TITEL GOTAN
Sedan starten 1992 har ingen engelsk tränare vunnit Premier League. Det lär inte hända den här säsongen heller. I tränarkåren ryms inte mindre än tolv nationaliteter. Hur gick det till när engelsmännen blev en minoritet i sin egen liga? MYSTERIET SOM GÄ
Ivåras, efter 22 säsonger och med ålderns rätt, bestämde sig Arsène Wenger, 68, för att lämna Arsenal. Klubbstyret med Ivan Gazidis, Raul Sanllehi, Sven Mislintat och den amerikanske majoritetsägaren Stan Kroenke fick beskedet tidigt och hade snart inlett arbetet med att utse hans ersättare.
Lösningen: Ut med en fransman, in med en spanjor. 46-årige Unai Emery, senast i Paris Saint-Germain, skrev på ett treårskontrakt och blir den fjärde spanske tränaren i Premier Leauge säsongen 2018/2019.
Valet av manager är talande för utvecklingen, för bland kandidaterna nämndes inte en enda engelsk tränare. I stället spekulerades det i ytterligare två spanjorer (Luis Enrique och Mikel Arteta), en italienare (Carlo Ancelotti), en nordirländare (Brendan Rodgers), en tysk (Joachim Löw), två fransmän (Thierry Henry och Patrick Vieira) och en portugis (Leonardo Jardim).
I just det avseendet har Premier League utvecklats till en kontrast till de andra stora ligorna i Europa, där tränarna i de flesta fall hämtas från den nationella kåren. I Serie A är, för att ta ett exempel, 19 av 20 tränare italienare och i Primeira Liga, som ett annat är samtliga coacher portugiser.
Den kommande säsongen är det bara fyra Premier League-klubbar som inleder seriespelet med engelska tränare: Bournemouth (Eddie Howe), Burnley (Sean Dyche), Cardiff (Neil Warnock) och Crystal Palace (Roy Hodgson).
”De fick hela paketet”
Tomas Brolin, som spelade för Leeds och avslutade proffskarriären som spelande assisterande tränare till Attilio Lombardo i Crystal Palace, är inte förvånad över utvecklingen.
– När klubbarna i mitten av 1990-talet började ta in utländska tränare såg de andra lagen vilken skillnad det blev. De hamnade högre upp i ligan, fick bättre mentalitet, bättre träningar... Ja, de fick hela paketet. Engelska lag ägs ju dessutom av utländska aktörer. De vill ha de bästa tränarna och då tittar de inte på den engelska staben, säger han. Vem är den bästa tränare du har haft? – Jag hade (Carlo) Ancelotti under sex
månader i Parma. Han hade en bra filosofi och är en bra kille, en gammal storspelare som på ett bra sätt överförde sina idéer till spelarna. I Sverige hade jag Anders Grönhagen i tre år och han betydde väldigt mycket för mig.
Förra säsongen förde spanjoren Pep Guardiola Manchester City till ligaguldet och det stannade inte där. Om de engelska tränarna tävlat i en egen liga hade den vunnits av Sean Dyche, som slutade på sjunde plats med sitt Burnley.
Inte sedan 1992, då Howard Wilkinson förde Leeds till ligatiteln i det som hette First Division, har en engelsk tränare kunnat titulera sig ligamästare.
Andraligan domineras fortfarande av inhemska tränare, men även där har de utländska inslagen blivit fler och fler. Förra säsongen vann Wolverhampton The Championship med portugisen Nuno Espirito Santo som tränare. Tysken Daniel Farke fortsätter i Norwich, spanjoren Aitor Karanka, som tränade Middlesbrough i flera år, är ny manager i Nottingham och nederländaren Jos Luhukay har tagit över Sheffield Wednesday.
Bara 13 var inte från öriket
Det var, åtminstone om du frågar medlemmarna i den engelska tränarkåren, bättre förr. Under premiärupplagan av Premier League, säsongen 1992/1993, var de engelska tränarna i majoritet.
Doug Livermore och Ray Clemence delade på uppdraget i Tottenham och ställdes mot landsmännen Peter Reid (Manchester City), Howard Wilkinson (Leeds), Trevor Francis (Sheffield Wednesday), Howard Kendall (Everton), Ron Atkinson (Aston Villa), Gerry Francis (Queens Park Rangers), Dave Bassett (Sheffield United), Bobby Gould (Coventry), John Lyall (Ipswich), Ian Branfoot (Southampton), Steve Coppell (Crystal Palace), Joe Royle (Oldham), Lennie Lawrence (Middlesbrough) och Brian Clough (Nottingham). Även tränarna i de övriga ligalagen hämtades från det brittiska ö-riket. Sir Alex Ferguson förde Manchester United till den första historiska titeln och även Arsenal (George Graham), Chelsea (Ian Porterfield), Blackburn (Kenny Dalglish) och Liverpool (Grame Souness) tränades av skottar. Lägg därtill walesaren Mike Walker i Norwich och irländaren Joe Kinnear i Wimbledon.
