Odens jakt på Kloc­ka­re­går­den

Magisk Jul - - Innehåll -

Odens jakt kan fa­ra över himlen bå­de dag och natt, men of­tast om kväl­len och all­ra helst i ju­le­tid. Det är ett stort föl­je av män och kvin­nor, fyll­bul­tar, svi­ka­re och be­dra­ga­re. Folk som ald­rig får vi­la, för de är in­te till­räck­ligt go­da för att kom­ma till himlen och in­te till­räck­ligt on­da för att kom­ma till hel­ve­tet. De ri­der på sto­ra häs­tar med skram­lan­de bet­sel och tunga rust­ning­ar över land och hav, ja, till och med i luf­ten. Du hör dem på långt håll, långt in­nan du mö­ter dem. När du ser dem frami­från är de sto­ra och star­ka, men bak­i­från är de ihå­li­ga som ett tråg el­ler ett ihå­ligt asp­träd. All­ra först ri­der Jol­nar på sin åt­ta­fo­ta­de häst Sleip­ner. Han ja­gar skogs­rå­et som ett vil­le­bråd. Hon är sko­gens härs­ka­rin­na och styr över de vil­da dju­ren. De svar­ta häs­tar­nas ögon ly­ser i mörk­ret och när de kom­mer fa­ran­de mås­te du kas­ta dig ned och for­ma krop­pen till ett kors, om in­te tar de dig med sig till döds­ri­ket. När de änt­li­gen har fa­rit för­bi mås­te du spot­ta ef­ter dem. Dess­utom mås­te du sät­ta kors på al­la hus och över al­la dör­rar. I mör­ker­ti­den får du ald­rig lå­ta sa­ker och ting lig­ga och dräl­la på går­den, an­nars vet du in­te var du hit­tar dem näs­ta gång. Om du nu lyss­nar ska jag be­rät­ta en gam­mal histo­ria om hur Odens jakt kan ta med sig folk som står i vägen för dem.

På Kloc­ka­re­går­den i Små­land bod­de en rik, gam­mal man som ha­de två sö­ner och bå­da skul­le de är­va ho­nom. Men en kväll togs den yngs­te av Odens jakt. Han var och för­blev bor­ta, och ing­en såg el­ler hör­de nå­got av var­ken ho­nom el­ler det vil­da föl­jet för­rän det gått åt­ta da­gar. Då kom Odens jakt till­ba­ka och for över tu­net och längst bak i föl­jet såg de klockar­poj­ken ri­da på en brun häst. Han lyc­ka­des få ut sin häst li­te vid si­dan av föl­jet så han kun­de ta­la med sin bror som stod på dörr­häl­len och såg på spek­tak­let. Klockar­poj­ken fick sagt att de skul­le kom­ma tre tors­dags­kväl­lar i rad, nu och fram till jul, och att bro­dern mås­te pas­sa på när de kom näs­ta gång. Sto­re­bro­dern skul­le kas­ta stål över ho­nom och

"I mör­ker­ti­den får du ald­rig lå­ta sa­ker och ting lig­ga och dräl­la på går­den, an­nars vet du in­te var du hit­tar dem näs­ta gång."

häs­ten när han red för­bi, då skul­le poj­ken räd­das. Kloc­ka­re­poj­ken hann pre­cis pra­ta fär­digt in­nan han drogs iväg igen i en fly­gan­de fläng.

Tors­da­gen kom och det gjor­de Odens jakt ock­så. Kloc­ka­re­poj­ken red längst bak på den bru­na häs­ten. Han sväng­de för­bi dörr­häl­len där bro­dern stod, men bro­dern gjor­de in­te nå­got för att räd­da ho­nom. Se­dan bar he­la föl­jet iväg igen. Den tred­je tors­dags­kväl­len kom med ram­mel och skram­mel över tu­net. Längst bak kun­de man se kloc­ka­re­poj­ken tit­ta läng­tans­fullt ef­ter bro­dern. Ha­de han ta­git med fick­kni­ven den här gång­en? Den yng­re bro­dern kom när­ma­re dörr­häl­len, men den älds­te kloc­ka­re­poj­ken för­här­da­de sitt hjär­ta och såg stint på bro­dern som ham­nat i det vil­da föl­jets makt. Men stål i blic­ken räd­dar ing­en och när den yngs­te bro­dern såg det här red han rakt på och kom så nä­ra att häs­ten nud­da­de vid häl­len. Se­dan ut­ta­la­de han att även om fol­ket på Kloc­ka­re­går­den blev ald­rig så ri­ka, skul­le de ald­rig bli vi­sa. Se­dan mås­te han ri­da iväg och där ri­der han väl än­nu, för de såg ho­nom ald­rig mer ef­ter den här da­gen.

Sto­re­bro­dern tog he­la ar­vet och se­dan dess har det all­tid fun­nits rikt folk på Kloc­ka­re­går­den, men de har ald­rig va­rit till­räck­ligt klo­ka för att kun­na skö­ta sin ri­ke­dom. Och på dörr­häl­len syns än­nu häst­skon som ett djupt sår i ste­nen. Ond var poj­ken och tung var häs­ten, och så­ret finns där för evigt. Fritt ef­ter M. B. Landstad

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.