HE­LA SVE­RI­GES HOC­KEY­KLUBB

”DE SKA EGENT­LI­GEN IN­TE KUN­NA TÄV­LA MOT KLUB­BAR FRÅN DE STO­RA STÄ­DER­NA, MEN GÖR DET ÄN­DÅ OCH FANSKARAN VÄX­ER SIG ALLT STÖR­RE”

Leksand - - HELA SVERIGES HOCKEYKLUB­B - Lars Ny­lin

”Vi har fans över he­la Sve­ri­ge.” När Lek­sands Pa­trik Zack­ris­son i TV4-spor­ten da­gar­na fö­re årets förs­ta ned­släpp ut­an tvek­sam­het sum­me­ra­de sin klubbs sup­por­terska­ra kun­de knap­past nå­gon tit­ta­re pro­te­ste­ra. Från att Lek­sands IF blev ett he­la lan­dets poplag i slu­tet av 1960-ta­let har klub­ben från Sil­jans strän­der på ett unikt sätt hit­tat fans över he­la ri­ket.

JOJO-TILL­VA­RON så­väl sports­ligt som eko­no­miskt un­der se­na­re de­cen­ni­er har gjort att ny­till­flö­det in­te bli­vit som förr. Men lik­väl är klub­ben en så­dan mag­net för hoc­key­vän­ner ut­an gi­vet eget lag att det ex­em­pel­vis i Stock­holm bli­vit en elak­het 08-klub­bar­na mel­lan att Ham­mar­bys fot­bolls­föl­je i hoc­key på­stås hål­la på Lek­sand, näs­tan 30 mil bort.

Lek­sand är som trä­na­ren Ro­ger Me­lin sä­ger i sam­ma tv-in­slag: ”Mytomspun­net se­dan 1970-ta­let”.

Men det bör­ja­de fak­tiskt långt ti­di­ga­re än så. Det lil­la mu­ni­ci­pal­s­am­häl­let ha­de egent­li­gen det mesta emot sig när någ­ra is­sport­sen­tu­si­as­ter på 1940-ta­let kom på att ban­dy var för dyrt att hål­la på med, det skul­le i stäl­let sat­sas på den nya spor­ten is­hoc­key.

Or­ten ha­de ba­ra 3 000 in­vå­na­re när sats­ning­en bör­ja­de på all­var 1948. Året då Lek­sand med färs­ka blå stjär­nor på brös­tet för förs­ta gång­en gick upp i högs­ta se­ri­en, ef­ter kval­vinst mot Stock­holms­klub­ben Karlberg.

Men när det väl loss­nat sports­ligt skif­ta­de de då­li­ga odd­sen till nå­got myc­ket an­vänd­bart.

Klub­ben blev re­dan på 1950-ta­let en att sö­ka sig till för många som fanns på små or­ter ut­an elit­hoc­key. Re­dan när Lek­sand myc­ket knappt för­lo­ra­de den helt av­gö­ran­de sista mat­chen i mäs­ter­skaps­se­ri­en mot Djur­går­den 1959 – man led­de på hem­mais in­för 11 870 åskå­da­re med 1–0 men stock­hol­mar­na vän­de till 1–3 – ha­de klub­ben fans över he­la lan­det. 1964 vann Lek­sand di­vi­sion 1 nor­ra och ut­ma­na­de in i det sista Brynäs i mäs­ter­skaps­se­ri­en. 1969 EX­PLO­DE­RA­DE FE­NO­ME­NET Lek­sands IF.

Hoc­key låg i luf­ten, VM spe­la­des i Sve­ri­ge, hoc­key slog tv-tit­tar­re­kord i fyr­färg, på var­je skolgård sam­la­des hockeybild­er, NHL ha­de så smått bör­jat sneg­la mot Sve­ri­ge. De nya klubbgi­gan­ter­na Brynäs var en Go­li­at som be­höv­de en Da­vid för att in­te bli allt­för över­lägs­na. Da­vid ha­de nam­net Lek­sands IF.

– Just när jag gjor­de må­let var det väl som vil­ket mål som helst. Vi viss­te ju in­te att vi vun­nit SM-guld när slut­sig­na­len gick up­pe i Ö-vik ef­tersom det var 12–13 mi­nu­ter kvar på mat­chen i Gö­te­borg mel­lan Frölun­da och Brynäs.

