Så kan dju­rens gif­ter­räd­da oss i fram­ti­den

Metro Sweden (Göteborg) - - Nyheter Forskning - JOHAN NILSSON/TT

Or­mar, spind­lar, gro­dor, skor­pi­o­ner och ma­ne­ter. Gif­ti­ga djur har fun­nits i al­la tider, men det är först nu som fors­kar­na bör­jar för­stå hur des­sa gifter en gång upp­stod och vil­ken nyt­ta vi män­ni­skor kan ha av dem.

Var­je år dör om­kring 100 000 män­ni­skor världen över på grund av orm­bett. Vid över­sväm­ning­ar­na som ny­li­gen drab­ba­de Ke­ra­la i In­di­en an­sågs fa­ran för orm­bett så stor att se­rum flögs in till drab­ba­de by­ar.

Men or­mar är långt ifrån de en­da djur som är gif­ti­ga – fler än 220 000 ar­ter räk­nas som gif­ti­ga. De all­ra fles­ta, om­kring 90 pro­cent, åter­finns bland in­sek­ter och and­ra rygg­rads­lö­sa djur.

Ur ett evo­lu­tio­närt per­spek­tiv är för­de­len med att va­ra gif­tig gi­ven, ef­tersom gif­tet bå­de kan an­vän­das som för­svar och för att ja­ga by­ten.

De älds­ta gift­dju­ren är vis­sa ty­per av ma­ne­ter som har fun­nits i 600 mil­jo­ner år.

Spind­lar och skor­pi­o­ner tros ha va­rit gif­ti­ga i om­kring 400 mil­jo­ner år me­dan det hos or­mar »ba­ra« fun­nits i runt 54 mil­jo­ner år. Oav­sett när och hos vil­ka det upp­stod blev det en »ga­me chang­er«.

För i den stän­digt på­gåen­de kam­pen mel­lan jä­ga­re och by­tes­djur blev det då – för förs­ta gång­en – möj­ligt att ja­ga och/el­ler för­sva­ra sig mot djur som var stör­re el­ler snab­ba­re än en själv.

in­tro­duk­tio­nen av gifter att den­na »krig­fö­ring« gick från att en­bart ha hand­lat om musk­ler, snabb­het och ka­mou­flage till att även bli en frå­ga om bi­o­ke­mi.

Till skillnad mot vad man kan tro har in­te gift­dju­ren nå­gon ge­men­sam för­fa­der. Tvärtom vi­sar forsk­ning att des­sa gifter har upp­stått fle­ra gång­er, obe­ro­en­de av varand­ra, un­ge­fär som flyg­för­må­gan hos fåg­lar re­spek­ti­ve in­sek­ter.

sig fors­kar­na dess­utom ve­ta att många av gif­ter­na har upp­stått ge­nom att re­la­tivt harm­lö­sa ge­ner ge­nom­gått för­änd­ring­ar och där­ef­ter fått en helt ny död­lig funk­tion. Ett ex­em­pel är den gen som ko­dar för se­rin­pro­teas. Det är ett en­zym som be­hövs för att kly­va oli­ka ty­per av ko­a­gu­le­rings­fak­to­rer, som gör att dju­ret in­te för­blö­der om det ska­das. Vis­sa or­mar, ex­em­pel­vis busk­mäs­ta­re i Mel­lan- och Sy­da­me­ri­ka, har nor­ma­la mäng­der se­rin­pro­teas i blo­det. I de­ras gift­kört­lar, där­e­mot, ut­sönd­ras sto­ra mäng­der av en mu­te­rad va­ri­ant av det­ta pro­te­in som an­vän­der upp al­la ko­a­gu­la­tions­fak­to­rer i by­tets blod, så att det för­blö­der.

skor­pi­o­nel­ler or­mart kan dock ald­rig lu­ta sig till­ba­ka och le­va på det fak­tum att de är gif­ti­ga.

I na­tu­ren på­går en stän­dig kapp­rust­ning mel­lan jä­ga­re och de ja­ga­de. För på sam­ma sätt som vis­sa

»Frå­gan är vil­ka fler gifter som finns där ute som kan va­ra till nyt­ta för oss män­ni­skor.«

Man­dë Hol­ford vid Hun­ter Col­lege i New York i tid­skrif­ten Sci­ence.

djur har för­må­ga att ut­veck­la oli­ka ty­per av gifter har även by­tes­dju­ren för­må­ga att ut­veck­la sitt för­svar.

By­tes­dju­ret kan – med hjälp av ge­ne­tis­ka för­änd­ring­ar – för­bätt­ra si­na re­flex­er, sitt ka­mou­flage el­ler sin mot­stånds­kraft mot ett spe­ci­fikt gift. Många djur har dess­utom en nedärvd räds­la för ex­em­pel­vis or­mar.

För att mot­ver­ka det­ta har vis­sa av jä­gar­na i sin tur ut­veck­lat nästin­till ex­tre­ma gift.

den au­stra­lis­ka tai­pa­nen va­ra all­ra gif­ti­gast, ef­tersom dess gift kan dö­da 1 100 män­ni­skor.

Dy­li­ka siff­ror bör dock tas med en ny­pa salt, ef­tersom de byg­ger på be­räk­ning­ar gjor­da efter för­sök på möss.

Den död­li­gas­te or­men, där­e­mot, är Rus­sels huggorm, ef­tersom den skör­dar flest of­fer på den in­dis­ka halvön där den finns.

Mäng­den gif­ti­ga ar­ter till trots har vi män­ni­skor ba­ra stu­de­rat en bråk­del av dem.

Det är synd, skri­ver Man­dë Hol­ford vid Hun­ter Col­lege i New York i tid­skrif­ten Sci­ence.

För när vi väl gör det kan det le­da till nya och högst ovän­ta­de upp­täck­ter.

På så sätt har gif­tet från gi­laöd­lan re­sul­te­rat i lä­ke­me­dels­sub­stan­sen ex­e­na­tid som an­vänds för att be­hand­la typ 2-di­a­be­tes. Från den gif­ti­ga havs­sni­geln (Conus ma­gus) har vi fått den smärt­stil­lan­de pep­ti­den zi­co­no­tid.

Från havs­sni­geln kom­mer ock­så en in­su­lin­va­ri­ant och med hjälp av en gif­tig havs­a­ne­mon har fors­kar­na lyc­kats få fram pep­ti­den ShK för be­hand­ling av au­to­im­mu­na sjuk­do­mar, me­dan klo­ro­tox­in från en skor­pi­on hjäl­per oss att av­bil­da hjärn­tu­mö­rer un­der på­gåen­de ki­rur­gi.

Frå­gan är, skri­ver Hol­ford, vil­ka fler gifter som finns där ute som kan va­ra till nyt­ta för oss män­ni­skor.

FOTO: TT

Det finns runt 200 000 gif­ti­ga djurar­ter. Gif­tet från den skal­le­rorm som syns på bil­den till­hör bland det gif­ti­gas­te.

FOTO: AP/TT

Vis­sa ty­per av ma­ne­ter kan va­ra död­li­ga för män­ni­skor, på bil­den syns iru­kand­ji­ma­ne­ten som är en släk­ting till kub­ma­ne­ten.

FOTO: KENT GILBERT/AP/TT

Det finns över 300 ar­ter av pil­gifts­gro­dor. Trots nam­net är dock in­te al­la gif­ti­ga.

FOTO: ADAM IHSE/TT

In­landstai­pa­nen från Austra­li­ens öken­om­rå­den an­ses va­ra värl­dens gif­ti­gas­te orm.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.