Jakten på de två försvunna cyklarna

Två cyklar försvann hemifrån mig i helgen. De står alltid parkerade utanför vårt hus och de är alltid olåsta, utan att någon olovligen tar dem. Men i söndags upptäckte jag plötsligt att de var borta.

Så jag vände mig till det allvetande maskineriet so märg rann samverkansgrupperna på Facebook. Och mycket riktigt: cyklarna hade setts bara någon kilometer bort, slängda i diket. Tyvärr var de inte längre kvar där. Så jakten fortsatte.

Någon annan hade sett en cykel som passade beskrivningen och ställt den säkert för oss att hämta. Tyvärr var det fel cykel. En annan hade sett en gul cykel i ett dike vid Hilleshögs kyrka, kunde det ha varit den? Men inte heller det tipset ledde rätt.

Så cyklarna är i skrivande stund fortfarande försvunna. Men återfunnet är min värme för detta fina nätverk av grannar. Så många hjälpsamma människor och inte en enda spekulation om eventuell gärningsman eller dömande ord om vårt slarv.

Rätt typiskt också att jag så självklart vänder mig till grannarna – och får så självklar hjälp där – medan en polisanmälan är en betydligt mer avlägsen tanke.

I veckan pratade jag med en polis som berättade om en bil som kört från ena ändan av kommunen till den andra i 190 kilometer i timmen, nästan krockat och vägrat stanna för polisen. Trots allvaret i trafikvårdslösheten och det faktum att man vet vilken adress bilen hör hemma på lade polisen ner ärendet, i stort sätt genast. Mer om det på sidan 5.

Så att polisen skulle kunna hjälpa mig att leta rätt på mina två skrotiga cyklar, det finns det knappast någon som tror. Men mina grannar, de kan man lita på. Och vi lägger inte ner ärendet.

Så jakten fortsätter.