TANJDE PA GRANSERNA
Det finnsmånga vägar som leder till Premier League. Målvakten John Burridge tog den krokigaste och överlägset längsta. Han var 43 år, 4 månader och 26 dagar gammal när han spelade sin första av totalt fyra matcher för Manchester City.
Det här är historien om en man som inte klarade sig utan fotbollen – och bröt ihop fullständigt när han insåg att fotbollen klarade sig utan honom.
– Jag blev suicidal. Om jag haft en pistol hade jag använt den, säger den i dag 66-årige mannen.
Rivaldo fick uppleva VM-slutspelen 1998 och 2002 och avslutade båda turneringarna med finalspel och en plats i världslaget. Superbrassens klubblagshistoria är, förstås, också skriven med guldpenna. Mittfältaren med den magiska vänsterfoten blev ligamästare i Brasilien, Spanien, Grekland och Uzbekistan och vann Champions League med Milan.
Rivaldo utsågs till världens bäste spelare 1999, då han gjorde åtta mål på 13 landskamper, ledde Brasilien till guld i Copa América och utmanade Raúl om skyttekungakronan när Barça vann La Liga.
De senaste åren har det varit tyst om Rivaldo, men det betyder inte att han har hållit sig borta från fotbollen. Han spelade sin sista match som 43-åring 2015 och det blev en minnesvärd avslutning. Både han och sonen Rivaldinho gjorde mål när Mogi Mirim Esporte Clube besegrade Macaé med 3–1 i den brasilianska andradivisionen.
Det var slutstationen på en fotbollsresa som omfattade spel i inte mindre än 14 klubbar: Santa Cruz, Corinthians, Palmeiras, Deportivo La Coruña, Barcelona, Milan, Cruzeiro, Olympiakos, AEK, Bunjodkor, São Paulo, Kabuscorp, São Caetano och Mogi Mirim.
Rivaldo var en av fotbollens största nomader, men även han har en överman.
Det har alla, men tyvärr är det är bara i det avseendet som målvakten John Burridge är nummer ett. Under karriären tillhörde han inte mindre än 29 klubbar.
Det är den 14 maj 1995 och 27 850 människor har samlats på Maine Road för att se Manchester City avrunda säsongen med en hemmamatch mot Queens Park Rangers.
Brian Horton-tränade City parkerar på 17:e plats i tabellen och har redan säkrat nytt kontrakt, så att gästernas Les Ferdinand gör 2–3 i matchminut 89 är av underordnad betydelse.
Inte ens John Burridge verkar bry sig. Han är nöjd med att äntligen ha fått spela i Premier League och ingen spelare har behövt vänta så länge på sin chans.
Manchester Citys målvakt är 43 år och 162 dagar gammal när han kliver av planen, den äldste spelaren som någonsin har visat upp sig i den engelska högsta ligan.
Sommaren 1993 återvände Burridge till Newcastle för att fungera som målvaktstränare och backup till Pavel Srnicek och Mike Hooper. Managern Kevin Keegan erbjöd honom ett treårskontrakt och ”Budgie” trivdes med livet. Han tjänade plötsligt dubbelt så mycket som i Hibernian och kunde promenera mellan bostaden och The Magpies träningsanläggning i Durham.
För att få matchträning spelade han med reservlaget och blev utlånad till klubbar i lägre divisioner. Burridge var ett slags jourhavande målvakt som gjorde korta inhopp i Scarborough, Lincoln City, Enfield, Aberdeen, Dunfermline, Falkirk... 1993–1997 spelade han för inte mindre än 14 klubbar.
Hade enorma problem
– Variation är livets krydda. Det blev allmänt känt att jag var tillgänglig och kunde hjälpa klubbar med kort varsel. När jag kom till fredagens träning med Newcastle visste jag inte vad som väntade i helgen, om jag skulle bli utlånad. Det var ganska spännande, men inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att Newcastle skulle låna ut mig till en annan Premier League-klubb, säger John Burridge. Men så blev det. Säsongen 1994/1995 hade Manchester City enorma problem på målvaktssidan. Förstavalet Tony Coton var axelskadad och hans ersättare, Andy Dibble, blev utvisad och avstängd. Simon Tracey, paniklånet från Sheffield United, släppte in nio mål på tre matcher och kaoset skulle fortsätta. Ja, när Coton och Dibble var tillgängliga för spel igen blev den senare skadad.
