Knut La­vard

Magisk Jul - - Innehåll -

När Knut La­vard föd­des som kung­a­son runt år 1096 i Roskil­de på Själ­land ha­de hans för­äld­rar, Erik Eje­god och Bodil, pre­cis bli­vit kung och drott­ning i Dan­mark. Som av ödes­di­ger fram­synt­het upp­kal­la­de de sin son ef­ter fa­derns bror, kung Knut IV den he­li­ge, som dö­dats tio år ti­di­ga­re. När Knut var sex år gam­mal for Erik och drott­ning Bodil på pil­grims­re­sa till det he­li­ga lan­det. De tog in­te med sig lil­le Knut ut­an läm­na­de ho­nom hos den mäk­ti­ge jar­len Sk­jalm Hvi­de. Kung­en och drott­ning­en kom ald­rig till­ba­ka från sin he­li­ga re­sa och den lil­le, nu för­äld­ra­lö­se, kung­a­so­nen väx­te upp hos släk­ten Hvi­de. Hans far­bror Nils och svens­ka Mar­ga­re­ta Fred­kul­la blev nu kung och drott­ning i Dan­mark.

När Knut var 16 år skic­ka­des han till Tyskland för att få po­li­tisk och mi­li­tär ut­bild­ning. Han bod­de hos her­tig Lot­har (se­na­re kej­sar Lot­har III av Tyskland). Här fick Knut upp­le­va en helt an­nan kul­tur och ett helt an­nat sätt att le­va än det vi­king­ar­na i hem­lan­det lev­de.

Runt 1114 kom Knut hem till Dan­mark igen, till ett land i ka­os. Dan­mark var här­jat av vi­king­ar på plund­rings­tåg och ing­en var trygg. Kung Nils ha­de pro­blem med att sty­ra lan­det och tog glatt emot hjälp från sin bror­son. Den unge Knut över­tog det le­di­ga jarl­dö­met Sör på Jyl­land och fick allt ef­tersom si­tu­a­tio­nen un­der kon­troll.

Upp­gif­ten som gräns­vakt var krä­van­de, men Knut var en skick­lig och rätt­vis le­da­re som in­te gjor­de skill­nad på rik och fat­tig. Det be­rät­tas att en rik man av hög börd döm­des till dö­den för si­na rö­var­tåg. Han vän­de sig till Knut och bad om nåd, ef­tersom han var av så hög börd. Knut sva­ra­de ge­nom att lå­ta ho­nom hänga i en hög­re gal­ge än de and­ra rö­var­na. Som le­da­re ut­veck­la­de han lan­dets för­svars­verk och bygg­de vall­gra­var och fäst­nings­torn som ing­en i Dan­mark sett ma­ken till.

Knut sågs som lan­dets räd­da­re och han fick det ang­lo­sax­iska he­ders­om­näm­nan­det La­vard, som är en dansk form av det vi idag kal­lar lord. Det be­ty­der ur­sprung­li­gen hus­bon­de el­ler bröd­her­re. Han ha­de ärvt sto­ra ri­ke­do­mar av si­na för­äld­rar och blev än­nu ri­ka­re när han gif­te sig med Inge­borg, dot­ter till en rysk stor­furs­te och drott­ning Mar­ga­re­tas sys­ter­dot­ter.

Knut La­vard kom väl över­ens med den dans­ke kung­ens ti­di­ga­re fi­en­der, ven­der­na, och styr­de lands­de­len från sta­den Slesvig. När den ven­dis­ke kung­en Hen­rik dog år 1127 köp­te sig Knut her­ra­dö­met över det väst­li­ga ven­der­ri­ket av sin ti­di­ga­re fos­ter­far, Lot­har, som nu bli­vit kej­sa­re i Tyskland. Där­med blev det fred och ord­ning bland Dan­marks grann­län­der sö­derut. Kej­sar Lot­har III er­kän­de sen Knut La­vard som kung över de väst­li­ga ven­der­na.

