VANDRA MED GLÄDJE Berg, natur och sjöar: senaste träningstrenden är här!

Ta på dig ryggsäcken och bege dig mot bergen för motion som både kropp och själ kommer att tacka dig för.

”Sätt bara en fot framför den andra”, sa min (dyngsura) vän Pete när vi traskade genom regnskurarna. Vi var vilse. Vår guide var vilse. Vi befann oss på ett berg på Isle of Skye och visste att det fanns en klippvägg någonstans farligt nära oss som ledde ner till en ravin och en säker död. En dimma så tjock att jag inte kunde se mina händer framför mig hade plötsligt uppenbarat sig på bergskrönet. Det som hade varit en glad bergsvandring översköljdes av ett blött moln som förblindade oss och vi kunde inte hitta vägen tillbaka. Jag satte en fot framför den andra och tänkte att det inte kunde bli mycket värre, men jag snubblade över ett överraskat får och började tappa humöret.

Efter den kalla och dimmiga katastrofen på Skye bestämde jag mig för att komma upp på banan igen och påminna mig själv om varför jag älskar att vandra.

Jag valde att vandra till toppen av Cadair Idris i Snowdonia, Wales. Bergets namn betyder ”Idris stol” på walesiska. Det sägs ha varit jätten Idris tron. Han tyckte om att titta på stjärnorna från sitt stensäte. Innan jag började klättra upp till hans boning campade jag vid foten av det snötäckta berget.

Owen Tyddyns campingplats är egentligen bara ett av hans fält. Berget börjar där hans gård med många får slutar. Owen berättade för mig med sin mjuka walesiska dialekt att han aldrig tröttnar på utsikten, för den är alltid annorlunda. Efter en natt under stjärnhimlen satt jag med en ångande het kopp kaffe och såg molnen segla över bergstopparna. Jag kände den bekanta känslan av att vilja dra på mig stövlarna och övervinna bergen igen.

Den första tredjedelen av vägen upp till toppen är den svåra biten, men med varje steg följer en fantastisk utsikt över ett av Storbritanniens mest imponerande landskap - branta, ljungklädda kullar som sluttar ner mot ett lapptäcke av fält och skogsgläntor i dalen, och havet som glittrar på avstånd. Sedan korsar man en 10 kilometer lång bergås medan man tittar ner på den djupa blåa Llyn Cau-sjön. Bergstoppen, på 893 meter, kallas Pen y Gadair – stolens topp.

När jag närmade mig toppen, med värkande vader och håret blött av svett, kom jag ihåg varför det är så skönt att vandra. Du blir helt översköljd av ett lugn och ditt sinne absorberar enkelheten i att vandra förbi kilometer av främmande platser genom att bara sätta en fot framför den andra.

Efter att ha sett den perfekta panoramautsikten från den steniga toppen vandrade jag nerför den smala stensluttningen som leder till Llyn Cau-sjön. Det var tyst, sånär som ekot av avlägsna får. Det sägs att Llyn Cau är bottenlös och att den som är modig eller tokig nog att campa och sova vid vattnet kommer att vakna upp antingen som poet eller galen. Jag skulle hinna med ett tåg, så jag kunde inte testa teorin. Jag satte av genom ljungen och var glad över att vandra igen.

Vad är det med att vandra i naturen som är så lugnande? För mig är det ett meditativt tillstånd som uppnås av att upprepa en rörelse och en upplyftande känsla av att jag åstadkommit något när jag korsar ny mark (helst med en varm pub någonstans vid horisonten).

Bergsvandring är långt ifrån nyheter, pendlare och en mobilteckning. Liksom när man tittar på en stor stjärnhimmel får man en lektion i perspektiv när man vandrar på vägar som andra har gått på i flera århundraden, uppför berg som är likgiltigt inställda till människor som kommer och går. När jag tappar modet av synen av mörka moln tänker jag på orden som yttrades av den brittiska bergsvandringens fader, Alfred Wainwright:

”Den flyktiga timmen passerar snabbt för de som älskar bergen, men kullarna är eviga. Det kommer alltid att finnas en ensam ås, en bergsbäck, en tyst skog. Det kommer alltid att finnas en spänning i att nå toppen. Detta är för sökarna, och de som söker och finner medan det fortfarande finns tid välsignas både i kropp och själ.”