” Det måste vara personligt”

Ester Eriksson skriver om upplevelser av psykiatrin.

Mörkret och depressionerna smyger sig på. En dag blir pressen för stor, hon läggs in på psykakuten och kommer för första gången i sitt liv i kontakt med psykiatrin. Om det handlar Ester Erikssons självbiografiska debut Det finns ingenstans att fly (Kartago 2016), en serieroman om en kris som tar avstamp i hennes mammas bortgång i cancer några år tidigare. – Innan jag skrev den här boken var jag väldigt fast i att skriva om min mamma. Jag trodde nog att fokus skulle bli på henne i boken, men så blev det inte riktigt. Det blev en berättelse om mig och en kris jag gick igenom efter mammas bortgång. Det handlar mycket om längtan, att vilja vara älskad, vilja vara sedd och hur fel det kan bli. Och om att vara duktig, att prestera och vilja bli bekräftad av omvärlden, hur det till slut fick mig att gå in i väggen för att jag blev så fixerad vid att vara stark inför andra men sedan inte kunna leva upp till det själv. Hur ser ditt förhållande till psykiatrin ut i dag? – Jag är fortfarande väldigt beroende av att psykiatrin finns och har mycket hjälp av den. Det är klart att där finns brister, men jag kan bara beskriva det jag varit med om. Jag har inte velat svartmåla psykiatrin, jag tänker att de väl gör så gott de kan. Boken innehåller utdrag ur dina sjukjournaler. Vad är tanken med det? – En tanke var att journalerna skulle visa situationen från ett annat håll. Hela det där språket fyller också en funk- tion – hur de pratar om mig, hur jag beskrivs. Det har varit intressant i efterhand att se hur de har uppfattat situationer som jag kanske uppfattat helt annorlunda. Hur är det att vara så utlämnande? – Det har alltid varit väldigt viktigt för mig att läsa och känna igen mig i andra människors berättelser, att känna att jag inte varit ensam. Därför handlar mycket av mitt skapande just om att kommunicera mina erfarenheter och berätta för andra vad jag varit med om – då måste det vara personligt. Vad syftar titeln Det finns ingenstans att fly på? – När jag skulle flytta till Malmö sa personalen på öppenvården att jag kunde börja om och bli som en ny person där. Då blev jag först positiv och tänkte att det kanske fungerar så, men det gjorde det ju inte alls. Trots att jag inte är självdestruktiv på samma sätt längre och har en vardag jag trivs med så hamnar jag fortfarande i svackor. Jag kan inte fly från det jag gått igenom eller från min bakgrund, den finns ju där var jag än är. Och den har format mig.