Fol­ke ”Tot­te” Bengts­son be­rät­tar om må­let som fick bä­ga­ren att rin­na över. 1–1 mot Mo­do bor­ta in­ne­bar att Lek­sand kun­de åka hem till No­ret vid Sil­jan och fi­ra guld 50 år ef­ter att klub­ben bil­da­des och näs­tan 30 år ef­ter att den förs­ta gång­en spe­la­de hoc­key.

Mat­chen i Gö­te­borg låg för dra­ma­ti­kens skull näs­tan en kvart ef­ter den i Kem­pe­hal­len. För Lek­sand var det tolf­te gång­en man var med i slut­spe­let. Två gång­er ti­di­ga­re ha­de klub­ben va­rit yt­terst nä­ra – nämn­da 1958/1959 re­spek­ti­ve 1963/1964. Nu gick det he­la vägen för trä­na­re Ru­ne

1969 EX­PLO­DE­RA­DE FE­NO­ME­NET LEK­SANDS IF. HOC­KEY LÅG I LUF­TEN. VM SPE­LA­DES I SVE­RI­GE, PÅ VAR­JE SKOLGÅRD SAM­LA­DES HOCKEYBILD­ER.

Ma­ses och hans lag och det jubla­des även långt från Lek­sands is­sta­di­on. Man skäm­des in­te ett dugg för att Brynäs drab­bats av hong­kon­gin­flu­en­sa in­för slutom­gång­en. Glömt var det stolp­skott som Mo­do ha­de i slu­tet av mat­chen i Kem­pe­hal­len.

Ma­ses är den som al­la pe­kar ut som hu­vud­or­sa­ken till att Lek­sand gjor­de det omöj­li­ga. Han var spe­la­ren som 1952 drab­ba­des av po­lio och som se­na­re, som trä­na­re, be­stäm­de att ing­et var omöj­ligt ens för en li­ten ort långt från de do­mi­ne­ran­de stor­stä­der­na. En ort som in­te ens var en bruks­di­to som De­ger­fors och and­ra mot­sva­rig­he­ter i fot­bol­len. Lek­sand var helt en­kelt en sam­ling små by­ar vid ett näs i Sil­jan, en mö­tes­plats.

Ru­ne Ma­ses tog på någ­ra få år la­get från ut­om­hus­spe­let på det som i dag är Te­ge­ra Are­nas par­ke­rings­plats till topp­skik­tet i di­vi­sion 1. Han gjor­de det en­ligt hem­vävt re­cept, men även med in­spi­ra­tion av gäs­tan­de trä­na­re från ishoc­key­för­bun­det. Kanske fram­för allt: spe­la­re som Åke Las­sas och Sig­ge Bröms ha­de vi­sat att det gick att nå he­la vägen. Las­sas blev re­dan 1948 Lek­sands förs­ta spe­la­re i Tre Kro­nor, Bröms vann VM-guld 1953.

Ru­ne Ma­ses sä­ger i dag, 91 år gam­mal men fort­fa­ran­de yt­terst alert:

– Vi ha­de ett bra lag re­dan 1959. Det var förs­ta året som jag var trä­na­re i Lek­sand. Sen fick vi många nya bra spe­la­re som fyll­de på la­get he­la ti­den. Mats Åhl­berg kom från Avesta, Dan Sö­der­ström från Horn­dal, Kjell Brus från Bor­länge, Hans Jax från Vikar­byn, sam­ti­digt som det kom mas­sor av bra unga spe­la­re un­der­i­från. som ”Tot­te” Bengts­son och Lars-Erik Sjö­berg. Men fram­för allt fick vi ju Nis­se Nils­son från Fors­ha­ga 1962 och hans be­ty­del­se för Lek­sands IF och fol­ket här på or­ten är in­te mät­bar.

Ma­ses ser in­te gul­det 1969 som nå­gon sen­sa­tion:

– Nej det kan jag in­te på­stå. Vi ha­de ett bra lag och det var Brynäs och vi som var de star­kas­te la­gen. Vårt mål var att nå upp till Brynäs och vi var nä­ra un­der många år. Man kan väl sä­ga att vi nåd­de fram 1969.

1973–1975 CEMENTERAD­E Lek­sand sin po­si­tion som älsklingar hos sto­ra de­lar av hockeyrike­t med tre ra­ka tit­lar. Klub­ben med al­la de märk­li­ga ef­ter­nam­nen vann mot Brynäs ef­ter tuf­fa fi­nal­du­el­ler 1973 och 1975.

