’’DET STOD ’LEK­SAND I MITT HJÄR­TA’ PA DEN. OCH SÅ HAR DET VA­RIT SE­DAN DEN.’’

Leksand - - DET STOD -

HALM­STAD. Född och upp­växt i Skå­ne. Men han blev en ikon 64 mil norrut. Jo­nas Bergqvist är blå­vit i bå­de hjär­ta och själ, men ham­na­de i Lek­sand av en ren slump. – Lek­sand har fång­at mig emo­tio­nellt. Det är som kär­lek, det går in­te att väl­ja bort. Text: Hen­rik Lund­gren Fo­to: An­ders De­ros

Plöts­ligt fylls hans ögon av tå­rar och rös­ten stoc­kar sig. Vi har sut­tit i det mi­ni­ma­la kon­fe­rens­rum­met på fem kvadrat­me­ter i när­ma­re en tim­me, och på en se­kund blir min­ne­na så star­ka att han in­te kan hål­la till­ba­ka tå­rar­na. – Jag var så jäv­la lyck­lig. Det var så jäv­la stort. Jag kom­mer ihåg att ef­teråt gick jag en­sam in i sliprum­met och ba­ra stod där och grät.

Vi pra­tar om hans star­kas­te min­nen från 575 täv­lings­mat­cher och Jo­nas Bergqvist ploc­kar fram se­mi­fi­nal­se­gern mot Sö­der­täl­je 1989. I den tred­je och av­gö­ran­de mat­chen låg Lek­sand un­der med 2–3, men vän­de och vann med 7–3.

– (Ro­bert) Bur­a­kov­sky gjor­de tre mål och jag två. Det var… jag minns det som en fan­tas­tisk grej, för vi ha­de sli­tit så länge och så gick vi till slut he­la vägen. Al­la pra­ta­de om den gam­la go­da ti­den, men nu var vi i den nya plöts­ligt, och jag fick va­ra med.

Visst fick Jo­nas Bergqvist va­ra med. Och mer där­till. To­talt blev det 17 sä­song­er som spe­la­re, och se­dan yt­ter­li­ga­re sju år som klubb­di­rek­tör. Och allt tack va­re en in­köpt börs och en mam­ma som gick ut och dan­sa­de.

– Det var verk­li­gen slum­par­nas slump. Jo­nas Bergqvist är född och upp­växt i Äng­el­holm, i Rög­le­land. Men re­dan som tolvå­ring fast­na­de hjär­tat för Lek­sand. SM-gul­den 1973, –74 och –75 gjor­de klub­ben till Sve­ri­ges mest po­pu­lä­ra, i kon­kur­rens med Brynäs.

– Det var Lek­sand el­ler Brynäs man höll på. Och jag val­de Lek­sand för att de ha­de fi­nast

”JAG HA­DE IN­TE EN SPÄNN I ER­SÄTT­NING UT­AN HA­DE SÅLT MOPPEN OCH JOB­BAT IHOP RES­TEN AV PENG­AR­NA FÖR ATT KUN­NA FI­NAN­SI­E­RA MITT FÖRS­TA ÅR.”

trö­jor. Jag bör­ja­de föl­ja Lek­sands­spe­lar­na i Tre Kro­nor och Dan Sö­der­ström, Mats Åhl­berg och Chris­ter Abris blev mi­na ido­ler.

Tre år se­na­re åk­te fa­mil­jen Bergqvist på se­mes­ter till just Lek­sand och den 16-åri­ge Jo­nas köp­te en börs.

– Det stod ”Lek­sand i mitt hjär­ta” på den. Och så har det va­rit se­dan den da­gen.

Trod­de mam­ma bli­vit blåst

Så dags var han en lo­van­de ju­ni­or­spe­la­re i Rög­le, i ett Skå­ne som in­te ha­de fått fram en en­da lands­lags­spe­la­re ge­nom ti­der­na. Att han skul­le ham­na i Lek­sands fram­gångs­ri­ka och hård­sat­san­de ju­ni­or­lag fanns knappt på kar­tan in­nan hans mam­ma en ons­dags­kväll be­stäm­de sig för att gå ut och dan­sa. Och på dans­ba­nan sprang hon på Lek­sands ord­fö­ran­de Tage Eriks­son som var i Skå­ne på kurs. En dans led­de till prat och i slu­tet av kväl­len ha­de du­on kom­mit över­ens om att Jo­nas Bergqvist skul­le flyt­ta upp till Lek­sand och bör­ja på hoc­key­gym­na­si­et där.