I begynnelsen var även antalet utländska spelare lätträknade. Premiärsäsongen var endast 13 spelare födda utanför Storbritannien och Irland.
Det är annorlunda i dag. Det dröjde 111 år, tre månader och 17 dagar av ligaspel, men den 26 december 1999 tog Chelsea-tränaren Gianluca Vialli ut ett lag med enbart importer och tio år senare spelades den första Premier League-matchen (Arsenal–Portsmouth) utan brittiska spelare i någon av startelvorna.
2017 redovisade Uefa en rapport som berättade att inte mindre än 69,2 procent av spelarna i Premier League är utlänningar och även i The Championship är de inhemska spelarna i minoritet, 49,2 mot 50,8.
För att inte dränera ligan på inhemska spelare införde FA och Premier Leauge inför säsongen 2010/2011 en regel som säger att minst åtta spelare i 25-mannatrupperna måste vara så kallade ”homegrown players”. Det betyder att spelaren, oavsett nationalitet och ålder, måste ha tillhört en FA-ansluten klubb i tre säsonger före sin 21-årsdag. Superstjärnor som Paul Pogba och Romelu Lukaku omfattas med andra ord av regeln.
”Manager ut i fingerspetsarna”
När Premier League drog igång säsongen 1992/93 så var en av de 13 utländska spelarna Roland Nilsson, som tre år tidigare, i september 1989, hade lämnat IFK Göteborg för spel i Sheffield Wednesday.
– Vi mötte England i VM-kvalet och jag gjorde en bra match mot John Barnes. Då blev jag intressant för de engelska klubbarna och ”Big Ron” från Sheffield hörde av sig och undrade om jag kunde komma över. På den tiden var det inte många som blev proffs, berättar Roland Nilsson, som spelade för The Owls fram till 1994 och hade två engelska tränare, Ron Atkinson och Trevor Francis, under sin tid i klubben.
– ”Big Ron” var en manager ut i fingerspetsarna. Han körde inte många träningar själv utan hade assistenter som skötte det. Sedan, inför och under matchdagarna, tog han tag i saker och ting. Trevor Francis hade precis varit spelare och då blev det lite mer kontinentalt eftersom han själv hade spelat i Italien (Sampdoriaa och Atalanta).
1997 var Roland Nilsson tillbaka i Premier League för att återförenas med ”Big Ron”, som efter några år i Aston Villa blev manager och senare fotbollsdirektör i Coventry. Tränarsysslan överlät han till skotten Gordon Strachan, som inledde sin ledargärning i klubben där han avslutade karriären som spelare.
– Strachan var också manager på det engelska sättet även om han alltid var på träningsplanen och ville styra saker och ting, säger ”Rolle”, som i dag är förbundskapten för U21-landslaget.
”Det är hårda bud”
1999, efter timslånga hyllningar på Highfield Road, lämnade Roland Nilsson Coventry, men högerbacken skulle snart vara tillbaka i den brittiska bilindustrins vagga.
När Gordon Strachan i mars 2001 behövde hjälp för att hålla kvar The Sky Blues i högsta ligan kallade han in svensken som bollplank, assistent och backup på försvarssidan.
Trots att de misslyckades med sitt uppdrag fick duon fortsätta träna Coventry, men efter fem omgångar i The Championship fick Strachan slutligen sparken.
– Det är hårda bud. Vi fick en dålig start och hade åkt ur Premier League, vilket låg i kölvattnet. Förhoppningarna på att vi skulle ta oss tillbaka var stora och får man då en dålig start blir det tufft att sitta kvar. Tanken var att jag skulle ta över tills klubben hade hittat en ny manager, men det gick så pass bra att jag blev kvar, säger Roland Nilsson, som skrev på ett kontrakt som sträckte sig till 2004.
Framgångsvindarna skulle dock vända och efter sju månader tvingades svensken bort från tränarposten.
