13 De­cem­ber – Lu­ci­a­da­gen

Magisk Jul - - Innehåll -

"Man kun­de äta sju fru­kostar på Lu­ci­a­da­gen, in­te dumt för det här var den sista da­gen man åt fö­re fas­tan."

Om du och de di­na har ta­git er ige­nom årets far­li­gas­te natt är det nu på sin plats med ett fi­ran­de, en ljus­fest helt en­kelt. En­ligt 1724 års gym­na­sie- och skol­ord­ning var Lu­ci­a­da­gen den sista skol­da­gen på höst­ter­mi­nen, en dag som fi­ra­des med ljus­fest bå­de på sko­lor­na och i kyr­kan. När vi följ­de den ju­li­ans­ka ka­len­dern trod­de vi att so­len vän­de den 13 de­cem­ber och på en så vik­tig dag kun­de myc­ket märk­ligt ske: kor­nas horn kun­de vri­da sig och dju­ren kun­de ta­la med varand­ra på hebre­is­ka. Den förs­ta lu­ci­an med ljus i hå­ret som vi vet om fanns år 1764 i Sköv­de. Det var de älds­ta klas­ser­na i Västsve­ri­ge som bör­ja­de med Lu­cia, se­dan spred det sig. Lu­cia be­sök­te går­dar­na, gick ige­nom stal­let, la­du­går­den och in i hu­set där det stod ett fru­kost­bord du­kat med god mat. Man kun­de äta sju fru­kostar på Lu­ci­a­da­gen, in­te dumt för det här var den sista da­gen man åt fö­re fas­tan. In­spi­ra­tion till tra­di­tio­nen kom från en ung jung­fru som lev­de i Syra­ku­sa runt år 300. Hon het­te Lu­cia, som be­ty­der ljus. Det var hon som lär­de oss att gå med ljus och ja­ga bort mörk­ret.

Lu­cia var en rik, ro­mersk jung­fru som ha­de en obot­ligt sjuk mor. När hon blev bön­hörd av den he­li­ga Aga­ta och mo­dern blev frisk gav hon bort he­la sin för­mö­gen­het till de fat­ti­ga och lo­va­de att vi­ga sitt liv åt Je­sus. Men Lu­cia ha­de en tro­lo­vad som ha­de vän­tat länge på att få hen­ne och hen­nes sto­ra för­mö­gen­het och nu blev han ra­san­de. Han angav hen­ne till de ro­mers­ka myn­dig­he­ter­na som kris­ten. Det här hän­de år 304 och på den ti­den var det för­bju­det att va­ra kris­ten. Sol­da­ter­na kom för att be Lu­cia till­be kej­sa­rens bild, men det vil­le hon in­te. Lu­cia väg­ra­de föl­ja med dem. Då häm­ta­de sol­da­ter­na två ox­ar som skul­le

dra hen­ne med sig, men ox­ar­na kun­de in­te rub­ba hen­ne ur fläc­ken. Sol­da­ter­na gav upp. De kun­de in­te tvinga hen­ne att till­be kej­sa­ren, och där­för be­stäm­de de sig för att brän­na hen­ne. De bygg­de ett stort bål runt den unga jung­frun, men de kun­de in­te få eld på det. Då nöp de hen­ne med en glö­dan­de tång och stack hen­ne med svärd tills hon dog. Ef­ter det ko­ra­des Lu­cia till hel­gon och på den här da­gen är hon en sym­bol för lju­set un­der den mör­ka års­ti­den.

På primsta­ven: ett bål, en glö­dan­de tång, svärd el­ler en kru­ka sal­va.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.