Jag blir tokig av att bo hos mamma
Jag är en 23-årig student i en storstad, vars bostadsmarknad är helt omöjlig att komma in på. En vanlig lägenhet kan jag bara drömma om, och studentlägenheterna tar flera år att få. Mina jämnåriga klasskompisar från gymnasiet och högstadiet har nästan uteslutande fått hjälp av sina föräldrar att köpa en lägenhet eller flyttat till någon annan stad för att studera, och fått boende där. Själv har jag ingen som kan köpa in mig på bostadsmarknaden, och den utbildning jag går finns bara här, så jag är fast hos mamma. Undantaget var ett läsår (när jag var 20 år gammal) då jag studerade på en folkhögskola och kunde bo på deras internat. När jag slutade hade jag ingen annanstans att ta vägen än hem till mamma igen. Jag blir tokig på att bo här! Jag känner mig så förslappad, så totalt curlad och instängd. Jag hoppas kunna flytta om ett halvår, först då efter cirka tre år kanske jag kan få en studentlägenhet. Men hur ska jag stå ut till dess? Vi kommer ganska bra överens, men mammas extremt pedantiska natur är rätt jobbig och det är frustrerande att vara ett barn hemma, men vuxen i resten av livet.
Ps. Att ge sig in på andrahandsmarknaden har inte varit aktuellt för mig efter-
Bostadsmarknaden i storstäderna ställer verkligen till det för alla ungdomar som inte har turen att ha föräldrar med god ekonomi. Många tvingas bo hemma betydligt längre än önskat. Visst finns det en och annan som mest ser fördelar med att stanna kvar hos föräldrarna. Ofta är markservicen god och framför allt är det ekonomiskt fördelaktigt. Men även om det kan vara skönt att bli ompysslad och slippa ta så mycket ansvar så kan det också vara frustrerande att tvingas vara beroende av någon annan när man är vuxen och kapabel att ta hand om sig själv. Samtidigt skadar det inte att påminna sig om att det i en annan del av världen eller under ett annat århundrade skulle ses som ett rent lyxproblem att tvingas bo med sin mamma vid 23 års ålder. För jag gissar att du har ett eget rum där du kan stänga in dig om du vill vara ifred, och jag är säker på att du bor varmt och bekvämt, och att du kan äta dig mätt varje dag.
Men jag har full förståelse för din frustration, för du jämför dig naturligtvis med människor i din närhet och inte med fattiga människor i krigsdrabbade länder eller folk från en annan tidsepok. Det är så vi fungerar, så det är helt normalt att du utgår ifrån vad som gäller här och nu. Och här och nu är normen att man flyttar hemifrån tidigt. Faktum är att Sverige i dag är det Eu-land där man flyttar