In­ter­vju

Aman­da Knox, dömd och fri­ad för mord, be­rät­tar sin histo­ria för Metro

Metro Sweden (Göteborg) - - Sidan - Text: An­ne­li Wik­ström Ar­ti­keln fort­sät­ter på näs­ta si­da.

»Jag döm­des och allt för­änd­ra­des. Jag tving­a­des in­se att trots att jag viss­te att jag var oskyl­dig så såg in­te värl­den mig som oskyl­dig. Min oskuld be­tyd­de ing­et för nå­gon. He­la mitt liv skrevs om, min verk­lig­het vän­des upp och ner och det en­da jag kun­de gö­ra var att ac­cep­te­ra det.

Metro får en tim­mes in­ter­vju med ame­ri­kans­ka Aman­da Knox och hon be­rät­tar öp­pet om ti­den i fäng­el­set, de vid­ri­ga min­ne­na från för­hörs­rum­men, om käns­lan av att fort­fa­ran­de ses som skyl­dig och om hur man går vi­da­re ur ett trauma. Fle­ra gång­er un­der in­ter­vjun bris­ter Aman­das röst och hon är nä­ra till tå­rar­na. Men hon vill be­rät­ta. I slu­tet av ok­to­ber kom­mer hon till Stock­holm för att de­la med sig av sin histo­ria i ett sam­tal med Kristof­fer Tri­umf.

– Jag skul­le in­te pra­ta om det om in­te folk bad mig att gö­ra det. Man vill att jag ska be­rät­ta min histo­ria för att för­stå, var­för det hän­de, hur det kän­des och vad man kan gö­ra åt det. Och det är väl­digt fint. Det be­ty­der att jag in­te be­hö­ver be­ar­be­ta det här trau­mat en­sam. Jag är väl­digt tack­sam att man vill lyss­na på mig,

för­kla­rar hon. Vi bac­kar ban­det till den 1 no­vem­ber 2007 då mar­dröm­men bör­jar. Då den brit­tis­ka ut­by­tesstu­den­ten Me­re­dith Ker­cher, 22, hit­tas mör­dad i sitt stu­dent­rum i Pe­ru­gia i Ita­li­en. Po­li­sens miss­tan­kar rik­tas ti­digt mot Me­re­dit­hs rums­kam­rat, Aman­da Knox, då 20 år, och hen­nes ita­li­ens­ke pojk­vän Raf­fae­le Sol­le­ci­to. Aman­da döms, ut­an kon­kre­ta be­vis, till 26 års fäng­el­se.

In­nan dom­slu­tet tänk­te Aman­da att nå­gon snart skul­le upp­täc­ka att de gjort fel och att hon skul­le bli fri­ad. Men när do­men föll in­såg hon att hon var tvung­en att för­sö­ka för­li­ka sig med tan­ken på att in­te kom­ma ut igen på väl­digt lång tid.

– Man slu­tar ju in­te att hop­pas men jag gjor­de mitt bäs­ta för att tryc­ka un­dan det. Min mam­ma slu­ta­de dock ald­rig hop­pas. Hon sa he­la ti­den till mig att po­li­sen kom­mer att kom­ma på att de har gjort ett miss­tag, för hon kun­de in­te han­te­ra att jag blev dömd. Hon sa »Var in­te oro­lig Aman­da, det finns ett ljus i tun­neln, även om tun­neln blev li­te läng­re än vi trott«. Jag har ald­rig va­rit så rädd i he­la mitt liv som när do­men föll. Jo, kanske när jag för­hör­des av po­li­sen. Det var det värs­ta i mitt liv.

Aman­da be­rät­tar om hur vak­ter­na slog till hen­ne i bak­hu­vu­det, hur för­hö­ren på­gick tim­me ef­ter tim­me och hur hen­nes tan­kar och ord för­vreds.

– Vak­ter­na fick mig att tro att jag var ga­len. De fick mig att kän­na att ing­et jag sa var sant och att allt de sa var sant. Jag kom in­te ihåg sa­ker rätt, de skrek åt mig och till slut var jag så trött att jag

in­te viss­te vad som var verk­lig­het och in­te, sä­ger hon och fort­sät­ter:

– Se­dan bör­jar man tro på vad de sä­ger. När de till slut slu­ta­de skri­ka och jag lug­na­de ner mig så in­såg jag att det jag ha­de sagt in­te stäm­de och då kun­de jag in­te änd­ra mig.

