Så tänk­te jag 2. Le­na Andersson om ting­ens vä­sen.

Le­na Andersson

Modern Filosofi - - I Detta Nummer -

NÄR HU­VUD­PER­SO­NEN Es­ter in­ter­vju­ar konst­nä­ren Hu­go i Egen­mäk­tigt för­fa­ran­de kom­mer de ge­nast in på es­sen­ti­a­lism. Hu­go tror att oli­ka fö­re­te­el­ser har ett in­ne­bo­en­de vä­sen som de­fi­ni­e­rar och för­kla­rar dem. Det är des­sa så kal­la­de es­sen­ser som han för­sö­ker skild­ra i sin konst: ”Han sök­te teck­net för ting­en, som i Pla­tons idévärld. Män­ni­skan som män­ni­ska. Sto­len som stol, krop­par­nas kropp.”

Det gör ho­nom en­ligt Es­ter ”hopp­löst ute hos de de­lar av in­tel­li­gen­ti­an som för länge se­dan gjort upp med al­la for­mer av all­mängil­tig­het och mänsk­lig na­tur”. I dag står es­sen­ti­a­lis­men lågt i kurs, ef­tersom vä­sen­stän­kan­det har kom­mit att för­knip­pas med ras- och köns­ste­re­o­ty­per.

Trots det de­lar Es­ter Hu­gos es­sen­ti­a­lism. Frå­gan är ba­ra hur myc­ket man bor­de ta till sig av kri­ti­ken mot den, me­nar hon. Här är Es­ter ett språk­rör för Le­na Andersson själv. Hon tror att vä­sen­stän­kan­det är oum­bär­ligt för vårt sätt att ori­en­te­ra oss i till­va­ron, men hon för­kas­tar de es­sen­ser som för­bin­der et­ni­ci­tet el­ler kön med vis­sa psy­kis­ka egen­ska­per.

– En­ligt mig är det en fel­syn att nå­got skul­le va­ra in­he­rent vitt el­ler man­ligt. Det kons­ti­ga är att det är just den grup­pe­ring som sä­ger att det in­te finns någ­ra es­sen­ser som in­te pra­tar om an­nat än vitt och man­ligt. Och lå­ter som ras­bi­o­lo­ger, fast de be­stämt av­vi­sar det.

Le­na Andersson tyc­ker att den post­mo­der­na kri­ti­ken har ham­nat i ett särart­stän­kan­de som ba­ra för­sö­ker nag­la fast nå­gon vid ett visst tän­kan­de på grund av hans el­ler hen­nes hud­färg el­ler kön. Men om vi ska kun­na gö­ra upp med ste­re­o­ty­per­na så mås­te det va­ra tillå­tet att läm­na dem.

– Min idé om vad Es­ter sä­ger här är att det en­da frukt­sam­ma sät­tet att för­hål­la sig till åsik­ter och vär­de­ring­ar är att in­te spe­ku­le­ra så för­fär­ligt myc­ket om var­för folk har dem, ut­an i stäl­let ta dem för vad de är och ana­ly­se­ra dem ra­tio­nellt. Om en svart, les­bisk kvin­na från Afri­ka ska va­ra fri mås­te hon få tän­ka idéer som nå­gon har de­fi­ni­e­rat som vi­ta, he­te­ro­sex­u­el­la, man­li­ga och väs­ter­länds­ka.

I stäl­let för att pra­ta om man­li­ga och kvinn­li­ga egen­ska­per, me­nar Le­na Andersson, bor­de vi pra­ta om egen­ska­per­na själ­va och grup­pe­ra män­ni­skor ef­ter dem. Då hand­lar det in­te läng­re om bi­o­lo­gi ut­an om idéer. Och idéer – hit räk­nar Le­na Andersson även re­li­giö­sa tros­upp­fatt­ning­ar – mås­te ha en es­sens som skil­jer dem från and­ra idéer, an­nars blir de me­nings­lö­sa.

– Om man sä­ger ”jag är kris­ten” så har man valt en eti­kett. Då är det in­te för­doms­fullt av mig att an­ta att en så­dan per­son har en viss upp­sätt­ning idéer som hör till nå­gon va­ri­ant av kris­ten­dom. Men det är för­doms­fullt om du an­tar en mas­sa sa­ker om mig för att jag har kvinn­ligt kön.

LE­NA ANDERSSON tror att es­sen­ti­a­lis­tis­ka fö­re­ställ­ning­ar är en del av hjär­nans struk­tur. Bör­jar det in­te re­dan med att kun­na skil­ja mel­lan ät­ligt och oät­ligt? Hur myc­ket vi än lö­ser upp al­la ka­no­ner och makt­hi­e­rar­ki­er så kom­mer det fort­fa­ran­de att fin­nas cent­rum med mer el­ler mind­re sta­tus som vi grup­pe­rar oss kring.

– Jag tror att det är fu­tilt att tro att vår hjär­na ska slu­ta se det här. Ing­en kom­mer att be­trak­ta mig som sa­me hur myc­ket jag än sä­ger att jag kän­ner mig som det. I stäl­let kom­mer folk att smy­ga med si­na idéer om vad en rik­tig sa­me är.

DET VIK­TI­GA, me­nar Le­na Andersson, är in­te att utro­ta es­sen­ser­na ur vårt tän­kan­de, ut­an att va­ra be­redd att om­prö­va dem där de in­te läng­re stäm­mer och va­ra upp­märk­sam på vad som är re­le­vant. Att kun­na av­gö­ra om nå­gon är man el­ler kvin­na är till ex­em­pel helt av­gö­ran­de för den som är he­te­ro- el­ler ho­mo­sex­u­ell och ska hit­ta en part­ner. Men in­te för den som ska an­stäl­la nå­gon.

– På 90-ta­let job­ba­de jag som re­dak­tör på tid­ning­en Teck­na­ren och gjor­de hund­ra­tals in­ter­vju­er. Teck­na­re blir spe­ci­a­lis­ter på att ta fram det som vi upp­fat­tar som es­sen­sen, men sam­ti­digt mås­te de för­hål­la sig till sam­hälls­de­bat­ten. De mås­te hål­la till­ba­ka sin spe­ci­a­li­tet.

Det tyc­ker Le­na Andersson är synd, för det som vi är skick­li­ga på ska vi in­te gö­ra oss av med. I själ­va ver­ket be­trak­tar hon – pre­cis som Hu­go – sitt ska­pan­de som ett sö­kan­de ef­ter es­sen­ser. Om Egen­mäk­tigt för­fa­ran­de in­te fång­ar för­äls­kel­sens vä­sen, så be­skri­ver den i al­la fall det all­mängil­ti­ga i en viss si­tu­a­tion.

– Till ex­em­pel har jag väl­digt av­sikt­ligt lå­tit bli att ge Es­ter en barn­dom och tyd­li­ga fa­mil­je­för­hål­lan­den bak­åt. Min po­äng är att om du ba­ra ham­nar i en si­tu­a­tion med vis­sa spe­ci­fi­ka be­ting­el­ser så kom­mer du ock­så att gö­ra så här. Det spe­lar ing­en roll vad du har för bak­grund. Av Staf­fan Eng

”Ing­en kom­mer att be­trak­ta mig som sa­me hur myc­ket jag än sä­ger att jag kän­ner mig som en.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.