22 De­cem­ber – Jul­blo­tet

Snor­re Stur­la­son be­rät­tar om skål­ri­tu­a­ler­na:

Magisk Jul - - Innehåll -

Tor­björn Horn­klo­ve som var skald på 800–900-ta­let hos den nors­ke kung­en Ha­rald Hår­fa­ger be­rät­tar hur vi­king­ar­na dric­ker in ju­len un­der det sto­ra mid­vin­ter­blo­tet som de kal­lar jó­le­blo­tet. Vi­king­ar­na drack si­na skå­lar för Frej, Njord, Tor och Oden. De bad om god skörd, skydd mot mörk­rets mak­ter och ett gott år. I mid­vin­ter­tid slogs Tor mot mörk­ret på himlen med si­na ge­ta­boc­kar. När han vann sla­get kun­de so­len kom­ma till­ba­ka.

Jul­blo­tet star­ta­de på mid­vin­ter­nat­ten och fi­ra­des i tre he­la da­gar. En­ligt Snor­re star­ta­de det den 12 ja­nu­a­ri, men det kun­de va­ri­e­ra. På primsta­ven kan det fin­nas en sol som sym­bol för sol­varv, ef­tersom so­len har vänt, men det kan ock­så fin­nas ett dryc­kes­horn, den star­kas­te sym­bo­len för det fornnor­dis­ka jul­blo­tet. Det ska blo­tas för fred och god vin­ter, skri­ver Snor­re, men det ska ock­så blo­tas för näs­ta års grö­dor.

En skål med öl bars runt bå­let och höv­ding­en väl­sig­na­de mat och dryck. De ha­de kärl med blod som smor­des på gu­da­bil­der och väg­gar­na. Blo­det skvät­te de ock­så gär­na ned si­na an­sik­ten med. Blod­mat, griskött och myc­ket öl var centralt i en fornnor­disk fest. Det här är tra­di­tio­ner från ti­dig vi­kin­ga­tid som vi har be­hål­lit, även om vi har slu­tat med den ri­tu­el­la guds­dyr­kan.

När vi­king­ar­na höll jul drack de myc­ket och blev ful­la. Det här var en hög­tid­lig och vik­tig ri­tu­al för att kom­ma när­ma­re Tor och Oden. Till och med bar­nen drack tills de som­na­de vid bor­det. Blo­tet, allt­så off­ret, var vik­tigt för att stär­ka och hjäl­pa gu­dar­na i kam­pen mot den on­da vin­tern och för att gu­dar­na skul­le ge dem ett bra år.

Vi­king­ar­na drack tills de fick bä­ras i säng och da­gen där­på var det dags igen. Kanske kung Ha­rald Hår­fa­ger tyck­te det här var slit­samt, för om ho­nom har det sagts att han läng­ta­de sig bort un­der ju­len, långt till havs med si­na skepp.

Vi­king­ar­na höll jul­blo­tet i mit­ten av ja­nu­a­ri fram tills att det för­bjöds un­der ti­dig me­del­tid.

Inge den äld­re

Inge den äld­re var kung i Sve­ri­ge cir­ka år 1080–1110. Han styr­de sitt ri­ke till­sam­mans med sin bror Halsten. År 1084 av­sat­tes Inge som kung ef­tersom han in­te vil­le blo­ta vid ting­et. Bå­de sve­ar­na och gö­tar­na höll sig till den gam­la tron som de go­da vi­king­ar de var. De vil­le in­te by­ta ut mid­vin­ter­blo­tet mot Krist­mäs­sa, som man ha­de gjort i Nor­ge och Dan­mark, och sat­te där­för in Blot-sven som kung. Ba­ra tre år se­na­re dö­da­des Blot-sven av Inge och he­la Vi­king­a­ho­vet i Uppsa­la brän­des ned till grun­den. Så fick Inge den äld­re till­ba­ka mak­ten över Sve­ri­ge.

"Inge var länge ko­nung och vän­säll och en god kris­ten; han av­skaf­fa­de blo­ten i Svitjod och på­bjöd, att allt folk skul­le krist­nas", ur Her­va­rarsa­gan.

Jul­skå­lar­na

Den förs­ta skå­len är för Oden, asar­nas ko­nung.

Det är en skål för se­ger och makt för kung­en.

Den and­ra skå­len är för Njord, så att havs­gu­den ska fyl­la ha­vet med

fisk och gö­ra sjö­far­ten trygg.

Den tred­je skå­len är för Frej, för frukt­bar­het i mar­ken,

väl­stånd och lyc­ka.

Den fjär­de skå­len är för Brage, så att fes­ten ska bli min­nesvärd.

Se­dan är det änt­li­gen på sin plats att hed­ra si­na hög­lag­da vän­ner.

Djär­va vi­king­ar kan lo­va att ut­fö­ra en stor bragd.

I Ha­raldskvä­det be­rät­tar hirdskal­den Tor­björn Horn­klo­ve: Fornnor­dis­ka: Úti vill jól drek­ka, Ef skal einn ráða, Fyl­kir enn fram­lyn­di Ok Freys le­ik hey­ja; … Mo­dern svens­ka: Ute vill han jul dric­ka om han en­sam får rå­da den hög­strä­van­de furs­ten, och hö­ja Frejs lek Snor­re

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.