Ai-optimisterna hoppas för mycket
Vi är inte så förnuftiga som de tror.
På tisdagen var jag på en begravning och slogs som vid tidigare tillfällen av den där paradoxala upplevelsen av att alla var där utom den person som var föremålet för högtiden. Det var en borgerlig begravning och officianten talade om hur den avlidna skulle komma att leva vidare i ”den inre världen”. Det var bättre uttryckt än den vanliga klichén om att de döda finns kvar i våra minnen. Vi är många som har erfarenhet av hur bortgångna anhörigas närvaro är så mycket mer av ett samtal än bara tröstande återblickar, trots att vi vet att det är vi själva som genererar dialogen.
Dagen efter begravningen deltog jag i ett seminarium om Jeffrey Jacksons pjäs Två punkt noll som spelas på Fotografiska museet i Stockholm. Pjäsen handlar om hur datamogulen Elliot omkommer, men har sett till att återuppstå med hjälp av artificiell intelligens. Trots att hans mänskliga skepnad är borta, kan han via programmet kommunicera och interagera med sin fru via diverse bildskärmar. Ai-elliot anser sig vara identisk med personen Elliot, bara i en ny skepnad. Den icke-döda dataversionen av Elliot är hotfullt omnipotent, men vem är han? Är han egentligen någon alls?
Ai-entusiasmen är en uppdatering av förhoppningen om den individuella odödligheten, att våra själar skulle leva vidare och att vi skulle behålla vår känsla av identitet även i det icke-fysiska livet. Ett slags intellektets andlighet och en digitaliserad själ – själen två punkt noll. Det är föreställningen att det räcker att skapa tillräckligt hög intelligens för att ett medvetande ska uppstå.
Optimismen kring AI präglas också av en idealism att om bara allt och alla betedde sig rationellt och förnuftigt så skulle vi kunna lösa alla problem och det skulle inte finnas några konflikter. Den där övertron på förnuftet, på den rena tankens kraft, är antagligen en grov underskattning av kroppens begränsningars betydelse för vår upplevelse av oss själva och varandra. Kan man överhuvudtaget tala om subjektiva upplevelser och medvetande hos en existens som inte delar allt levandes begränsade utsträckning i tid och rum?
Och vore det en utopi eller en mardröm? Om det hade varit min partners begravning, hade jag önskat att hon funnits i en Ai-version för att fortsätta umgås med? Det vore förmätet att säga nej direkt men jag förhåller mig skeptisk till möjligheterna. Framtidens sörjande kommer nog att vara hänvisade till umgänge i den inre världen. Den bistra sanningen är att vi har mindre anledning att bekymra oss om artificiell intelligens i framtiden än om äkta dumhet i dag. Per Naroskin är psykolog, psykoterapeut, författare och spanare.
Dataversionen av Elliot är hotfullt omni potent