1974 vann man över­läg­set fö­re två­an Tim­rå. Sär­skilt gul­det 1973 vi­sa­de att Lek­sand be­stämt sig för att stan­na i top­pen och verk­li­gen ut­ma­na Brynäs.

Gäv­le­la­get ha­de do­mi­ne­rat SM se­dan 1964 då klub­ben tog över mäs­tar­rol­len ef­ter Djur­går­den. Man ha­de ba­ra släppt ifrån sig SM­ti­teln åren 1965 (Väst­ra Frölun­da) och just 1969.

In­för den förs­ta mat­chen i SM

slut­spe­let 1973 sa Brynäs back Bör­je Sal­ming:

– Nu ska det bli spe­la av. Slut på de löj­li­ga vän­skaps­mat­cher­na i grundse­ri­en. Nu kav­lar vi upp ar­mar­na.

Ef­ter att Brynäs ha­de vun­nit pre­miä­ren i mäs­ter­skaps­se­ri­en bor­ta i Lek­sand trod­de ock­så många att Sal­ming skul­le få fi­ra än­nu en gång.

Brynäs trä­na­re Tom­my Sand­lin en­vi­sa­des dock med att upp­re­pa: – Lek­sand får fin­na sig i att va­ra fa­vo­rit. Det blev Sand­lin som fick rätt. Brynäs var i det långa lop­pet in­te sig likt i mäs­ter­skaps­se­ri­en. La­get var formsvagt och ska­dedrab­bat och dess­utom in­te li­ka vasst fram­åt.

Men det spe­la­de ock­så in att det i form av Lek­sand fanns en star­ka­re kon­kur­rent än på många sä­song­er. Lek­sand ha­de en su­per­ked­ja i Mats Åhl­berg, Dan Sö­der­ström och Ulf Mår­tens­son. I Ro­land Bond ha­de Lek­sand ock­så se­ri­ens kanske bäs­te back och i Chris­ter Abra­hams­son den bäs­te mål­vak­ten.

1975 räck­te det in­te med tre mat­cher på sex da­gar för att skil­ja Lek­sand från Brynäs i slut­spe­let. Det tog till 3 mi­nu­ter och 49 se­kun­der in av det nya fe­no­me­net sud­den de­ath. Ro­land Eriks­son av­gjor­de in­för 12 300 åskå­da­re i Scan­di­na­vi­um.

In­te minst såg två mil­jo­ner tv­tit­ta­re på. Det var trist för Brynäs, men mer­par­ten av des­sa höll på Lek­sand, föl­jet väx­te.

Vid den här ti­den blev en sex­å­rig Niklas Eriks­son hem­ma i små­länds­ka Väs­ter­vik en av många som fa­sci­ne­ra­des av klub­ben från Da­lar­na. Eriks­son är i dag trä­na­re för ri­va­len Öre­bro men döl­jer in­te för en se­kund att den kär­lek han drab­ba­des av den gång­en be­står. För­stärkt av ett re­kor­dan­tal mat­cher för Lek­sand,

721 styc­ken un­der 17 sä­song­er. Eriks­sons trö­ja num­mer 16 är his­sad i ta­ket på Te­ge­ra Are­na.

– Jag fick Lek­sand som fa­vo­rit­lag sex­sju år gam­mal. Men det var fak­tiskt VM i Wi­en 1977 som gjor­de mig såld. Jag tror att de ha­de åt­ta spe­la­re med i den VM­trup­pen. Ro­land Eriks­sons tre mål mot rys­sar­na var och är ett klas­siskt hoc­key­ö­gon­blick. Lek­sand spe­la­de en här­lig hoc­key på 1970­ta­let och vann fol­kets hjär­ta. Fram­för allt i vis­sa de­lar av söd­ra Sve­ri­ge och Mä­lar­da­len var och är Lek­sand otro­ligt po­pu­lä­ra. Den lil­la klub­ben från det lil­la sam­häl­let vid Sil­jans söd­ra strand ska egent­li­gen in­te kun­na täv­la mot klub­bar från de sto­ra stä­der­na, men gör det än­då, år ef­ter år och fanskaran väx­er sig allt stör­re, sä­ger Eriks­son da­gar­na ef­ter att han va­rit med i stjärn­ka­val­ka­den då klub­ben fi­ra­de 100 år i au­gusti i år.