Knut La­vard var känd för att va­ra hög­rest och vac­ker, och han för­de sig ståt­ligt och rid­der­ligt vart han än for. Han de­la­de med sig av sitt över­flöd när det blev hung­ers­nöd i ri­ket. En gång gav han sin kap­pa till en fru­sen tig­ga­re. Med si­na go­da le­da­re­gen­ska­per, sin väl­ta­lig­het och skick­lig­het stod Knut La­vard högt över al­la si­na lands­män och väck­te be­und­ran bland fat­ti­ga och ri­ka.

Han blev så ak­tad att hans far­bror kung Nils blev ra­san­de av av­und­sju­ka och bör­ja­de se Knut som en ri­val till tro­nen i Dan­mark. Kung Nils och hans son Mag­nus den star­ke pla­ne­ra­de att gö­ra upp med Knut La­vard. Ju­len 1130 bjöd kung­en in al­la ri­kets stor­män till jul­gil­le i Roskil­de. Knut var själv­fal­let en av dem som kom till gil­let, full av tillit till si­na kungliga släk­ting­ar. Hans hust­ru Inge­borg ana­de där­e­mot oråd och bad ho­nom att stan­na hem­ma i Slesvig med hen­ne. Hon var höggra­vid och vän­ta­de barn till ny­år. Knut res­te än­då, och hans ku­sin Mag­nus tog till­fäl­let i akt för att gö­ra sig av med sin ri­val.

Knut sov hos någ­ra släk­ting­ar i Ha­raldsted när han väck­tes av en bud­bä­ra­re som vil­le ha ho­nom med till ett hem­ligt mö­te i sko­gen. Han kun­de ta med sig två hird­män. Bud­bä­ra­ren för­sök­te var­na Knut La­vard ge­nom att nyn­na sång­en om Grim­hilds frän­de­svek, men Knut av­fär­da­de al­la on­da aning­ar. I sko­gen vän­ta­de Mag­nus, till sy­nes helt en­sam, och Knut följ­de med ho­nom in på en mörk stig ut­an si­na hird­män. Snabbt vän­de sig Mag­nus mot sin ku­sin och frå­ga­de: ”Vem till­hör Dan­mark?” Knut blev för­vå­nad och vek miss­tänk­samt un­dan, men han hann in­te sva­ra för­rän Mag­nus drog fram ett svärd och hans män sprang fram ur snår­sko­gen. Mag­nus drog av ho­nom kapp­hät­tan och klöv ku­si­nens hu­vud me­dan de and­ra sprang fram och kör­de in si­na spjut i hans bröst. Den här ogär­ning­en är än i dag ett av Dan­marks mest om­ta­la­de mord.

Det här var den 7 ja­nu­a­ri 1131, da­gen ef­ter tret­ton­da­gen. Ju­len var slut och jul­fre­den ha­de upp­hört. Inge­borg var nu än­ka och föd­de Knut La­vards son Valdemar en vec­ka ef­ter mor­det. Det sa­des att där Knut stu­pa­de sprang det fram en li­ten käl­la. Det bygg­des ett ka­pell i sko­gen där mor­det sked­de och på den här plat­sen hän­de det märk­li­ga mi­ra­kel. Oav­sett hur sträng vin­tern var så var grä­set runt ka­pel­let grönt som på en som­mar­dag. Knuts lik för­des först till kyr­kan i Ha­raldsted och be­grav­des där, men kis­tan flyt­ta­des se­na­re till kyr­kan vid benedik­ti­ner­klost­ret i Rings­ted där han be­grav­des. Även vid den gra­ven sked­de mi­ra­kel och folk som vall­fär­da­de till gra­ven blev he­la­de från sjuk­dom.

Mor­det på Knut La­vard var in­te ba­ra slu­tet på jul­fri­den, ut­an ock­så fre­den i Dan­mark. Nu star­ta­de ett 25 år lång blo­digt in­bör­des­krig om tro­nen, ett in­bör­des­krig som slu­ta­de med att Knuts son Valdemar blev kung i Dan­mark. Det var han som fick sin far hel­gon­för­kla­rad. I fle­ra hund­ra år hölls det knuts­gil­len till Knut La­vards ära. Gil­le­na skul­le säk­ra Valdemar den sto­res och hans ef­ter­kom­man­des kung­a­makt. De förs­ta knuts­gil­le­na hölls vid Knut La­vards

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.