– Ledningen tyckte att jag hade gjort ett bra
jobb men ville ändå satsa på en tränare med större erfarenhet. Just då var jag jättebesviken. Samtidigt vet jag hur den här världen fungerar. Det är resultaten och ingenting annat som räknas. Vi var med i toppen i över sex månader men drabbades sedan av en massa skador. Vi använde 36 spelare och fick sätta 16-åringar på bänken. Då blir det svårt att nå resultat och klubben hade inga pengar att handla spelare för. I stället tvingades vi sälja några av våra bästa spelare, som Lee Carsley till Everton, för att ha råd att betala lönerna, berättar Roland Nilsson.
”De var kopior på Ferguson”
Han blev den andre svenske tränaren i The Championship. Först var Benny Lennartsson, som i oktober 1998 ersatte John Ward som manager i Bristol City. Ett par veckor senare ledde han för första gången The Robins på hemmaarenan Ashton Gate.
Laget blev förnedrat av Wolverhampton (1–6) och Lennartsson fick inget varmt välkomnande av de 15 432 åskådarna.
– Bakom mig stod en man och skrek ”Fucking foreigner, go home!” i 90 minuter. Som utlänning skulle man inte tro att man kunde komma och göra något. Jag hade varit med i VM (spion 1994) och en olympiad (förbundskapten 1988) men ”the English game” förstod jag mig inte på trots att jag inte hade ändrat på något. Tränaren före mig hade tagit upp laget och sedan kom jag, vilket de tyckte var konstigt. Det var en övergång från att ha blivit utsedd till årets tränare i Danmark (Lyngby), men jag älskar Bristol och den delen av England, berättar Benny Lennartsson.
Han skrev på ett tvåårskontrakt, men det blev bara en säsong i England för den i dag 75-årige närkingen. Nykomlingen Bristol City räckte inte till och blev sist i The Championship.
– Vi var på väg att vända trenden och ledde med 2–0 borta mot West Bromwich när domaren lade till åtta minuter. På den tiden bröt en spelare benet, en annan skadade korsbandet, West Bromwich gjorde två mål och efteråt åkte en spelare fast för fyllekörning. Jag har aldrig jobbat så hårt i hela mitt liv, men det gick inte. Det var väldigt intressant, men oerhört kämpigt. Jag var ändå bättre än Bob (Houghton) och Roy (Hodgson). Bob fick sparken efter fyra månader, Roy efter sex, jag efter åtta. Jag var i gott sällskap, säger han och skrattar.
Bristol City anställde Tony Pulis som ny tränare, men att Lennartsson fick sparken är en sanning med modifikation. Han erbjöds en tjänst som fotbollsansvarig men tackade nej och drog vidare i fotbollsvärlden, till norska Viking.
– De försökte på alla sätt hitta en lösning, men det var inte min grej, förklarar han.
Även som spelare hann Benny Lennartsson med en vända till England. Han spelade för Fulham hösten 1968 och har i båda rollerna kommit i kontakt med en rad engelska coacher.
– Terry Venables var en väldigt duktig tränare. Han var modern och anammade sådant han sett brassar hålla på med. Andra, som Steve Bruce, var kopior av (Alex) Ferguson och levde på att de hade varit duktiga spelare. Förr var upplägget sådant att managern inte var tränare utan kom i stort sett med laguppställningen på fredagen. Jag tror, efter att ha läst hans bok, inte att Ferguson var på plats så väldigt ofta. Nu är Guardiola och de andra på plats hela tiden med sin tränarstab. Klubbarna ville förnya engelsk fotboll, som var lite för enkel i sitt upplägg. Guardiola kom med sin stil, och Chelsea-Conte kom med influenser från Italien. Då blir underhållningsvärdet högre än i den gamla engelska skolan. Nu försöker det engelska landslaget spela sig genom mitten, även om det är förenklat framför mål. Framför allt Wenger, men också Sven-Göran, öppnade porten för utländska tränare. Wenger hade gjort succé i Monaco, Sven-Göran överallt, de höll sig lugna och hade stil. Det är inte den där fuck off-stilen och utlänningarna som kommer i dag kommer inte själva utan har med sig folk som de litar på i alla lägen, säger Benny Lennartsson.
Allt startade med en argentinare
Utöver Roland Nilsson och Fjugesta-Benny har även Johan Mjällby verkat i The Championship, som assisterande tränare i Bolton. Han följde med Celtic-kompisen Neil Lennon dit men efter en dryg säsong, i augusti 2015, valde Mjällby att bryta kontraktet.
