” I laboratoriet får jag vara försöksperson och testa smekningar i olika hastighet”

om penslingen inträffade under period A eller period B. Det borde vara omöjligt eftersom hon själv ansåg att hon inte kunde uppfatta beröring av något slag.

– Men hon hade rätt till nästan hundra procent. När jag frågade efteråt hur hon burit sig åt så sa hon att hon bara hade gissat, säger Håkan Olausson.

Efter många upprepade försök berättade GL att om hon verkligen koncentrerar sig så kan hon uppfatta penseln som något slags behagligt tryck – däremot inte att trycket är en pensel, eller ens vilken kroppsdel den berör. Träningen har också gjort att hon numera känner något när hon tar på sig strumporna på morgonen, fast en helt annan typ av beröring än den som finns kvar i den övre delen av hennes ansikte.

Bilder från en hjärnkamera bekräftar att långsam beröring påverkar GL på ett ovanligt sätt. Hos en genomsnittlig person leder en smekning till ökad aktivitet i det så kallade somatosensoriska området, en remsa av hjärnbarken tvärs över hjässan som tar emot impulser från snabba beröringsfibrer.

Där händer nästan ingenting hos GL. Däremot har hon en helt normal reaktion i en djupt liggande del av hjärnbarken som kallas insula och ofta räknas till det limbiska systemet, även känt som ”känslohjär- nan”. Via långsamma nervtrådar tar insula även emot signaler om smärta och annat som har att göra med känslan för den egna kroppen.

Aktiviteten i insula bekräftar bilden av att den behårade hudens taktila C-trådar har starka band till känslolivet. Hur skulle en smekning kännas utan dem?

Jag ställer frågan till Jörgen Hansson, som bor i byn Vittangi, en timmes bilväg öster om Kiruna. I hans släkt förekommer ett arvsanlag som förstör tunna nervfibrer, men inte de tjocka. Den så kallade Vittangisjukan är alltså ett slags spegelbild av det som drabbade GL.

– Nog tycker jag att det kan vara skönt när någon tar i en. Det känns bra. Men jag kan ju inte jämföra med hur det känns för någon annan, säger Jörgen Hansson.

Det enda ovanliga han har märkt med sin känsel är att han verkar tåla mer smärta än andra. Men skillnader finns. India Morrison, docent i kognitiv neurovetenskap vid Linköpings universitet, har undersökt tio personer med anlag för Vittangisjukan.

– Jämfört med kontrollpersoner skattar de långsam beröring som mindre behaglig, säger hon.

Smekningar ger inte heller någon reaktion i insula. Trots det kan Jörgen Hansson och andra bärare av mutationen uppskatta beröring.

Det är en påminnelse om att elektriska signaler i kroppens taktila C-trådar bara är en del av allt som händer när vi smeker och kramar varandra. Det sociala sammanhanget, attityder och självbilder kan också spela en stor roll.

Det framgår av ett experiment där heterosexuella män fick ligga i en magnetkamera