Hon be­rät­tar om and­ra min­nen från fäng­el­set som et­sat sig fast. Var­je vec­ka fick hon ett tio mi­nu­ter långt te­le­fon­sam­tal då fa­milj och vän­ner sam­la­des i för­äld­ra­hem­met i Se­att­le, kloc­kan sex på mor­go­nen lo­kal tid, för att få hö­ra hen­nes röst. Men en dag kom ing­en vakt på ut­satt tid och Aman­da fick pa­nik i cel­len.

– Jag bör­ja­de skri­ka och grå­ta för att jag viss­te att när ti­den ha­de gått så skul­le jag in­te få mitt sam­tal. Jag ska­ka­de gal­ler och kän­de mig som ett djur. Men ing­en kom. En halv­tim­me se­na­re kom en vakt och då var det för sent. Han frå­ga­de vad det var med mig och jag grät och sa »Mitt te­le­fon­sam­tal« och han sa ba­ra »Led­sen, vi är un­der­be­man­na­de«. Det be­tyd­de ing­et för dem men för mig be­tyd­de det allt. Och i Se­att­le satt he­la min fa­milj och vän­ner och för­stod in­te var­för jag ald­rig ring­de. Det här kom­mer fort­fa­ran­de upp in­om mig ibland, sä­ger hon med gråt­fylld röst.

I me­dia fick mor­det på Me­re­dith Ker­cher enorm upp­märk­sam­het. Och i fo­kus stod Aman­da Knox. Hon kal­la­des »foxy knoxy« av ta­blo­id­pres­sen och hen­nes pri­vat­liv häng­des ut. Hon kri­ti­se­ra­des för att upp­trä­da ky­ligt i rät­ten och brit­tis­ka tid­ning­ar skrev att man in­te kun­de för­stå om hon var en äng­el el­ler en djä­vul. När hon på al­la hjär­tans dag klev in i rät­ten med en trö­ja med tex­ten »All you need is lo­ve« blev det sto­ra ru­bri­ker.

– Det finns bil­der på då jag my­ser med Raf­fael i vänt­rum­met fö­re rät­te­gång­en och då jag bar t-shir­ten. Folk såg det­ta och tänk­te att jag var kall och dum. Men de såg in­te hur trau­ma­ti­se­rad och för­vir­rad jag var. Jag var 20 år, en­sam och ut­an min fa­milj. Jag var chockad, rädd och för­sök­te va­ra mitt van­li­ga gla­da jag. Jag kan kän­na mig dum i dag när jag tän­ker på det men jag för­sök­te nog ba­ra va­ra mig själv i en väl­digt ut­satt si­tu­a­tion, för­kla­rar hon.

I fy­ra år satt Aman­da i ita­li­enskt fäng­el­se in­nan hon fri­a­des och fick åter­vän­da till USA. Men ut­red­ning­en och rät­te­gång­ar­na fort­sat­te. Först 2015 frikän­des Aman­da helt av Ita­li­ens högs­ta dom­stol.

– När do­men skul­le lä­sas upp satt jag i Se­att­le till­sam­mans med min fa­milj. Jag för­vän­ta­de mig en ny rät­te­gång men så sä­ger do­ma­ren »Nej, den här do­men är fel och hon är oskyl­dig«. Jag blev så chockad. Den käns­lan att det änt­li­gen var över, att

»Jag var 20 år, en­sam och ut­an min fa­milj. Jag var chockad och rädd och för­sök­te va­ra mitt van­li­ga gla­da jag.« Aman­da Knox blev kri­ti­se­rad för sitt upp­trä­dan­de un­der rät­te­gång­en.

FOTO: PRIVAT

Aman­da Knox döm­des till 26 års fäng­el­se i Ita­li­en 2009. 2015 blev hon helt frikänd. I ok­to­ber är hon Sve­ri­geak­tu­ell med en in­ter­vju med Kristof­fer Tri­umf från podcas­ten »Vär­vet«.

Un­der rät­te­gång­en kri­ti­se­ra­des Aman­da Knox för att upp­trä­da ky­ligt. När hon ha­de en t-shirt med tex­ten »All you need is lo­ve« blev det ru­bri­ker i ta­blo­id­pres­sen. FOTO: SPLASH NEWS/IBL

Aman­da har fort­fa­ran­de kon­takt med Raf­fae­le Sol­le­ci­to. »Han ver­kar nju­ta av li­vet, vil­ket gör mig glad för jag vet hur svårt det är för ho­nom. Han bor kvar i Ita­li­en och har in­te kom­mit bort från allt på sam­ma sätt som jag.«

FOTO: GETTY IMAGES

Brotts­plat­sen. Me­re­dith Ker­cher hit­ta­des död i stu­dent­lä­gen­he­ten hon och Aman­da Knox de­la­de.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.