Por­trät­tet. Fi­lo­so­fin hjälp­te Claes Hult­ling ge­nom kri­sen.

FÖR 30 ÅR SE­DAN DÖK Claes Hult­ling PÅ EN STEN OCH BRÖT NAC­KEN. ATT IN­TE LÄNG­RE KUN­NA GÅ ÄR LI­KA MYC­KET EN LIVS­KRIS SOM EN FY­SISK SKADA, SÄ­GER HAN.

Modern Filosofi - - I Detta Nummer - av ANN LA­GER­STRÖM [ f oto: MAR­TIN STEN­MARK]

KAN NI SE SCE­NEN FRAM­FÖR ER? Man­nen i rull­sto­len till hö­ger är lä­ka­ren, do­cen­ten Claes Hult­ling, och man­nen i rull­sto­len till väns­ter, det är hans pa­ti­ent.

Det var tänkt att de skul­le pra­ta om urin­vägs­in­fek­tio­ner, en van­lig åkom­ma hos rygg­märgs­ska­da­de, men nu när pro­ver­na är tag­na och an­ti­bi­o­ti­ka är ut­skri­vet är äm­net i stäl­let li­vet – hur det är, hur man ska han­te­ra det, vad det hand­lar om.

– Med åren har jag bli­vit mind­re och mind­re in­tres­se­rad av in­skränkt­he­ten i rör­lig­he­ten och mer in­tres­se­rad av sjä­len, sä­ger Claes Hult­ling. In­te så att ska­de­ni­vån är oin­tres­sant, men kropp och själ häng­er ihop. Och ba­lan­sen dem emel­lan är av­gö­ran­de för re­ha­bi­li­te­ring­en. Det är sön­dag, so­len vrä­ker in ge­nom fönst­ren där up­pe vid ta­ket i det varm­rö­da kö­ket på Spi­na­liskli­ni­ken på Re­hab Sta­tion Stock­holm, där vi sit­ter och pra­tar. Till väns­ter en sal för go­da mid­da­gar el­ler in­spi­re­ran­de fö­re­läs­ning­ar. I mit­ten mat­lag­nings­möj­lig­he­ter för många och till hö­ger en öp­pen spis.

Det är hit till Sol­na som många av de 150 per­so­ner som ska­dar sin rygg­märg var­je år kom­mer när den me­di­cins­ka be­hand­ling­en är klar. Här trä­nar de på att gå el­ler na­vi­ge­ra en rull­stol el­ler un­der­sö­ker hur myc­ket kraft och styr­sel de kan få i si­na ar­mar och hän­der. Och här finns möj­lig­het att med hjälp av det Claes Hult­ling kal­lar ”fi­lo­so­fi i vår­den”, få re­flek­te­ra över sitt nya liv.

– Att in­te läng­re kun­na gå är li­ka myc­ket en livs­kris som en fy­sisk skada. Tret­tio pro­cent av dem som kom­mer hit vill till en bör­jan ba­ra dö. Och då gäl­ler det för oss att hit­ta nå­got som tän­der lå­gan igen, nå­got som får dem att vil­ja vak­na och mö­ta en ny dag.

Claes Hult­ling vet vad han ta­lar om. Han vet hur det känns att ef­ter en svår olyc­ka ham­na i det han kal­lar en ”ex­istens­rup­tur” – en si­tu­a­tion där ens ex­istens har ”brustit”. Allt det man tänkt om sig själv, det liv man levt, den fram­tid man sett fram­för sig, tycks kull­kas­tat av det fak­tum att man ald­rig mer kan gå. Den ny­ska­da­de över­sväm­mas av ett sam­mel­su­ri­um av frå­gor, käns­lor och räds­la. Ett osor­te­rat ka­os där oer­hör­da kraf­ter fri­sätts.

Kom­mer jag att kun­na gå igen, kis­sa, baj­sa själv? Kom­mer jag att kun­na få stånd, hit­ta en kvin­na, få barn? Kan jag re­sa? Var ska jag bo? Och job­bet, hur ska det gå med job­bet?

Det var en fin dag i maj 1984 som Claes Hult­ling och någ­ra kol­le­ger tog skär­gårds­bå­ten Gur­li ut till Get­fo­ten ut­an­för Vax­holm norr om Stock­holm. De ba­da­de ba­stu och hop­pa­de i. Claes dök. Förs­ta gång­en gick det bra. Den and­ra säm­re, el­ler sna­ra­re rik­tigt il­la. Han slog hu­vu­det i en sten, blev ome­del­bart för­la­mad i bå­de ar­mar och ben, sjönk till bot­ten och hann un­der den mi­nut det tog för kam­ra­ter­na att kom­ma till und­sätt­ning för sin in­re blick se en snabbspo­lad ver­sion av fil­men om sitt liv.

För­stod du di­rekt att du ald­rig mer skul­le kun­na gå?

– För­stod … som lä­ka­re ha­de jag viss kun­skap om vad som vän­ta­de, sä­ger han.

Re­dan då, när he­li­kop­tern trans­por­te­rat ho­nom till Ka­ro­lins­ka sjuk­hu­set och han blev mot­ta­gen på rönt­genav­del­ning­en av si­na kol­le­ger, bör­ja­de Claes Hult­ling fun­de­ra över vår­den av rygg­märgs­ska­da­de. Han la­de mär­ke till per­so­na­len som ut­an någ­ra rik­ti­ga käns­loytt­ring­ar med­de­la­de att ko­ta 6 upp­i­från var kros­sad. Han und­ra­de över lä­kar­na som sa­de till hans för­äld­rar att det där bröl­lo­pet som Claes och Bar­bro ha­de pla­ne­rat till mit­ten av ju­ni var det bäst att av­sty­ra, ef­tersom de­ras son tro­li­gen skul­le bli en ve­ge­te­ran­de grön­sak. Och så såg han i per­so­na­lens ögon den där räds­lan för hans ång­est och tå­rar.

”Med åren har jag bli­vit mind­re och mind­re in­tres­se­rad av in­skränkt­he­ten i rör­lig­he­ten”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.