Francis Lee, målsprutan som blev majoritetsägare och ordförande i City, kontaktade då en annan gammal landslagshjälte för att få hjälp. Jodå, Kevin Keegan och Newcastle hade en överflödig målvakt och sedan blev det som det blev.
John Burridge kommer aldrig glömma orden från Arthur Cox, tränaren som återvände till Newcastle för att assistera Keegan.
– Manchester City vill ha dig på bänken. Andy Dibble har brutit ett finger.
Burridge trodde inte sina öron och sökte upp Keegan.
– Det är inga problem, ”Budgie”. Se till att släpa ditt arsle dit, fick han till svar.
Hösten 1994 började John Burridges nya liv. Han jobbade för Newcastle måndag–torsdag, tog sedan tåget till Manchester och checkade in på Copthorne Hotel inför helgens match med City. Ofta hade han sällskap av hustrun Janet, som har varit på fler weekendresor än de flesta fotbollsfruar.
Burridge var övertygad om att han skulle följa matcherna från läktaren eller bänken, men ödet ville annorlunda. I mötet med just Newcastle drabbades Tony Coton av en allvarlig muskelbristning i högerlåret och gestikulerade mot Burridge.
Efter pausvilan tog han plats mellan stolparna, 43 år, 4 månader och 26 dagar gammal.
– Eftersom jag var den naturlige ersättaren blev situationen oundviklig. Jag var tvungen att spela mot laget som anställt mig och betalade min lön, säger Burridge.
”Ledsen, men jag varnade dig”
Matchen slutade 0–0 och klubbens egen målvaktstränare hade försvårat Newcastles möjligheter att slå sig in på topp 5. Burridge var kluven och markerade det genom att applådera båda klackarna när han vandrade av gräsrektangeln på Maine Road.
Han hade svarat för en rad kvalificerade räddningar och var lika upprymd som skamsen.
– Newcastle kunde ha vunnit med 1–0 eller 2–0, men på grund av mig var deras Europaspel i fara. Det var en hemsk känsla. Jag sa till Kevin: ”Jag är ledsen, men jag varnade dig för att märkliga saker kan hända inom fotbollen”.
Av säsongen återstod bara tre matcher och John Burridge fick spela samtliga från start. Han fick mer än 15 minuter i rampljuset, totalt 315. Sedan var hans Premier League-karriär över, och ”Budgie” var medveten om det.
Att ge upp fotbollen var dock inget alternativ för den fotbollsberoende målvaktsveteranen.
– Jag var hängiven. 99 procent av alla spelare gör det för pengarna. Sedan, när de är 29–30 år, slutar de eftersom de inte älskar det de håller på med.
Efter den korta utlåningen till Manchester City kunde John Burridge välja och vraka bland anbuden.
– Jag blev nedringd av klubbar från Third Division, Fourth Division och skotska ligan som ville att jag skulle spela för dem. Det var otroligt, men jag tackade nej till de flesta. Sedan blev jag kontaktad av Blyth Spartans och det kunde jag inte motstå. Klubben höll till 20 minuter från mitt hem och vi hittade en lösning så att jag kunde fortsätta jobba i Newcastle. Vid den tidpunkten hade jag också börjat träna målvakterna i Leeds United ett par dagar i veckan.
John Burridge resa mot det efterlängtade erkännandet startade i Workington i slutet av 1960-talet. Sedan gav han sig ut på en fotbollsresa som saknar motstycke.
Han tillhörde inte mindre än 15 EFL-föreningar, det vill säga klubbar med representationslag i de tre högsta serierna under Premier League. Trots att han bara spelade fyra matcher och är en parentes i Premier League-historien fick Burridge uppleva mycket i fotbollens tjänst. Han hade inte mindre än 29 arbetsgivare och lämnade avtryck i flera klubbar.
Han är invald i Blackpools Hall of Fame, har spelat mot storheter som Bobby Charlton och George Best och vunnit ligacupen med Aston Villa.
