TILLBAKA I VARDAGEN
LINDERSTAM: Sorry, Leicester, men blixten slår liksom inte ner på samma plats två gånger
Ni vet hur det är … Det är sommar och sol – och sedan kommer man tillbaka till skolgården och möter någon som väntat hela lovet på att slå en på käften.
Leicester får onekligen finna sig i att bli jagad av en mobb hela säsongen som kommer.
Det är aldrig lätt att vara liten. Inte lätt att vara yngst i familjen, minst i kvarteret, lättast i ringen.
Inte när man har någonting som alla andra vill ha. Som en ligatitel. Som Leicester. Som för lillebror Lasse, 10. Inte för att man vet, men det blir ju inte bara en enkel och lustfylld uppgift som väntar den här säsongen, det kan man ändå föreställa sig. Inte som när den charmanta lilla gynnaren som alla tyckte om och ingen tog på allvar förrän det blev vår och körsbärsblomning här senast och fan, folk insåg att den där rackaren faktiskt skulle springa hem hela skiten. Sedan blev det sommar, semester, solsken och härligt häng, men i juli blev det molnigt på Lasses horisont när han hörde att Pettersson, 12, på andra sidan gården börjat lyfta vikter och i augusti drog ovädret in när det stod klart att även Olsson, 13, i huset bredvid gått med i Cobra Kai.
Alla vill ge dig stryk
Så det blir inget lätt år det här. Inte när man är tio bast och heter Lasse och plötsligt har en hel skolgård att försvara sig mot.
För där finns liksom redan rödhårige Måns, 14, som även kallas ”den röde jäveln”. Där finns ”Arslet”, 13, som tror han är smartare än alla andra. Där finns lyxliraren Kjell, 14, som också kallas ”ryssen” och där finns britpoparen Lenny, 13, som alltid tror han är snyggast och har drag på alla brudar.
Ni vet känslan ... Alla är större än dig, alla är starkare än dig, alla är rikare än dig. Alla vill ge dig stryk. Det är då ingen sympatisk plats, skolgården lika lite som Premier League. Är du liten och har något någon större och starkare vill ha så tar de bara det, alternativt ser till att tvinga till sig det genom (av dem) kontrollerad byteshandel och det är alltså under de här förutsättningarna Leicester måste fortsätta verka. Det är i denna orättvisa värld de ska försvara sin titel.
Med ett Chelsea som köper deras viktigaste defensiva spelare och mot två ekonomiska muskelberg från Manchester som håller på
att växla upp så snabbt att alla topplock är nära att ryka. Londonklubben kan måhända inte erbjuda Champions League-spel men väl rikedom och kändisskap, medan City kan erbjuda alla tre och United möjligheten till röd ikonstatus genom att ta tillbaka en vilsen klubb till den Europatopp där den hör hemma. Och Liverpool? De kan ge dig ”The Kop”. Arsenal? Arsène Wengers sista resa. Tottenham? Möjligheten att vara med på Mauricio Pocchetinos nyss påbörjade dito.
Och ”The Foxes”? Tja, de kan givetvis kontra med Champions League-lir och myspys i lugna Leicester, men i längden är de tråkigt nog ändå chanslösa. De har inte pengarna för att mäta sig med de stora och inte tillräckligt med klubbmytologi för att stå emot. Neighbourboy Vardy må förvisso stanna, men han blir nog det klassiska undantaget som bekräftar den där regeln. Det är liksom för svårt att som spelare värja sig när sedelbuntarna på andra sidan horisonten börjar bli tjocka och det blir då ännu svårare att som klubb försvara en titel när man har tappats på kvalitet och det var en total sensation att man faktiskt vann från första början.
Hellre Måns
Blixten slår liksom inte ner på samma plats två gånger. Inte när storklubbarna rustar på alla fronter och styrkeförhållandena redan från början ser ut som de gör. Så när våren på nytt är här kan vi ta för givet att läget i toppen är återställt med en klubb från Manchester eller London, alternativt Liverpool, högst upp. Det går helt enkelt inte att vinna mot statistiken, går inte att besegra historien, går inte att lura skolgården två år i rad. Brudarna vill i längden inte ha Lasse, 10. De vill hellre ha Måns.