Sven-Göran Eriksson är den ende svensken som har varit huvudtränare i Premier League, men han var långtifrån den förste utländske managern.
Allt startade med argentinaren Osvaldo Ardiles. Som spelare skrev han på för Tottenham efter VM-guldet 1978 och avslutade karriären som spelande tränare i Swindon. Redan säsongen därpå, 1991/1992, tränade han Newcastle i högstaligan och säsongen 1993/1994, då han var tillbaka i Spurs, blev han den förste långväga tränaren i Premier League.
Några år senare, i september 1996, anställde Arsenal Arsène Wenger som ersättare till sparkade Bruce Rioch och inför samma säsong blev nederländaren Ruud Gullit spelande manager i Chelsea eftersom Glenn Hoddle erbjöds jobbet som förbundskapten strax före säsongspremiären.
ANTAL INHEMSKA TRÄNARE SÄSONGEN 2018/19 ”BAKOM MIG STOD EN MAN OCH SKREK ’FUCKING FOREIGNER, GO HOME!’ I 90
MINUTER”
Sedan dess har inget varit sig likt i fotbollens Bosman-märkta hemland, och frågan är om det någonsin blir det.
– Huvudförklaringen till varför det finns så många utländska tränare i England är att ägarna är utlänningar, säger United-ikonen Phil Neville, som nu är förbundskapten för Englands damlandslag, till BBC.
Roland Nilsson tror inte att svaret är riktigt så enkelt.
– Tyskarna vill ha tränare som pratar tyska, känner till det tyska lynnet och vet hur man agerar i Tyskland. Samma sak gäller i Spanien, men i England finns internationella lag med internationella tränare. Jag tror att det har lite att göra med att det finns så många utländska spelare, vilket gör det lättare för en tränare med utländsk bakgrund. Wenger tog många fransmän till Arsenal, vilket underlättade med språket, kynnet och så vidare. Sedan finns ju pengarna i England, så klubbarna kan köpa det bästa. Det gäller inte bara stora spelare utan också tränare som har gjort sig ett namn, säger han.
För Sven-Göran Eriksson är det en av fotbollens stora gåtor att engelska klubbar inte satsar på engelska tränare,
– Jag vet inte vad det beror på, har inget svar. Det konstiga är att ingen engelsk tränare har vunnit Premier League. Jag har tittat på brittiska tränare och använde mig av engelska hjälptränare. Sammy Lee, Peter Taylor, Steve McLaren... Det är duktiga coacher, säger han.
Har bara 157 medlemmar
Den kommande säsongen finns det alltså bara fyra engelska tränare i Premier Leauge. Ligan rymmer lika många spanjorer, en italie- nare, en fransman och två tyskar men det betyder inte att det finns någon engelsk tränare i La Liga, Serie A, Ligue 1 och Bundesliga.
I ryska Premier League, grekiska superligan, turkiska Süper Lig, nederländska Eredivisie och belgiska Jupiler League verkar en rad utländska tränare men inte heller någon av dem kommer från fotbollens stolta hemland.
– Det är inte så många engelsmän som har varit i väg och fått internationell erfarenhet. Det är en del i varför det har blivit så här. Det lär komma fler engelsmän till Premier League om de breddar sin utbildning och provar på att jobba utomlands, anser Roland Nilsson.
Det ligger mycket i det han säger, men det betyder inte att engelska coacher måste lämna in sina pass till FA samtidigt som de kvitterar ut tränarlicensen.
Sedan 2013 finns det en tränarförening för britter och irländare som verkar utomlands, The British Coaches Abroad Association. Initiativet kom från Indiens nuvarande förbundskapten Stephen Constantine, en 55-åring som kallar sig fotbollens mest beresta manager. Det är en direkt lögn, men det är sant att han, utöver Indien, har varit verksam i Nepal, Malawi, Sudan, Cypern och Rwanda.
Föreningen har 157 medlemmar som ska byta erfarenheter och hjälpa varandra på arbetsmarknaden. I medlemsmatrikeln är det få namn som sticker ut även om Gary Smith vann MLS Cup med Colorado Rapids 2010. Gary Stevens har vunnit Uefacupen med Tottenham och ingick i VM-truppen 1986, men det var som spelare. Som klubblagstränare i Thailand har han inte uträttat några mirakel. Det är likadant med den landslagsmeriterade målvakten Ian Walker, som försörjer sig som målvaktstränare i Kina.
