DET HAND­LAR OM RESAN Upptäck ska­pan­dets me­di­ta­ti­va egen­ska­per.

Var­för mås­te ska­pan­de hand­la om slut­re­sul­ta­tet? Ta den långa vägen istäl­let.

Lev i nuet - - Ett Mindfulness Magasin - Text: Cath De­an / Il­lust­ra­tion: Ma­til­da Smith

Vi le­ver i en tids­ål­der med Instagram fullt av ”tit­ta på vad jag gör”. Den spän­nan­de käns­lan av att se gil­la-mar­ke­ring­ar och kom­men­ta­rer ström­ma in gör att man lätt ham­nar i fäl­lan och bör­jar ha sam­ma in­ställ­ning till kreativitet som till många and­ra sa­ker i li­vet – nå­got att upp­nå, slut­fö­ra el­ler än­nu ett jobb som mås­te gö­ras. Jag är på språng var­je dag och jong­le­rar stän­digt med de­ad­li­nes, men jag bör­jar in­se att jag mås­te för­änd­ra mitt in­ställ­ning till mitt ska­pan­de.

Det är in­te ba­ra jag – lång­samt hant­verk har bli­vit en trend. En nisch har öpp­nats upp för konst­nä­rer som nu kan tjä­na peng­ar på si­na kär­leks­fullt hand­gjor­da konst­verk som tar dus­sin­tals, om in­te hund­ra­tals, tim­mar att pro­du­ce­ra. Till ex­em­pel Angie Par­ker från Bri­stol. Hen­nes färg­gla­da go­be­läng­mat­tor är hand­väv­da med en väv­stol och var­je mat­ta åter­speg­lar ti­den och kär­le­ken hon äg­nat åt att ska­pa dem.

En an­nan in­spi­ra­tion är träsni­da­ren och hant­ver­ka­ren E.J. Os­bor­ne som dri­ver Hat­chet + Be­ar. Hen­nes hand­sni­da­de köks­red­skap har mas­sor av nog­gran­na de­tal­jer som krä­ver att hon läg­ger många tim­mar på var­je pro­jekt – men det ena­stå­en­de slut­re­sul­ta­tet är mö­dan värd. Hen­nes nya bok, Spoon Car­ving ( Bo­kus.com, 240 kr) hyl­lar det lång­sam­ma och njut­ning­en av den kre­a­ti­va resan. Hen­nes takt­ful­la möns­ter finns på Instagram un­der @hat­che­tand­be­ar.

Du be­hö­ver in­te ar­be­ta med ett stort pro­jekt för att an­ta det­ta syn­sätt. För mig hand­lar det om att hit­ta nå­got som sät­ter igång min fan­ta­si. Från en mor­mors­filt be­stå­en­de av vir­ka­de ru­tor som ta­git må­na­der att ska­pa, till en dag­bok med skis­ser och klot­ter – det som är vik­tigt är att ska­pa nå­got som ba­ra är ditt.

Det är vad jag hop­pas på när jag snart bör­jar en ke­ra­mik­­­kurs. Jag mås­te spo­la mi­na per­fek­tio­nis­tis­ka, täv­lings­in­rik­ta­de ten­den­ser och nju­ta av att ut­fors­ka ett nytt ma­te­ri­al. Även om for­mer­na som jag ska­par med mi­na hän­der kom­mer att bli li­te märk­li­ga miss­tän­ker jag att det är fint att jag äg­nar tid åt att ska­pa dem.

En del av skön­he­ten med ett på­gåen­de kre­a­tivt pro­jekt är att kun­na åter­gå till det när möj­lig­he­ten finns. För att få ut det mesta av pro­jek­tet tyc­ker jag att det un­der­lät­tar att av­sät­ta ett spe­ci­ellt ut­rym­me för det. Det kan va­ra ett sär­skilt hant­verks­rum, ett hörn på köks­bor­det el­ler till och med en på­se med garn bakom soff­kud­dar­na. Ge­nom att fast­stäl­la din egen kre­a­ti­va fristad, hur li­ten den än är, ska­par du ock­så tid och ut­rym­me för dig själv att växa och bli mer mindful.

Hem­ma hos mig är skriv­bor­det i vårt extra­rum mitt kre­a­ti­va ut­rym­me. Det är li­tet och trångt, med en en­kel sy­ma­skin och tyg­bi­tar, men det är en plats jag kan va­ra i fred på (där en­dast kat­ten be­sö­ker mig). Mitt lil­la skriv­bord ger mig det tan­ke­sätt jag be­hö­ver för att kopp­la av med ett pro­jekt. Jag nju­ter av det ge­nom att le­ka med tyg­bi­tar för att se vad som pas­sar ihop, sna­ra­re än att se på det som en upp­gift med ett mål.

Jag mås­te fort­fa­ran­de re­gel­bun­det på­min­na mig själv om att mitt hant­verk in­te är nå­got att läg­ga till på min ”att gö­ra”-lis­ta och att jag in­te ska kän­na mig skyl­dig när jag in­te äg­nar så myc­ket tid åt det som jag skul­le vil­ja. Vi är till­räck­ligt pres­sa­de att gö­ra mer, gö­ra mind­re el­ler gö­ra nå­got an­norlun­da an­nars i vå­ra liv. Jag för­sö­ker hål­la ska­pan­det ut­an­för det­ta och nju­ta av det när jag kän­ner för det.

På se­nas­te ti­den har jag äg­nat vi­sa kvällar åt att ex­pe­ri­men­te­ra med en­kel mak­ramé. Den över­gri­pan­de käns­lan är mind­re Ka­li­for­nisk bo­ho och mer reg­nig lör­dag i Whit­by, men den lång­sam­ma processen att bil­da knu­tar­na och se for­men ut­veck­las är ett medryc­kan­de sätt att stänga av och var­va ner.

Jag tyc­ker allt mer att jag får ut mest av mitt ar­be­te ge­nom att se gläd­jen i processen. Tänk på det som det ja­pans­ka este­tis­ka kon­cep­tet wa­bi-sa­bi.

Kort sagt är det me­ning­en att se skön­he­ten i det enkla, asym­met­ris­ka och in­te helt per­fek­ta – jag tyc­ker att det lå­ter bra! Så låt oss slu­ta strä­va ef­ter slut­pro­duk­ten, bör­ja Instagram­ma vå­ra ”in­te-helt-men-näs­tan”pro­jekt och hyl­la den glädje de ger oss längs vägen. Jag är på om du är.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.