Le­gen­den om jul­ro­sen

Magisk Jul - - Innehåll -

Det var en kall de­cem­ber­natt då folk hör­de att den nye fräl­sa­ren var född. Al­la kom med gå­vor och lyck­önsk­ning­ar, och bland dem som vil­le hyl­la Je­sus­bar­net fanns tre vi­se män. De följ­de en stjär­na som lys­te ovan­ligt klart och gick över mar­ker­na då en ung her­din­na fick se dem. ”Vart ska ni?” frå­ga­de her­din­nan, som het­te Ma­de­lon. ”Vi ska till Bet­le­hem och hyl­la fräl­sa­ren”, sa­de de. Ma­de­lon slog föl­je med dem, för hon vil­le ock­så se det lil­la bar­net.

När de kom in i stal­let la­de de vi­se män­nen fram si­na gå­vor till den ny­föd­de. Det var dyr­ba­ra sa­ker som guld, rö­kel­se och myr­ra. De and­ra her­dar­na ha­de ta­git med gå­vor som ho­nung, frukt och du­vor, men Ma­de­lon blev stå­en­de i bak­grun­den. Hon kän­de sig dum och skam­sen. Ef­tersom hon ba­ra var en fat­tig her­din­na ha­de hon in­te med sig nå­gon gå­va. Hon såg tyst ned och bör­ja­de grå­ta vid sy­nen av al­la de gå­vor folk ta­git med till Je­sus­bar­net. Hon ha­de för­sökt hit­ta blom­mor ute på fäl­ten, men ing­et blom­ma­de i den hår­da vin­tern.

All­de­les ut­an­för stal­let stod en äng­el och såg allt. Han viss­te att hon ha­de le­tat ef­ter nå­got att ge den ny­föd­de. Äng­eln såg hur hon häng­de med hu­vu­det av sorg så han vi­sa­de sig för hen­ne. Han bad hen­ne föl­ja med ut ur stal­let. För­sik­tigt so­pa­de han bort snön fram­för hen­nes föt­ter med den ena ving­en, så att jor­den kom fram. Pre­cis där hen­nes tå­rar fal­lit till mar­ken sprang det fram en vac­ker li­ten bu­kett som trot­sa­de mörk­ret och ky­lan. Det var en bu­kett vax­ar­ta­de, vi­ta vin­ter­ro­sor med en svagt ro­sa skift­ning längs ut på kron­bla­den. Se­dan vis­ka­de äng­eln i her­din­nans öra: ”De här vin­ter­ro­sor­na är myc­ket mer vär­de­ful­la än nå­gon myr­ra, rö­kel­se el­ler guld, för de är re­na och ska­pa­de av kär­lek.” Ma­de­lon snyf­ta­de över­ras­kat till och tor­ka­de tå­rar­na när hon hör­de or­den. Lät­tad ploc­ka­de hon blom­mor­na och gav dem till det he­li­ga bar­net. Al­la såg att det här var en gå­va som gi­vits med tå­rar av kär­lek och tack­sam­het. Och så gick det till när jul­ro­sen blev en sym­bol för hopp och kär­lek i ju­le­tid.

Det är tan­ken som räk­nas

Le­gen­de­nomjul­ro­sen­vi­sa­ratt­de­tär­tan­kens­om­räk­nasnär­det­kom­mer­til­ljul­klap­par. Kanskeär­den­här­le­gen­den­på­hit­tad­fö­ratt­lä­ra­os­sat­tenäk­ta­gå­vamå­ste­kom­ma från­hjär­tat,äve­nom­det­ba­raä­ren­blom­ma­du­har­hit­tatpå­mar­ken.

Det är en ros ut­sprung­en Av Da­vids rot och stam, Av fäd­ren ren be­sjung­en, en ros i Ju­da land, en blom­ma skär och blid, mitt i den kal­la vin­tern i mid­natts mör­ka tid.

Om den­na ros al­le­na ljöd för Je­sa­jas ord, att född av jung­frun re­na han fräl­sa skall vår jord. Av Her­rens nåd och makt oss det­ta un­der sked­de, som oss pro­fe­ten sagt.

Den spä­da ro­sen fi­na, som dof­tar sa­lig­het, i mörk­ret skall den ski­na, be­seg­ra dun­kel­het Sann Gud och männ­s­ka sann oss ar­ma män­skor fräl­sa från synd och död han kan.

O, Je­sus, dem som kla­ga i den­na jäm­merns dal nu med din hjälp led­sa­ga till him­lens hög­tids­sal Ja, i din Fa­ders hus låt oss dig evigt lo­va i sa­lig­het och ljus dag.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.