EN NY VAG SKOLJER OVER EUROPA

Karlsson: Den stora rekordsäsongen har gett en kursändring i storklubbarnas titeljakt

Tidigare vägde meritlista, namn och antal titlar tyngst.

Nu har spelfilosofi och förmåga att utveckla spelare fått större utrymme i kravspecifikationen.

Vi ser en ny trend när Europas storklubbar anställer tränare.

En vanlig diskussion för fyra–fem år sedan när det blev ett tränarjobb ledigt i en av Europas största klubbar: ”Vilka kan ens få jobbet? Det var enkelt att ringa in den exklusiva skara som var ”fina nog” för dessa tjänster. Det handlade uteslutande om de största namnen: Guardiola, Ancelotti, Mourinho, Klopp, Simeone, van Gaal. De tillhörde en sorts crème de la crème-ensemble som ansågs ha det som krävdes. I något läge kunde man slänga in Hitzfeld, Hiddink, Lippi, Wenger, Benítez eller nya stjärnor som Conte eller Allegri.

Barcelona har haft en röd tråd i sin verksamhet och hämtat sina tränare internt, ledare som ammats av La Masias passningstrianglar, men andra stora klubbar har letat och rekryterat stora namn.

Välkända tränare som gjort det, som vunnit titlar och vars meritlista ”garanterar” nya framgångar.

Det har funnits plats för en och annan som gått utanför ramen, ex-stjärnan med starka band till klubben (Zinedine Zidane) eller den tilltänkte arvtagaren (David Moyes) som kontaktades och övertygades av föregångaren själv. Men oftast var det titlarna som skulle marknadsföras. Antalet bärgade bucklor gav mandat hos spelare, fans och media. Inte vad tränaren stod för eller vilka visioner denne hade. Det där har förändrats.

Haft ett jobb – fick sparken

Den här sommaren har en rad av Europas största klubbar bytt tränare. Ingen av dessa har satsat på de mest meriterade tränarna, enda undantaget är Napoli som plockat in Carlo Ancelotti. De andra har satt upp en mer modern kravprofil och letat en ledare som kan ge klubben och fansen visioner.

I Real Madrid, där ett av planetens allra mest prestigefyllda jobb blev ledigt när Zinedine Zidane tackade för sig, har förtroendet gått till Julen Lopetegui. Enda gången spanjoren haft huvudansvar i en högstaliga var i Porto. Efter 1,5 år på den posten fick han sparken. Han har fått jobbet på Bernabéu tack vare sina framgångar med Spaniens landslag på olika nivåer, för sin ledarstil men även för att han står för en attraktiv fotboll. Spaniens uppvisningar i VM-kvalet fungerade som bästa tänkbara reklam för Lopetegui.

På samma sätt har Chelsea lockats av tanken på att ha Maurizio Sarri på Stamford Bridge. Londonlaget har vunnit ligatitlar under sina två senaste tränare Mourinho och Conte, men båda har prioriterat defensiv organisation framför champagnefotboll.

Nu har Roman Abramovitj hämtat in Sarri från Napoli. Det är knappast för att den 59-årige italienaren bär med sig ett förråd av troféer. Den samlingen är nämligen obefintlig i Sarris fall. Men han har ändå varit en av kontinentens mest eftertraktade tränare tack vare den hänförande fotboll som hans Napoli presterat.

Något som också har imponerat flera ägare runt om i Europa: Maurizio Sarri har varit extremt skicklig på att utveckla det befintliga materialet i stället för att köpa dyrt. På det sättet har han tjänat in många hundra miljoner kronor till klubbägaren i Napoli, Aurelio De Laurentiis. Den egenskapen hos tränare, att förvandla en kolbit till en diamant, kan få större och större vikt framöver eftersom många av dagens klubbägare antingen vill sälja klubben med vinst eller strävar efter ekonomiskt hållbara modeller.

Är nästa stjärna på tränarhimlen

Paris SG, en av Europas mest köpstarka klubbar, kopplades ihop med en rad stora tränarnamn under vintern. Men det blev inget av de största namnen. Redan i maj presenterade man Thomas Tuchel.

Tysken nådde aldrig några större framgångar i Dortmund och fick sparken efter två år. Men hans renommé tog inte särskilt stor skada, eftersom han under sejouren i BvB lyckades utveckla unga spelare som Pulisic, Weigl, Dembélé, Bartra och Guerreiro. Dessutom står Tuchel för en liknande högintensitetsfotboll som gjort Jürgen Klopp beundrad av en hel fotbollsvärld. Att han är en skicklig tränare råder det inga tvivel om, det visade han i Mainz. Tidigare hade det inte räckt hela vägen till PSG, men nu är det Tuchel som ska maximera offensiven med Neymar och Mbappé.

I Arsenal har Arsène Wenger lämnat ef-

ter 22 år. Ersättare blir Unai Emery, som lämnat PSG efter två år där han misslyckats med målet att ta klubben till Champions League-titeln. Han vann visserligen ligan i våras (det hade varit svårt att misslyckas med tanke på PSG:s överlägsna trupp), men framför allt anses Emery vara ytterst kompetent taktiskt och han står för en offensiv spelidé. I Bayern München har populäre legendaren Jupp Heynckes gått i pension. För två år sedan, när Guardiola lämnat, tog man den stortränare som var tillgänglig (Carlo Ancelotti). Nu fann man Heynckes efterträdare hos mittenlaget Eintracht Frankfurt. Niko Kovac tickar visserligen av en box, han har spelat för Bayern, och han har tagit Frankfurt till två raka cupfinaler, men Bayern-hierarkin fastnade nog lika mycket för hans förmåga att få ut max i Frankfurt med ett dynamiskt 3– 5–2-system.

I Bundesliga hittar vi en annan rekrytering som andas långsiktighet. RB Leipzig, som

aspirerar på att bli en toppklubb, har redan säkrat Julian Nagelsmann från 2019. 31-åringen har gjort underverk i Hoffenheim, men det är främst hans ledarskap, hans taktik och hans man-management som har övertygat de flesta av Europas klubbchefer att han är nästa stjärna på tränarhimlen. Han har själv bekräftat att han fick ett samtal från Real Madrid. Utan att ha vunnit en enda titel.

Nästa heta tränarnamn från Tyskland kan bli Domenico Tedesco. Han är 32 år, har inte heller varit i närheten av någon buckla, men han har överpresterat med ett ungt Schalke.

Nu drömmer fler

Europas största klubbar har vidgat sina vyer. Nu kan ”lap-top-tränaren” som gjort kometkarriär få en snabbväg till de hetaste jobben. Men då måste denne kunna visa

upp en attraktiv fotboll och förmågan att förbättra den enskilda spelaren. Vad har framkallat kursändringen? Pep Guardiolas framgångar i Manchester City har påmint oss att:

1) Man kan vinna en toppliga genom att spela kortpassningsfotboll med spelare som inte är fostrade i en och samma akademi.

2) Det är möjligt att faktiskt utveckla den trupp man förfogar över. Effekten av Manchester Citys rekordsäsong blir att andra drömmer om att göra något liknande. Och då behöver klubbar revidera sin kravspecifikation när man letar tränare. En Champions League-titel från 00-talet ser snyggt ut i cv:t och det ger något slags förtroendekapital, men det ger inte automatiskt bättre spelarutveckling tio år senare.

Klubbarna har insett det. Det ska bli så spännande att följa den nya tränarvågen som sköljer över Europa.