Isabella om kärleken till Judy Garland, 100
◗ Sångerskan Isabella Lundgren har höjts ovan regnbågen av kritiker – för både egna låtar och tolkningar. Nästa vecka börjar Stockholm Jazz Festival, där hon är en i ett pärlband av hyllade artister.
”Hennes särpräglade utryck och nerv gick in i mitt hjärta” Jag kände mig förstådd av henne. Kanske mer än av någon människa jag hade pratat med.
Isabella Lundgren är på promenad med sin rumänska gatuhund, Kraken. De befinner sig på ”ett fält långt från all form av civilisation”. Hon har lämnat Söder för trakterna kring Trosa för att arbeta koncentrerat med nytt material, men inte i första hand musik. Även om hon planerar för ett nionde album – det första med bara egna låtar sedan 2014 – till våren är en annan deadline viktigast just nu.
– Det tar tid för mig att skriva låtar. Det har tagit så lång tid delvis för att det inte känns helt naturligt att skriva i det formatet. Du berättar fragment av en historia och jag vill berätta en hel historia med alla nyanser, motsättningar och rörelser, säger hon.
– Jag har alltid älskat orden, nästan mer än tonerna. Särskilt i kombinationen med varandra. Eftersom jag är cineast förstod jag till slut att det var ett filmmanus jag skulle skriva. Det är ett existentiellt skräckdrama.
I egenskap av artist går det nästan inte att undvika ämnet pandemin. Den fick Isabella att känna tacksamhet.
– Jag säger som Joni Mitchell: ”You don´t know what you got til it´s gone. Det är som… Nu låter det så inställsamt, men det är verkligen helt otroligt att få göra det här. Och det var otroligt redan innan.
Att vara jazzartist innebär att vara en traditionsbärare, på samma sätt som för de som verkar inom klassisk musik, menar hon.
– Därmed inte sagt att man ska vara utan personlighet, men det existerar redan så mycket material som man gör till sitt så gott man kan. Den amerikanska sångboken ligger mig till exempel varmt om hjärtat, säger hon och syftar på sitt senaste album, Look for the Silver Lining
På ett album kan man väl berätta en hel historia?
– Jo, och nästan alla mina favoritskivor har en enhetlig berättelse, men att skriva om någon annan är befriande. Visst går det i en låt också men det är så mycket lättare att säga ”jag” än ”du” i en låt. Jag tror det är en del av det, att jag är så fruktansvärt trött på mig själv. Det handlar inte och självhat, bara självdistans!
Tuff tid i New York
Som 18-åring åkte Isabella till New York för att studera musik. Det slutade i destruktivt leverne och missbruk. Hon bröt upp, flyttade hem, blev nykter och har de tio senaste åren skaffat sig en obestridlig plats i den svenska jazzeliten.
” En röst som har sett botten av glaset och toppen av världen” har någon skri
vit om dig. Hur skulle du beskriva din röst och har den påverkats av den tuffa tiden i ditt liv, tror du?
– Jag vet inte hur den landar i någon annan. Jag vet bara vad jag har för intentioner, att det ska vara ärligt och genomskinligt, okomplicerat, kärnfullt. Jag är lite purist som sångarna från Judy Garlands era. Det är inget sportigt, ingen uppvisning, jag sjunger på det sätt som tjänar berättelsen, känslan. Och det är oftast så enkelt som möjligt.
”Fick inte ihop det”
I somras skulle Isabellas musikaliska förebild, Judy Garland, ha fyllt hundra. En stor del av året har hon ägnat åt att hylla henne, vilket hon också ska göra på jazzfestivalen. Hon berättar att hon var sex eller kanske sju första gången hon såg Trollkarlen från Oz.
– Jag minns att jag förstod att hon var en flicka, fast när hon öppnade munnen fick jag inte ihop det jag såg med det jag hörde. Rösten var en livsvis gammal kvinnas, inte ett barns. Visst det är kanske en efterkonstruktion, men jag blev så berörd. Hennes särpräglade utryck och nerv gick in i mitt hjärta. Det här var något mer än någon som bara sjöng fint. Det var allvarligt och angeläget.
Du har sagt att du känner en stark själslig kontakt med henne. Varför?
– Det är svårt att sätta ord på, men jag kände mig förstådd av henne. Kanske mer än av någon människa jag hade pratat med. Jag kände att även hon var en outsider, jag kände mig mindre ensam. När jag var liten fick jag verkligen anstränga mig för att försöka förstå andra människor och hur den här världen fungerar.
Din talang upptäcktes också väldigt tidigt. Kände du dig pressad?
– Jag kommer från en ”häv dig inte tös-mentaliet” i Värmland. Däremot blev det tydligt att något som var djupt heligt och personligt för mig kunde monetariseras: Jag kunde bli någon. Det klingade falskt och blev falskt. Jag blev falsk av att använda musiken på det