FRÅN PHILHARMONIE DE PA­RIS TILL PLA­CE DE LA RÉPUBLIQUE

VAND­RING LÄNGS KA­NA­LEN: 7 KILO­ME­TER

Lonely Planet: De bästa stadsresorna 2018 - - STADSRESOR PARIS -

BAPTISTE THIÉRY PA­U­SAR bland stål­be­hål­lar­na i mi­kro­bryg­ge­ri­et Pa­na­me för att brot­tas med ett kitt­lan­de styc­ke fransk över­sätt­ning. Den 26 år gam­la Bre­ton­föd­de man­nen bryg­ger en ny sats In­dia pa­le ale och dof­ten av hum­le fyl­ler luf­ten. Baptiste är även stu­dent i eng­elsk lit­te­ra­tur på det pre­stige­fyll­da Pa­ris Di­derot-uni­ver­si­te­tet och är där­med den rät­te att över­sät­ta den kne­pi­ga frans­ka ter­men flâ­neur. Han sma­kar på or­det me­dan han avnju­ter en av si­na öl. ”Flâ­neur, flâ­ner, flâ­ne­rie”, sä­ger han och ger mig sub­stan­ti­vet, ver­bet och det ab­strak­ta sub­stan­ti­vet. ”Or­det flâ­ner be­ty­der bok­stav­li­gen att strö­va, men poängen är in­te vart du är på väg. Poängen är att gö­ra det, in­te att ha ett mål.”

I Pa­ris, där in­tel­lek­tu­el­la po­pu­la­ri­se­ra­de så­da­na oge­nom­träng­li­ga kon­cept som ex­i­sten­ti­a­lism och de­kon­struk­tion, ter det sig simplis­tiskt att kal­la en fla­nör för ”nå­gon som strö­var”. Det är som att be­skri­va en äre­vör­dig bur­gun­dy som en ”dryck gjord av jäst druvsaft”. Ett helt fi­lo­so­fiskt sy­stem har byggts kring fla­nö­ren: den ur­ba­ne vand­ra­ren som ob­ser­ve­rar, strö­var runt och kon­temp­le­rar li­vet i sta­den. Men Bap­tis­tes för­kla­ring känns som en bra plats att bör­ja på.

Mitt eget upp­drag att för­stå fla­nö­ren bör­ja­de någ­ra tim­mar ti­di­ga­re, pre­cis in­nan­för Périp­héri­que, ring­le­den som lö­per längs de gam­la stads­mu­rar­na. Om du fö­re­stäl­ler dig Pa­ris som en ur­tav­la, så bör­ja­de min pro­me­nad kloc­kan 14, in­till den ex­tra­or­di­nä­ra nya bygg­na­den Philharmonie de Pa­ris, som lik­nar en enorm gla­di­a­tor­hjälm el­ler en ond ut­omjor­disk ci­vi­li­sa­tions par­la­ment.

Den nya bygg­na­den är den se­nas­te sym­bo­len för det 19:e ar­ron­dis­se­mang­ets åter­upp­bygg­nad, det som en gång i ti­den var fullt av dju­rin­häg­na­der och kött­mark­na­der och vars ka­na­ler för­såg sta­den med vat­ten. Grand Hal­le de la Vil­let­te, det fö­re det­ta slakt­hu­set, har gjorts om till ett konst­cen­ter. Om­rå­dets gröns­kan­de ytor och ut­om­hus­fon­tä­ner sträc­ker ut en in­bju­dan­de hand till stres­sa­de stads­bor, pick­nic­kan­de fa­mil­jer – och fla­nö­rer. För­u­tom idag. Jag ar­be­tar fort­fa­ran­de på be­ty­del­sen av flâ­ne­rie, men jag tror att jag re­dan har stött på dess kryp­to­nit: häll­reg­net. Det finns ing­et som för­stör en trev­lig, tank­full pro­me­nad mer än vå­ta klä­der och ris­ken att bli ned­kyld.

Me­dan reg­net blir star­ka­re känns det som ett ut­märkt till­fäl­le att kry­pa in i Pa­na­me, som upp­tar ett om­gjort la­ger­hus på Ca­nal de l’our­cqs ban­ker. Baptiste häl­ler upp ett glas åt mig av sitt Cas­que d’or. Det sma­kar ingefära och apel­sin­skal och dof­tar av som­mar. Utan­för blir det grö­na ka­nal­vatt­net gro­pigt av regn­drop­par.

”Ka­na­len är en bra start­punkt för en fla­nör”, be­rät­tar Baptiste för mig. ”Ca­nal de l’our­cq till Ca­nal Saint-mar­tin är en bra run­da. Jag gil­lar att fla­ne­ra på sön­da­gar med min flick­vän, ner till 9:e ar­ron­dis­se­mang­et från Mont­mar­t­re.”

Ba­ra någ­ra me­ter från bryg­ge­ri­et står hu­set där över­in­ten­den­ten för vat­ten­vä­gar­na bod­de ti­di­ga­re. Le Pa­vil­lon des Ca­naux är nu ett kafé och en ar­bets­plats med ung­dom­lig ener­gi. Överin­ten­den­tens bad­kar står fort­fa­ran­de i det gam­la bad­rum­met på and­ra vå­ning­en. Inu­ti bland kud­dar istäl­let för bad­vat­ten och helt på­kläd­da sit­ter Ma­ri­a­na Bal­di och Rap­hael Lau­rent, bå­da 23 år gam­la. De brainstor­mar idéer till en ex­pe­ri­men­tell film. Ma­ri­a­nas ögon ly­ser upp när jag näm­ner flâ­ne­rie. ”Jag äls­kar det. Det är då du verk­li­gen kan tän­ka på mäng­der av sa­ker och få en idé.”

Otur­ligt nog så är det svårt i ett sko­nings­löst regn att in­te tän­ka på vil­ken här­lig pro­me­nad det här skul­le ha va­rit i sol­sken. Ka­na­len le­der ige­nom sta­dens hjär­ta, för­bi den bild­skö­na järn­bron där Aud­rey Tau­tou kas­tar sten i fil­men Amé­lie från 2001.

Med så här vå­ta klä­der är en laun­de­ret­te (tvät­te­ri) den en­da lo­gis­ka des­ti­na­tio­nen. På Rue René Bou­lang­er hit­tar jag den som Baptiste re­kom­men­de­rat, Lavo­ma­tic. En kund tar ur sin tvätt från en tork­tum­la­re, men den in­till är ba­ra rek­vi­si­ta: bakom den finns en dold trap­pa. På över­vå­ning­en döljs en li­ten lönn­krog, där gäs­ter kopp­lar av på sto­ra lå­dor med tvål­pul­ver och en be­gå­vad bar­ten­der blan­dar till enor­ma cock­tails, två i ta­get, för att hö­ja hu­mö­ret på en miss­lyc­kad fla­nör som mig.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.