Men snart ef­ter sä­song­er­na som Niklas Eriks­son no­stal­giskt minns till­ba­ka till bör­ja­de de fa­mö­sa odd­sen mot klub­ben allt­mer spö­ka.

LEK­SAND FANNS VIS­SER­LI­GEN he­la ti­den kvar i högs­ta se­ri­en. Men en­dast 1989 nåd­de man åter till en fi­nal, vinst i förs­ta mat­chen men till sist för­lust mot ett gans­ka över­läg­set Djur­går­den.

Och det skul­le kom­ma än­nu bist­ra­re ti­der, även om man vann grundse­ri­en i då­va­ran­de elit­se­ri­en så pass sent som 1994 re­spek­ti­ve

1997.

2001 ram­la­de Lek­sand för förs­ta gång­en på

50 år ur högs­ta se­ri­en. I en hel bygd och på

1973–1975 CEMENTERAD­E LEK­SAND SIN PO­SI­TION SOM ÄLSKLINGAR HOS STO­RA DE­LAR AV HOCKEYRIKE­T MED TRE RA­KA TIT­LAR.

många and­ra håll i lan­det sörj­des det.

Kam­pan­jen som skul­le ta Lek­sand till­ba­ka kal­la­des för Dalaupp­ro­pet. En vi­sion som många mot­stån­da­re och vis­sa ru­brik­sät­ta­re iro­niskt sko­ja­de om lyc­ka­des fak­tiskt ome­del­bart 2002 ef­ter bland an­nat en vinst bor­ta mot AIK i kval­se­ri­en.

Även 2005 lyc­ka­des åter­tå­get snabbt. Men det gick in­te att kom­ma un­dan fak­tu­met att Lek­sand ham­nat i en ond spi­ral.

Det blev till ett sta­bilt vår­tec­ken att Lek­sands IF an­ting­en kva­la­de nedåt el­ler upp­åt. Någ­ra sä­song­er var si­tu­a­tio­nen säm­re än så. Klub­ben såg ut att fast­na på se­ri­e­ni­vå två.

Allt för­stärkt av väx­an­de eko­no­mis­ka pro­blem. Med som lägs­ta punkt re­kon­struk­tio­nen

2012 in­klu­si­ve de än i dag ökän­da trot­to­ar­ste­nar­na i en mil­jon­upp­gö­rel­se med Lek­sands kom­mun.

Bil­den av Lek­sands IF som ett evigt kon­kurs­bo räd­dat av kom­mu­nen el­ler fö­re­ta­ga­ren Per Olof Ejen­dal et­sa­de sig fast hos me­dia och fans av and­ra klub­bar ef­ter att Sve­ri­ges Te­le­vi­sions ”Upp­drag gransk­ning” va­rit på be­sök.

Men kär­le­ken till Lek­sand som klubb­fe­no­men hos åt­skil­li­ga tycks ba­ra mått­ligt för­sva­gad av de tuf­fa åren. Få el­ler inga klub­bar i de högs­ta se­ri­er­na har så sta­bilt stöd även på bor­ta­plan. Det märk­tes in­te minst när klub­ben

2014 ef­ter att ha slu­tat sjua i grundse­ri­en nåd­de play­in till slut­spe­let.

Där­för var det fram­för allt applå­der som möt­te klub­ben när den i vå­ras åter lyc­ka­des med att ta his­sen upp. Det glöm­des då snabbt att den så sent som 2016 på ett mi­ra­ku­löst sätt avan­ce­rat till SHL för att snabbt skic­kas till­ba­ka in i his­sen nedåt igen.

Som det va­rit de se­nas­te de­cen­ni­er­na för klub­ben med det all­de­les spe­ci­el­la föl­jet.

Fo­to: BIL1D6BYRÅ­N

Lek­sands ishoc­key­lag i mars 1964 Guld­gläd­je ef­ter slut­sig­na­len i av­gö­ran­de SM-fi­na­len 1975.

Fol­ke ”Tot­te” Bengts­son.

Ru­ne Ma­ses. Fo­to: AF­TON­BLA­DETS BILDARKIV

Ro­land Eriks­son gör ett av si­na tre mål mot Sov­je­tu­ni­o­nen i VM 1977. Fo­to: AF­TON­BLA­DETS BILDARKIV

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.