De­batt: »Lär in­te bar­nen att bi­ta ihop – lär dem att ge upp«

Barn­upp­fost­ran. Jag kan bli to­kig på för­äld­rar som all­tid ber bar­nen att bi­ta ihop för att de väg­rar att sät­ta sig in i bar­nens si­tu­a­tion, skri­ver Lin­da Wall­ner.

Metro Sweden (Göteborg) - - Sidan - LIN­DA WALL­NER

Min dot­ter är en oro­lig själ. Hon stres­sar upp sig för för­änd­ring­ar och nystar­ter. Så att bör­ja sko­lan el­ler slu­ta sko­lan är en rik­tig ener­gitjuv. För he­la fa­mil­jen. För al­la på­ver­kas. Det pep­pas he­la ti­den och det en­da vi får hö­ra är magon­tet och oron.

Vi ser hur det förs över till lil­le­bror som ba­ra är fy­ra år, han bör­jar an­vän­da ord som »oro­lig« och »ont i ma­gen”. Det gör ont i hjär­tat när det man sä­ger in­te hjäl­per.

För jag vet. Jag vet hur job­bigt det är att va­ra en oro­lig män­ni­ska, en män­ni­ska med käns­lor som ex­plo­de­rar. Ju äld­re man blir desto lät­ta­re får man att han­te­ra det el­ler kän­na igen det när käns­lor­na bör­jar bli för sto­ra.

Men som barn så är det så svårt att sät­ta ord på käns­lor­na el­ler ens för­stå att man kan kän­na så myc­ket som man gör. Så det är lätt att för­vand­la det till att nå­got gör fy­siskt ont.

Hos min dot­ter sät­ter det sig i ma­gen. Men vi har gått ige­nom oli­ka kropps­de­lar ge­nom åren.

Det är svårt att ve­ta var gränsen går. När ska man slu­ta dal­ta och kra­mas och i stäl­let ba­ra be bar­net att ta sig ige­nom det? Jag tror all­tid att det är vik­tigt att bar­net kän­ner att al­la käns­lor är tillåt­na.

Jag kan bli to­kig på för­äld­rar som all­tid ber bar­nen att bi­ta ihop och sä­ger att det är in­te så far­ligt.

För de väg­rar att sät­ta sig in i bar­nens si­tu­a­tion. De ver­kar tyc­ka att bar­nen ska här­da ut på fri­tids­ak­ti­vi­te­ter som de kanske tyck­te var ro­li­ga i bör­jan men se­dan in­ser in­te alls var de­ras grej.

De sä­ger att bar­nen mås­te lä­ra sig att här­da ut, att det blir bätt­re till slut. Men re­sul­ta­tet av det är att vi till slut får barn som ba­ra mås­te ta sig ige­nom sa­ker och ting ut­an att kän­na nå­gon som helst gläd­je i det he­la.

Jag an­ser att det är li­ka vik­tigt att lä­ra bar­nen att ge upp och vi­sa dem att det in­te är nå­got far­ligt med det.

Jag tror att det finns en stor rädsla att bar­nen in­te ska bli star­ka när de väx­er upp om man dal­tar med dem. Att de ska bli män­ni­skor som in­te kla­rar av vux­en­li­vet. Och ba­lans­gång­en är hår­fin.

När är det för myc­ket för­stå­el­se och när är det för li­te för­stå­el­se? Kan det ens fin­nas för myc­ket för­stå­el­se?

Jag för­sö­ker lä­ra min dot­ter att han­te­ra si­na eg­na tan­kar. Att det är hon som be­stäm­mer över magon­tet och över de stres­sa­de tan­kar­na.

Och det är hon som kan gö­ra det bäst. Men jag finns där, för kra­mar och pepp. Och jag kom­mer all­tid att lyss­na när hon be­hö­ver pra­ta.

För att kla­ra av vux­en­li­vet krävs det em­pa­ti och för­må­ga att för­stå and­ra män­ni­skor och in­te minst, att för­stå sig själv.

FOTO: JOSEPH GONZALEZ/UNSPLASH

»Jag an­ser att det är vik­tigt att lä­ra bar­nen att ge upp och vi­sa dem att det in­te är nå­got far­ligt med det«, skri­ver Lin­da Wall­ner.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.