Gårds­tom­ten i Ar­vi­ka

Magisk Jul - - Innehåll -

Förr i ti­den viss­te al­la att stör­re går­dar har sin egen gårds­tom­te. Så var det ock­så på en stor gård i Ar­vi­ka. Ing­en fick äran att se ho­nom, men än­då viss­te al­la att han fanns där. Det var han som ha­de sörjt för väl­stånd och triv­sel på går­den, och det var han som skyd­da­de dem mot olyc­ka och dyr­ti­der. Där­för mås­te ock­så gårds­tom­ten få ha det bra. På lof­tet stod det all­tid en fint iord­ning­gjord säng åt ho­nom och den skul­le inga and­ra lig­ga i om nat­ten. Om nå­gon vå­ga­de sig på det kom de ald­rig där­i­från ut­an att drab­bas av vanä­ra och skam. Var­je tors­dag höll man­fol­ket sig bor­ta från allt ar­be­te, för då skul­le det va­ra lugn och hög­tid – an­nars fanns det risk för att gårds­tom­ten rym­de och det skul­le va­ra en stor för­lust för he­la hus­hål­let.

På den ti­den då gårds­tom­ten höll till på går­den fick de en gång be­sök av en gam­mal be­kant som in­te trod­de på att gårds­tom­ten fanns. Han ha­de ald­rig trott på så­da­na dum­he­ter. Man­nen kom för att över­nat­ta på går­den. När kväl­len kom vi­sa­de en flic­ka ho­nom till lof­tet där han skul­le lig­ga om nat­ten. Det fanns fle­ra säng­ar där och hon be­rät­ta­de för ho­nom vil­ken som var gårds­tom­tens. Hon sa­de till ho­nom att för­u­tom den säng­en kun­de han läg­ga sig var han vil­le. Men man­nen var in­te alls rädd för att läg­ga sig i gårds­tom­tens säng, för han fanns ba­ra i hu­vu­det på dum­ma män­ni­skor. Man­nen skul­le nog vi­sa al­la och en­var att han sov pre­cis li­ka gott i den som i nå­gon an­nan säng. Det klar­gjor­de han för flic­kan in­nan han skic­ka­de iväg hen­ne och la­de sig i den säng som se­dan ur­min­nes ti­der stått bäd­dad för gårds­tom­ten. Man­nen ha­de knappt hun­nit som­na för­rän säng­ens rätt­mä­ti­ge äga­re stod där. För­sik­tigt, så som en mor lyf­ter sitt so­van­de barn och läg­ger det i vag­gan, lyf­te gårds­tom­ten man­nen ur säng­en och la­de ho­nom på en bänk. Man­nen som in­te var sär­skilt lätt­skrämd la­de sig i säng­en igen, men han ha­de in­te le­gat länge för­rän han bars till­ba­ka till sam­ma plats, nu på ett li­te mer hård­hänt sätt.

Än­nu en gång vå­ga­de han sig upp ur säng­en, men med det­sam­ma tog gårds­tom­ten tag i ho­nom och släng­de bort ho­nom på bän­ken med en så­dan kraft och styr­ka att man­nen pri­sa­de sig lyck­lig för att han över hu­vud ta­get lyc­ka­des slä­pa sig bort till en an­nan säng. Där fick han se­dan so­va ifred.

"Man­nen ha­de knappt hun­nit som­na för­rän säng­ens rätt­mä­ti­ge äga­re stod där."

Ef­ter den här hän­del­sen för­ne­ka­de in­te gäs­ten att gårds­tom­ten fanns läng­re. Men nu har gårds­tom­ten dessvär­re läm­nat Ar­vi­ka för länge se­dan, pre­cis som så många and­ra plat­ser. Det sägs att det var en sko­ma­ka­re som såg till att han rym­de där­i­från. Den här man­nen var ock­så en som in­te trod­de på gårds­tom­ten el­ler nå­got an­nat över­na­tur­ligt. Då tors­dags­kväl­len kom la­de de and­ra män­nen ifrån sig ar­be­tet, men sko­ma­ka­ren fort­sat­te job­ba trots att han blev om­bedd att slu­ta. Han påmin­des ock­så om vad som kun­de ske om han in­te vi­la­de på tors­dags­kväl­len.

Det dröj­de in­te länge in­nan det hör­des en lätt bank­ning på väg­gen ut­an­för, men den själv­säk­re sko­ma­ka­ren trod­de att det ba­ra var nå­gon som vil­le skräm­ma ho­nom och fort­sat­te job­ba. Så hör­de han en li­te hår­da­re bank­ning mot väg­gen, men sko­ma­ka­ren trod­de fort­fa­ran­de att det var folk som väs­na­des. Han tog sin ham­ma­re och slog i stug­väg­gen så det eka­de. ”Hör på”, ro­pa­de han, ”mig skräm­mer ni in­te så lätt.” Men då kan du tro att det lät ut­an­för. Väg­gar och tak skalv, och det var nä­ra att hu­set föll ihop. Än­då fort­sat­te sko­ma­ka­ren att job­ba, men nu fick han ar­be­ta ifred.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.