– Hon väck­te mig på nat­ten när hon kom hem och be­rät­ta­de allt. Men jag trod­de att nå­gon ha­de blåst hen­ne. På min Lek­sands­plansch som jag ha­de på väg­gen stod det att klub­bens ord­fö­ran­de het­te Gös­ta Mår­tas, in­te Eriks­son.

Men Tage Eriks­son, ord­fö­ran­de i klub­bens hoc­key­sek­tion till skill­nad från klub­bord­fö­ran­den Mår­tas, höll sitt löf­te. Da­gen ef­ter, en halv­tim­me in­nan tå­get hem till Lek­sand skul­le av­gå, kom han för­bi och läm­na­de över an­sök­nings­pap­per­na.

”Ing­en jä­vel viss­te vem jag var”

Jo­nas Bergqvist skul­le kom­ma att vin­na tre VM-guld, ett OS-guld, Guld­puc­ken, spe­la i NHL och va­ra den som gjort näst flest lands­kam­per i histo­ri­en. Men när han den hös­ten kom upp till Lek­sand var han längst ner i nä­rings­ked­jan.

– Jag ha­de tur att de just den sä­song­en ha­de gått från att ha ett ju­ni­or­lag till att de­la upp det i A- och Bju­ni­o­rer. Så de be­höv­de fler spe­la­re. Men jag ham­na­de i fjär­de­ked­jan i B-ju­ni­o­rer­na, det var ju ing­en jä­vel som viss­te vem jag var. Även om jag då ha­de spe­lat i i di­vi­sion 2 med Rög­le he­la året.

He­la det förs­ta året spe­la­de han med det yng­re ju­ni­or­la­get. En del lag­kom­pi­sar häng­de kring A-ju­ni­o­rer­nas trä­ning­ar för att kanske få hop­pa in om det sak­na­des spe­la­re, men Bergqvist väg­ra­de att gö­ra det.

– Det var li­te stolt­het i det he­la. Jag tänk­te att jag skul­le va­ra där på mi­na eg­na me­ri­ter.

Till den sista mat­chen för sä­song­en fick han så änt­li­gen chan­sen i det äld­re ju­ni­or­la­get, mot HV71. Och han gjor­de sex mål.

– Det var de vik­ti­gas­te sex må­len i he­la min kar­riär. Da­gen ef­ter kom de från Lek­sand och skul­le skri­va kon­trakt med ju­ni­or­spe­lar­na för sä­song­en där­på. Jag ha­de in­te en spänn i er­sätt­ning ut­an ha­de sålt moppen och job­bat ihop res­ten av peng­ar­na för att kun­na fi­nan­si­e­ra mitt förs­ta år. Jag skul­le egent­li­gen åka hem till Äng­el­holm den som­ma­ren och job­ba på pap­pas tvät­te­ri. Men led­ning­en sa att det skul­le jag in­te alls. ”Du ska va­ra här och trä­na”.

17 år gam­mal fick han nu sin förs­ta lön som hoc­key­spe­la­re. I det ingick fria lun­cher på Lek­sands­ba­ren, be­tald hy­ra (375 kro­nor) och så 350 kro­nor i fick­peng­ar.

– Och så skul­le jag be­ta­la skatt på det, ha­ha. Men jag fick ett som­mar­jobb på park

VI TRÄF­FAR DE FOR­NA STJÄR­NOR­NA Jo­nas Bergqvist gjor­de 17 sä­song­er som spe­la­re i Lek­sand och se­dan yt­ter­li­ga­re sju år som klubb­di­rek­tör.

Jo­nas Bergqvist i Tre Kro­nor 1998. Fo­to: BILDBYRÅN, AN­DERS DE­ROS

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.