No­va till­ba­ka i sko­lan efter can­cer­di­a­gno­sen

Metro Sweden (Göteborg) - - Nyheter Samhälle - ERI­KA NEKHAM/TT

Can­cer. Höst­ter­mi­nen är i full gång och många barn har ta­git plats i skol­bän­ken för förs­ta gång­en. Men för en del blir in­te skol­star­ten som de ha­de tänkt sig.

→ No­va Holl­gren hann ba­ra gå någ­ra vec­kor i et­tan in­nan beske­det kom att hon fått leu­ke­mi. Men ett år se­na­re är hon änt­li­gen till­ba­ka i sko­lan igen.

Att få bör­ja et­tan var hen­nes sto­ra dröm. Nya klass­kom­pi­sar. Lä­ra sig lä­sa och skri­va. Och att få an­vän­da den ny­in­köp­ta, fi­na skol­väs­kan. Men för­ra årets skol­start fick ett ab­rupt slut för No­va Holl­gren.

Åt­ta­å­ring­en tar en pa­us från fi­kat hem­ma vid köks­bor­det i rad­hu­set i Öst­ham­mar. Drar fing­rar­na bak­åt ge­nom sitt kor­ta hår för att vi­sa på ett av de förs­ta teck­nen på att nå­got in­te stod rätt till i krop­pen.

– Det gjor­de lik­som ont när jag sat­te upp hå­ret så här, be­rät­tar hon.

En kort tid efter det att No­va Holl­gren bör­jat i förs­ta klass fick hon ryggsmär­tor. Se­dan bör­ja­de hon ram­la ock­så, be­nen ba­ra vek sig un­der hen­ne. Det blev be­sök hos sjuk­gym­nast och lä­ka­re för att re­da ut vad som var fel. Hon fick öv­ning­ar för ryg­gen, nya skor med bätt­re su­lor. Men ing­et hjälp­te. En dag låg No­va Holl­gren på sov­rums­gol­vet och skrek av smär­ta. Det blev nya sjuk­hus­be­sök och nya un­der­sök­ning­ar, bland an­nat ett rygg­märgs­prov.

– Det var en fruk­tans­värd väntan på det där provsva­ret, man klätt­ra­de på väg­gar­na. Men vi tänk­te ald­rig på can­cer, sä­ger pap­pa Thomas Holl­gren.

Mam­ma Pau­li­na Holl­gren minns stun­den då sex lä­ka­re klev in i rum­met på Aka­de­mis­ka sjuk­hu­set i Uppsa­la, där fa­mil­jen vän­ta­de på be­sked. När hon fick ve­ta att det var leu­ke­mi blev allt svart.

– No­va var ba­ra sju år men för­knip­pa­de can­cer med dö­den. Det var det som hon frå­ga­de oss ock­så: »kom­mer jag att dö nu?« sä­ger Pau­li­na Holl­gren.

No­va Holl­gren ber sin mam­ma att häm­ta en li­ten tyg­på­se där hon för­va­rar »su­per­snö­ret«. Fram drar hon ett långt band med färg­gla­da pär­lor, myc­ket läng­re än hon själv. Var­je pär­la sym­bo­li­se­rar nå­got som hänt se­dan hon fick sin can­cer­di­a­gnos. Det kan va­ra en cell­gifts­be­hand­ling, blod­pro­ver, en ex­tra då­lig el­ler bra dag. En av pär­lor­na, for­mad som en li­ten keps, står för den dag då hon tap­pa­de sitt hår.

– När jag fick me­di­ci­nen för­svann mitt hår. Min sto­ra­sys­ter Nel­ly fil­ma­de när jag drog bort mitt hår. Men nu har jag ju jät­te­myc­ket hår, sä­ger No­va Holl­gren.

Hon fnis­sar li­te me­dan hon be­rät­tar. I dag kan hon gö­ra det, men när det väl hän­de var det väl­digt ång­est­fyllt, be­rät­tar Pau­li­na Holl­gren. Samtidigt har No­va Holl­grens sto­ra styr­ka un­der sjuk­do­men – det som har lyft he­la fa­mil­jen ur allt det svar­ta – va­rit att hon all­tid har lyc­kats se till det som är bra. Som att madras­ser­na var ovan­ligt skö­na på bar­nin­ten­si­ven, där hon låg när hon va­ra nä­ra att dö av en in­flam­ma­tion i bukspott­kör­teln. El­ler som att det egent­li­gen in­te spe­lar nå­gon roll att hå­ret tril­lar av – de äls­kar ju varand­ra i fa­mil­jen.

Un­der året som gått har No­va Holl­gren fått un­der­vis­ning på sjuk­hu­set och hem­ma. Hon har ock­så häl­sat på i sko­lan när hon har or­kat. Förs­ta gång­en satt hon i rull­stol och ha­de tap­pat allt hår.

– Då kol­la­de de på mig myc­ket. Al­la kanske in­te viss­te vad jag ha­de för nå­got. De frå­ga­de en mas­sa gre­jer, sä­ger hon.

För någ­ra vec­kor se­dan fick hon änt­li­gen bör­ja sko­lan igen, i and­ra klass. Hon är fort­fa­ran­de trött av sjuk­do­men, har ibland svårt att äta och är ba­ra med så myc­ket som hon or­kar. Men hon är som vil­ken elev som helst när hon kom­mer till sko­lan, en­ligt Thomas och Pau­li­na Holl­gren. Samtidigt mär­ker de att dot­tern har fun­de­ring­ar som and­ra åt­ta­å­ring­ar in­te har.

– Barn­do­men har ju för­svun­nit. Det har va­rit myc­ket sjuk­hus, myc­ket vux­na och vux­en­tänk. Det märks ibland när hon är med kom­pi­sar, hon är in­te på sam­ma ni­vå i le­ken. Det smär­tar mest, att hon har bli­vit be­rö­vad den förs­ta, bra ti­den som man ska ha i sko­lan till­sam­mans med si­na vän­ner.

No­va Holl­gren ser ljust på fram­ti­den och tyc­ker det är kul att va­ra till­ba­ka i sko­lan. Hon trä­nar sär­skilt på att lä­sa, be­rät­tar hon.

– Det mås­te jag lä­ra mig, jag kom­mer efter li­te.

»No­va var ba­ra sju år men för­knip­pa­de can­cer med dö­den. Det var det som hon frå­ga­de oss ock­så: ›kom­mer jag att dö nu?‹« Mam­ma Pau­li­na Holl­gren om can­cer­be­ske­det.

FOTO: JANERIK HENRIKSSON/TT

Pär­lor­na på No­va Holl­grens su­per­snö­re sym­bo­li­se­rar allt hon va­rit med om se­dan hon fick di­a­gno­sen leu­ke­mi. Det gör det tyd­ligt vil­ken tuff tid No­va har bakom sig.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.