Den löjliga papparösten gör mig glad

SAKNAD. Allsvenskan är över för den här gången och jag saknar den redan. Nu går vi in i ett fotbollsmörker som kommer att vara alldeles för länge.

Han står böjd över den lilla flickan. Hon är inte nöjd, men han tvättar hennes smutsiga fingrar och sjunger någon sång på ett språk jag inte förstår, men jag förstår rösten. Jag gör den själv så ofta. Den där löjliga, pipiga saken som bor inombords där hjärtat är som mest skört. I kärleken till barnet. Det lilla, oskyddade, bräckliga. Livet som ännu kan och bör formas.

Vi hör och läser så mycket om frånvarande fäder. Om dåliga pappor. Onda pappor rent utav. Jag vet ju inte, men jag tror att det är anledningen till att scenen på parkeringsplatsen gör mig glad. Hon får vara arg, han får vara löjlig och full av faderskärlek.

Jag inser alltså det typiska i min reaktion. Att det är för att det ser ut som det gör i faderskapet som jag blir extra varm i bröstet över den här sortens scener.

Eller som när vi är i fjällen och jag ser alla pappor som bjuder in till ryggskott för att stå med barnen mellan benen i liften. Som jag gör med min son, som min pappa gjorde med mig och som jag kommer att göra med min dotter när hon är gammal nog.

Jag inser alltså det typiska i min reaktion.

Vi har en tendens att hylla bra pappor och ta bra mammor för givet. Moderskapet är naturligt, faderskapet något annat.

Här går jag på en parkeringsplats och gör samma sak, men jag kan inte låta bli. Jag är glad för hennes skull och för hans skull och jag önskar det för alla barn och pappor att ha det så. För om det var så skulle allas våra liv bli bättre och enklare. Det är bara självklart.

Fars dag är här. Jag hoppas att ni är många som blir firade för att ni har varit bra pappor.