På Twitter presenterar han sig som ”Den bäste målvakten världen aldrig har skådat – jag borde fortfarande spela”, men den som har sett Burridge spela glömmer det inte.
Han var en publikfavorit och redan på upp värmningen fick fansen valuta för entrépengen. ”Budgie” var en udda figur som gjorde sig redo för match genom att gå på händerna, slå volter och göra enarmshävningar.
Det hände att han satte sig på ribban under pågående spel och vid ett tillfälle vann han en vadslagning genom att bära en Stålmannendräkt under matchstället. ”Budgie” utmärkte sig även på träningarna, då han i brist på viktväst brukade fylla fickorna på träningsoverallen med sand.
Han påstår att han kunde hålla på med fotbollen i närmare tre decennier för att han höll sig skadefri, men det är en sanning med modifikation.
Han bröt näsan när han som 16-åring debuterade för Workington, och i sitt andra framträdande knäckte han ett revben.
– Jag var ung, stark och läkte snabbt. För mig var det en yrkesrisk att få bulor och blåmärken, och jag älskade det. Jag började tro på filosofin ”ingen smärta, ingen vinst”. Dessutom drevs jag av ett ständigt hot, att min pappa skulle tvinga mig att spela rugby och ta jobb i gruvan om jag inte lyckades med fotbollen.
”Fem pund? Fuck off!”
Stryk- och smärttåligheten gjorde John Burridge till en hjälte i lokalpressen, som i den unge målvakten såg en ny Gordon Banks.
Hårdheten fick han hemifrån, från barndomen i Great Clifton, ett samhälle utanför Workington. På adressen där John Burridge växte upp med pappa Jim, mamma Greta och systrarna Lillian och Marian, Concrete Terrace, fanns varken varmvatten, inomhustoalett eller spis.
– Det var som att leva på 1800-talet. Huset där jag bodde får en brasiliansk favela att framstå som ett femstjärnigt hotell.
Hans far, Jim, var gruvarbetare och brukade skölja strupen på den lokala puben. Alkoholen gjorde honom våldsam.
– När han druckit för mycket slog han min mamma. Det är därför jag aldrig firar jul, för
Jag visste att jag inte skulle kunna gå på en match utan att börja gråta
den tiden var alltid värst. Jag fick en hård uppfostran och var en man när jag var tolv år, säger John Burridge.
Ett annat problem var att pappan inte tyckte om fotboll, vilket blev uppenbart när Tony Waddington, som lockat Gordon Banks och Peter Shilton till Stoke, åkte till Great Clifton för att värva hans då 16-årige son. – Hur mycket får han? – Fem pund i veckan plus boende. Jim Burridge var inte nöjd med svaret och klargjorde det med all tydlighet.
– Fuck off, ut ur mitt hus!
Togs in på mentalsjukhus
John skulle ändå ta sig vidare i karriären och ge sig ut på en resa som saknar motstycke. Han var besatt snarare än intresserad av fotboll och det tog sig uttryck på många olika sätt.
I ungdomen ringde han sin blivande fru, Janet, och sa att hon skulle förbereda sig för en dejt. Hon klädde upp sig från topp till tå, omedveten om att ”Budgie” skulle ta henne till en fotbollsmatch för att kunna specialstudera landslagsmålvakten Peter Shilton.
John Burridge avslutade karriären i Blyth Spartans, där han den sista tiden fungerade som spelande tränare samtidigt som han skötte sina uppdrag i Newcastle och Leeds.
– Sedan jag var 15 år och började med professionell fotboll har jag vetat att jag en dag skulle bli manager eller coach. Jag kommer hålla på med fotboll till den dag jag dör. Ja, jag hoppas verkligen att jag dör på en fotbollsplan eller träningsarena. Jag älskar den här sporten och fotbollen gör mig till den jag är. Jag är ingen introvert människa som håller mig för mig själv. Fotbollen gör mig lycklig.
John Burridge har många gånger funderat på hur han fick tiden att räcka till, för samtidigt som han hade tränaruppdrag i tre klubbar drev han ett par sportbutiker tillsammans med hustrun Janet.
