hög­pro­fi­le­ra­de fall där den an­kla­ga­de har fått myc­ket upp­märk­sam­het. När det se­dan görs ett pro­gram el­ler en do­ku­men­tär hand­lar det näs­tan ba­ra om dem”, sä­ger hon.

”Jag tror att det finns en slags nar­cis­sism i Aman­da Knox. Jag an­kla­gar hen­ne in­te för nå­got och det hon har gått ige­nom är hemskt, men hon ser till att all­tid få till­ba­ka upp­märk­sam­he­ten. Hon ut­tryc­ker in­te myc­ket em­pa­ti för Me­re­dith el­ler hen­nes fa­milj. I bör­jan av do­ku­men­tä­ren sä­ger hon: ’Me­re­dith Ker­cher var min vän i någ­ra vec­kor. Jag var choc­kad över vad som hän­de hen­ne. Det gick in­te att för­stå. Det var bru­talt och det kun­de ha hänt med mig.’ Hon får det all­tid till att hand­la om hen­ne själv.”

Den kän­da och hyl­la­de do­ku­men­tä­ren skild­rar Knox eg­na er­fa­ren­he­ter av me­di­er­nas dom och de hems­ka sa­ker hon gick ige­nom. Hon tillåts be­rät­ta sin ver­sion, men det finns många som fort­fa­ran­de häv­dar att hon lju­ger och att hon ha­de nå­got att gö­ra med mor­det på Me­re­dith Ker­cher. Det finns webb­si­dor som sam­man­stäl­ler al­la Knox mot­sä­gel­ser och det finns si­dor som sä­ger emot de som tror att hon är skyl­dig. Med så be­stäm­da åsik­ter och brist på de­fi­ni­ti­va svar är det in­te tro­ligt att Net­flix­do­ku­men­tä­ren blir slutet på histo­ri­en. Men vad kom­mer det att re­sul­te­ra i? Kom­mer fal­let nå­gon­sin att få det slut som de in­blan­da­de för­tjä­nar?

”Me­re­dith Ker­chers fa­milj kom­mer ty­värr ald­rig få al­la svar som de le­tar ef­ter”, sä­ger Yard­ley. ”Rudy Gu­e­de döm­des för brot­tet, så nå­gon har ställts till svars för det. Men på grund av den långa och ut­drag­na pro­ces­sen av över­kla­gan­de och upp­häv­da do­mar har nog fa­mil­jen Ker­cher tro­ligt­vis frå­gat sig om fle­ra är in­blan­dad och om de har kom­mit un­dan med nå­got. Det är nog gans­ka job­bigt för dem ef­tersom fal­let ald­rig kom­mer att få en lös­ning. Me­dia och tv-pro­du­cen­ter kom­mer all­tid att va­ra in­tres­se­ra­de av att gö­ra me­die­pro­duk­tio­ner av fal­let. Så länge vi in­te har de slut­gil­ti­ga sva­ren så tror jag in­te att det­ta fall kom­mer att för­svin­na. Det kom­mer all­tid fin­nas där och jag tror att Knox och Sol­le­ci­tos iden­ti­te­ter till viss del är för­knip­pa­de med den­na hän­del­se – det har bli­vit en del av dem. Jag tror att de all­tid kom­mer att pra­ta om det på nå­got sätt, Aman­da Knox i sitt ar­be­te med of­fer för ju­sti­ti­e­mord och Sol­le­ci­to som brotts­ex­pert på ita­li­ensk tv. Det är någon­ting som all­tid kom­mer att va­ra centralt för de­ras iden­ti­te­ter och det kom­mer ald­rig att för­svin­na”, fort­sät­ter hon.

”Al­la blev kän­da och iko­nis­ka på fle­ra sätt, ut­an att ha bett om det. Det har lämnat si­na spår på var och en av dem”, hål­ler Black­hurst med. ”Mig­ni­ni kal­la­des ’ond’ av folk på ga­tan, Aman­da och Raf­fae­le blev igen­kän­da vart de än gick – de mås­te för­e­na all­män­he­tens bild av sig själ­va med si­na eg­na själv­bil­der.”

”Tve­ty­dig­het är bra om du är me­die­pro­du­cent, men hemskt om du är fa­milj till nå­gon som mör­dats un­der des­sa om­stän­dig­he­ter”, av­slu­tar Yard­ley. ”Du vet ba­ra att du ald­rig kom­mer att bli läm­nad ifred.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.