Få av medlemmarna har spelat i Premier League och jobbar nu i Lettland, Estland, Kenya, Botswana, Norge, Indien, Laos, Nya Zeeland, Mongoliet, Vietnam, Singapore, Kambodja, Malaysia och Australien.
Det betyder inte att det saknas engelska tränare som har lyckats utomlands. Bob
”DET VAR RÄTT ATT SPARKA MIG – JAG KÖPTE FEL SPELARE, BLEV HELT GALET”
Houghton och Roy Hodgson, som haft en så stark inverkan på svensk fotboll, har sett sig om i världen och två andra svenskbekantingar, Stuart Baxter och Graham Potter, sökte också lycka och kunskap utomlands.
Steve McClaren gjorde Twente till nederländska mästare 2010, John Gregory vann i våras den indiska superligan med Chennaiyin FC och Steve Coppell har verkat i samma liga sedan 2016. Steven Gerrard har inlett managerkarriären i skotska Rangers, Terry Venables nådde i mitten av 1980-talet stora framgångar med Barcelona, men den som verkligen sticker ut är Bobby Robson.
Efter att 1981 ha fört Ipswich till seger i Uefacupen öppnade sig världen för legenden som står staty utanför St James Park och Portman Road. 1990, efter åren som förbundskapten, inledde han sin Europa-turné i Eindhoven och när han nio år senare återvände för att avsluta tränarkarriären i Newcastle hade han blivit holländsk mästare med PSV, vunnit två raka ligatitlar med Porto och lotsat Barcelona till seger i Europacupen.
”Jag stortrivdes i Manchester”
Sven-Göran Eriksson, som 2001–2006 var Englands förbundskapten, tränade Manchester City 2007–2008 och tog med sig Tord Grip och Hasse Backe som assistenter.
”Svennis” skrev på ett tvåårskontrakt, men tvingades bort från klubben efter halva tiden.
– Tyvärr blev det bara ett år. Det var synd, för jag stortrivdes i Manchester och stämning- en på alla matcher, hemma som borta, var fantastisk. Även om jag inte hade ett lag som United eller dylikt visste jag att vi kunde slå alla lag – men också att vi kunde få stryk mot vilket lag som helst. Det är en tuff liga, säger Sven-Göran Eriksson, som hellre minns derby-segrarna mot Manchester United än 1–8-förlusten mot Middlesbrough.
Under svenskens ledning fick City en kanonstart på säsongen. Den blivande storklubben låg på tredje plats men tappade formen efter jul och slutade på nionde plats i Premier League. Det kan jämföras med 14:eplatsen 2007, då engelsmannen Stuart Pearce fungerade som tränare.
Det som borde vara en framgång för klubben var dock ett misslyckande för den thailändske ägaren, som valde att göra sig av med ”Svennis”.
– När vi låg väldigt högt upp i ligan skämde vi bort Thaksin Shinawatra, som trodde att laget kunde vinna Premier League. Det hjälpte inte att vi sa till honom att vi inte borde
göra det med det material vi hade. När det började bli dags för möten om spelare och planeringen för nästa år var han, ja, eller hans killar, inte intresserade. Då förstod vi att något var i görningen, och det var det. Det blev uppenbart med tre matcher kvar, att vi inte skulle få vara kvar. Tyvärr.
”Är bara resultaten som räknas”
Sven-Göran Eriksson skulle snart återvända till engelsk fotboll. I oktober 2010 ersatte han sparkade Paulo Sousa som tränare i Championship-klubben Leicester. Portugisen var i klubben i endast tre månader, och efter ett år hade även ”Svennis” gjort sitt i klubben.
Han fick sparken på nytt, och hade full förståelse för det.
– Det var rätt av ägarna, att jag gick gå. Jag köpte fel spelare och med några blev det helt galet. Jag litade på gamla spelare som jag haft tidigare och trodde att de skulle hålla i andradivisionen, men det gjorde de inte. Det var inget att säga om, men i City tyckte jag att det var galet. Där fick vi lite pengar att köpa spelare för, hade tur och träffade rätt med nästan allihop.
Att tränare får sparken är i dag lika mycket regel som undantag i Premier League-klubbarna. Förra säsongen tangerades rekordet från 2013–2014, då inte mindre än tio tränare tvingades bort från sina jobb. Värst var West Bromwich, som gjorde sig av med både Tony Pulis och hans ersättare, Alan Pardew.
– Det är bara resultaten som räknas. Det är under de premisserna man jobbar. Långsiktighet finns inte, men att byta tränare är inget recept. Det finns statistik som visar motsatsen, säger Roland Nilsson.