Odens jakt på Klockaregården
”I mörkertiden får du aldrig låta saker och ting ligga och drälla på gården, annars vet du inte var du hittar dem nästa gång.”
Odens jakt kan fara över himlen både dag och natt, men oftast om kvällen och allra helst i juletid. Det är ett stort följe av män och kvinnor, fyllbultar, svikare och bedragare. Folk som aldrig får vila, för de är inte tillräckligt goda för att komma till himlen och inte tillräckligt onda för att komma till helvetet. De rider på stora hästar med skramlande betsel och tunga rustningar över land och hav, ja, till och med i luften. Du hör dem på långt håll, långt innan du möter dem. När du ser dem framifrån är de stora och starka, men bakifrån är de ihåliga som ett tråg eller ett ihåligt aspträd.
Allra först rider Jolnar på sin åttafotade häst Sleipner. Han jagar skogsrået som ett villebråd. Hon är skogens härskarinna och styr över de vilda djuren. De svarta hästarnas ögon lyser i mörkret och när de kommer farande måste du kasta dig ned och forma kroppen till ett kors, om inte tar de dig med sig till dödsriket. När de äntligen har farit förbi måste du spotta efter dem. Dessutom måste du sätta kors på alla hus och över alla dörrar. I mörkertiden får du aldrig låta saker och ting ligga och drälla på gården, annars vet du inte var du hittar dem nästa gång. Om du nu lyssnar ska jag berätta en gammal historia om hur Odens jakt kan ta med sig folk som står i vägen för dem.
På Klockaregården i Småland bodde en rik, gammal man som hade två söner och båda skulle de ärva honom. Men en kväll togs den yngste av Odens jakt. Han var och förblev borta, och ingen såg eller hörde något av varken honom eller det vilda följet förrän det gått åtta dagar. Då kom Odens jakt tillbaka och for över tunet och längst bak i följet såg de klockarpojken rida på en brun häst. Han lyckades få ut sin häst lite vid sidan av följet så han kunde tala med sin bror som stod på dörrhällen och såg på spektaklet. Klockarpojken fick sagt att de skulle komma tre torsdagskvällar i rad, nu och fram till jul, och att brodern måste passa på när de kom nästa gång. Storebrodern skulle kasta stål över honom
och hästen när han red förbi, då skulle pojken räddas. Klockarepojken hann precis prata färdigt innan han drogs iväg igen i en flygande fläng.
Torsdagen kom och det gjorde Odens jakt också. Klockarepojken red längst bak på den bruna hästen. Han svängde förbi dörrhällen där brodern stod, men brodern gjorde inte något för att rädda honom. Sedan bar hela följet iväg igen. Den tredje torsdagskvällen kom med rammel och skrammel över tunet. Längst bak kunde man se klockarepojken titta längtansfullt efter brodern. Hade han tagit med fickkniven den här gången? Den yngre brodern kom närmare dörrhällen, men den äldste klockarepojken förhärdade sitt hjärta och såg stint på brodern som hamnat i det vilda följets makt. Men stål i blicken räddar ingen och när den yngste brodern såg det här red han rakt på och kom så nära att hästen nuddade vid hällen. Sedan uttalade han att även om folket på Klockaregården blev aldrig så rika, skulle de aldrig bli visa. Sedan måste han rida iväg och där rider han väl ännu, för de såg honom aldrig mer efter den här dagen.
Storebrodern tog hela arvet och sedan dess har det alltid funnits rikt folk på Klockaregården, men de har aldrig varit tillräckligt kloka för att kunna sköta sin rikedom. Och på dörrhällen syns ännu hästskon som ett djupt sår i stenen. Ond var pojken och tung var hästen, och såret finns där för evigt.