Hård höst för en musikaldrottning
TRIPPELAKTUELL. Gunilla Backman, 57, åker på tre turnéer » I debuten spelade hon storasyster till Peter Jöback och Pernilla Wahlgren i Sound of Music. Fyrtio år – och tusentals musikalföreställningar senare – ska Gunilla Backman sjunga Cats-örhänget Mem
Sveriges främsta musikalstjärna står och småpratar med Café Ritornos ägare. Gunilla Backman verkar avspänd, trots en höst späckad med inte mindre än tre turnéer.
Eller som hon själv uttrycker det: – Det är korta puckar nu!
Några dagar senare ska hon bege sig på en Björn & Benny-turné med Kalle Moraeus. Men höstens stora begivenhet är Cats, som ges tolv gånger i Sverige, varav fyra i Globen. För första gången i sitt 57-åriga liv kränger Gunilla på sig Grizabellas kattdräkt.
Förklaringen till att en West enduppsättning kommer till Sverige är att svenskarna per capita är världens mest musikalälskande folk och att vi, som en följd av pandemin, har svikit Londons scener gör att ”berget får komma till Mohammed” i stället.
– Det är perfekt att få göra Cats med en brittisk cast på hemmaplan!
Känsloladdad sång
Gunilla Backman är nyss hemkommen från några dagars repetition i England, där hon bland annat testade selen hon ska flyga i och sjöng Memory för de andra ”katterna”.
Eftersom Grizabella är utstött av gruppen och gör upprepade försök att bli accepterad igen blir det lätt känsloladdat – fast det är skådespeleri.
–Flockens ledare tycker att man måste ha förståelse för en persons historia och jag blev själv helt tårögd när de till slut bestämde sig för att jag får komma tillbaka. Det är så väldigt starkt.
– Jag är glad att få spela rollen nu. Det känns mycket coolare att göra det när jag har mer kött på benen.
Hon är full av beundran för den brittiska ensemblen.
– De är så jäkla bra! Koreografin är så avancerad – och så sjunger de också!
Gunilla har ett viktigt skäl till att det är lite extra kul att göra just Grizabella.
– Det är en roll jag var nära att få när jag jobbade i London. Var det 2001?
– Det var både en dröm och lite av en mardröm att jobba i London eftersom jag gjorde åtta föreställningar i veckan i flera år, utan paus. Jag spelade Les Misérables och repade Miss Saigon samtidigt. Man jobbar galet mycket.
Tvingades till lång vila
Med stolthet i rösten berättar hon om utmaningen i att lyckas tända till när man, som hon, har spelat en föreställning 500 eller till och med 1 000 gånger.
– Publiken sitter där och ska se den för första gången, så du jobbar upp en professionalitet. Det är häftigt att kunna samla sig och leverera gång på gång så att de blir berörda. Men det kostade på, jag var helt slut efteråt.
Sköldkörteln blev inflammerad och Gunilla tvingades till lång vila. Först efter något halvår började hon jobba igen och det tog i alla fall ett år innan hon var återställd.
–Min livskraftslåga var så här låg, säger hon och måttar ett par centimeter mellan tummen och pekfingret.
I Sverige är klimatet mycket mer humant, även om hon spelade Mamma Mia sju gånger i veckan. Allt som allt 550 framträdanden.
Får en paus när Kalle ska jaga
I höst ger Gunilla hela 55 föreställningar på två och en halv månad. Utöver Cats och Thank you for the music gör hon en julturnésväng med Anders Ekborg. Så den där livserfarenheten kommer väl till pass även när ”puckarna är korta”. Liksom Kalle Moraeus favorithobby. Björn & Bennyturnén gör nämligen halt en knapp vecka när Moraeus ska åka och jaga, förklarar Gunilla på sjungande fejkdalmål.
Då tänker hon smita iväg till Oslo för att se Cats med en norsk huvudrollsinnehavare, i hopp om att kunna bättra på förberedelserna på något sätt.
– Jag vet inte vad jag får göra men jag ska försöka hitta på något. Jag får ha lite is i magen…
Det var både en dröm och lite av en mardröm att jobba i London.