Till slut blev arbetsbelastningen för stor och när ”Budgie” blev gripen och bötfälld för att ha sålt förfalskningar tog livet en olustig vändning.
När domen föll hade han blivit av med tränaruppdragen i Newcastle och Leeds, och självmant valde han att lämna Blyth. Han orkade inte möta omgivningens frågor och blickar och isolerade sig för omvärlden.
– Jag var överarbetad och stressad, och det gjorde mig suicidal. Åldern hade till slut kommit ikapp mig och min fotbollskarriär. Jag var medveten om att det inte gick att vrida tillbaka klockan och bli målvakt i ett topplag, även om det var det jag ville göra. Jag hade jobbat mig själv ner till botten och blev lite tokig. Veckorna efter att jag slutade i Blyth ville jag bara dö. Jag kunde låsa dörren till sovrummet och sitta där i tre–fyra dagar, berättar han.
John Burridge kunde inte leva utan fotbollen, men fotbollen kunde leva utan honom. Det var en brutal verklighet och han skulle behöva hjälp för att kunna hantera den.
Han var snart tvångsomhändertagen av The Priory, ledande aktör inom den mentala sjukvården i Storbritannien.
– Om jag haft en pistol eller cyanidtablett hade jag använt det. Så illa var det. Jag sökte en väg bort. Fotbollen hade slukat mig och sedan spottat ut mig. Jag kunde inte leva med fotbollen, och jag kunde inte leva utan den.
Hustrun Janet insåg allvaret i situationen och kontaktade Kevin Keegan, som slog larm.
– Det sägs att män i vita rockar kommer och hämtar dig när du blir tokig, men det är inte sant. Det gör män i gröna overaller. En dag slogs dörren till mitt sovrum in och tre ”jättar” kom instormande. Jag föddes till en fajter och tänkte inte följa med frivilligt. Jag försökte göra mos av dem, men fick en spruta i rumpan och slocknade. När jag vaknade upp befann jag mig på The Priory.
Vill aldrig tillbaka till England
”Budgie” var manodepressiv och tillbringade tre månader på ett behandlingshem i Roehampton utanför London. När han var mogen för gruppterapi skiljde han sig från resten av patienterna.
– Hej, mitt namn är John Burridge. Jag är 45 år och är här för att jag är beroende av fotboll och inte kan spela längre.
För att få ordning på livet bestämde sig ”Budgie” för att flytta utomlands. Han sneglade mot USA och Australien, men när han väl satte sig på planet tog det honom till Muskat, där han och hustrun Janet i dag äger tre hus.
– Andra människor lämnar The Priory fast beslutna att sluta med cigaretter och alkohol. Jag hade bestämt mig för att ge upp brittisk fotboll. Jag var tvungen att komma bort från frustrationen det innebar att inte kunna spela, bort från regn och stormar. Jag visste att jag inte skulle kunna gå på en match utan att börja gråta, säger John Burridge.
Han flyttade till Omans huvudstad 1997, ditlockad av sin förre tränare i Sheffield United. Ian Porterfield, som dog i cancer 2007, tjänstgjorde som Omans förbundskapten och erbjöd ”Budgie” jobb som målvaktstränare.
Han jobbade med bland andra Ali Al-Habsi, som med sin brittiske mentors hjälp blev den förste omanske spelaren i Premier League.
2011 fick Burridge sparken och rasade ner i ett nytt mörkt hål, men han skulle snart hitta ett nytt jobb och har hankat sig fram i en annan del av fotbollsvärlden.
Han har fungerat som expertkommentator för Ten Sports i Dubai och Starhub i Singapore. Han var målvaktstränare i Al Ain FC och Al Wasl FC innan han fick samma uppdrag i Singapores landslag och klubblaget Lions XII. Så sent som 2016 presenterades han som ny huvudtränare i filippinska Global FC.
Han och hustrun Janet har fortfarande sin fasta punkt i Muskat, och så lär det förbli.
– Jag ligger här i min hängmatta och tittar ut över en fantastisk strand vid Indiska oceanen. Folk frågar om jag ska återvända till England. Inte en chans om jag kan undvika det, säger John Burridge.