Då köpte jag äntligen batterier till cykelljuset
” Om en stund fattar även hon vad det handlar om.
” L
yset, hörrö!”. Mannens röst är hård. Spandexbrallor och dyr cykel. Vad vet han om mig och mitt cykellyse? Om att jag verkligen älskar både lysen och relexvästar. Tänker ota på detaljerna som gör världen till en plats där olyckor kan minimeras. Där smärtan, sorgen och en massa elände kan hållas stången.
Skulle jag ha skrikit eter spandexbrallan? Att lyset hade slocknat för bara en liten stund sedan? Att jag väl ändå måste ha rätt att cykla vidare till närmaste afär för att köpa nya batterier? Vad vet han om min dag? Mina steg på jorden? Min cykeltur?
Det är den tiden på året nu. Himlen är becksvart när jag cyklar från jobbet. Har jag otur och lyset slocknar ser jag till att välja de riktigt upplysta vägarna. Sedan inns det ju vissa partier som är mörka. Då cyklar jag riktigt sakta förstås.
Men mest är det upplyst, förutom på den där korta sträckan där en gatlykta är trasig och en taxichauför skriker: ”Cykellyset! För fan!”
Vad vet han om min dag? Man måste väl kunna åka ett par kvarter med en lykta som inte lyser! Eller kanske lera kvarter. Och lera dagar.
Stannar till och köper batterier. Plötsligt lyser cykellampan så vackert och klart. Så tryggt.
Tack taxichaufören och spandexbrallan! Om han ens hade spandexbrallor. Billigt av mig att komma dragandes med den schablonen. Och kanske var det inte bara ilska i deras röster. Kanske fanns där även oro? Eller varför inte kärlek? En kvinna med lockar som laddrar i vinden cyklar förbi.
”Ta det lugnt i kurvan där framme”, ropar jag. ”Är glashalt. Och glöm inte hjälmen!”
Visst, det var beskätigt men jag kände mig lite rusig. Fick en kall blick tillbaka. Spela roll, om en stund fattar även hon vad det handlar om.