Ut i det vilda
Om den manliga gemenskapen.
Ifebruari hörde en kompis av sig och frågade om jag hade lust att hänga med honom och några andra till Fårö i maj. Jag hade bara träffat några av de andra men de ingår i samma gäng och har känt varandra sedan gymnasiet. De hade rest tillsammans flera gånger utan respektive. Jag överraskade mig själv med att omedelbart tacka ja. Jag till och med beställde flygbiljetterna direkt efter vårt samtal. För att få ett bra pris, tänkte jag, men det skulle dröja ända till slutet av april innan jag genomskådade det verkliga motivet till mitt snabba agerande.
Insikten kom när jag stötte ihop med en bekant veckan innan resan och berättade om den, varpå han sa något ironiskt om hur vuxna män som i grabbgrupp för- vandlas till bullriga flockdjur med sexistisk jargong, som efter ett flak starköl övergår till gutturala vrål i vårnatten.
Jag har aldrig i hela mitt liv varit en av grabbarna. Jag har alltid hellre pratat MED tjejerna än snackat OM dem. Som vuxen har jag för det mesta undvikit enkönade miljöer. En gång sökte jag sommarjobb som receptionist på en båtfirma. Jag var där på besök och tyckte att tjejen i växeln verkade ha ett kul jobb som spindeln i nätet. När jag insåg att det var henne jag skulle vikariera för och att hon var den enda kvinnan drog jag tillbaka min ansökan.
Jag hade haft så bråttom att tacka ja och att köpa icke-ombokningsbara biljetter för att överrumpla mig själv och runda mina förutfattade meningar om manligt umgänge. Hade jag gett mig tid att reflektera så hade jag antagligen låtit mig stoppas av tanken på hur dessa hyggliga killar skulle lägga av sin civiliserade attityd, som man hänger av sig en slips, för att brista ut i fula flatskratt och hårda ryggdunkningar.
Mina fördomsfulla farhågor kom förstås på skam. Vi blev inte en amorf klump av grupptänkande huliganer. Inte heller betedde vi oss som tio hannar i primitiv konkurrens om makt och utrymme, fångna i någon poänglös hierarki. Vi diskuterade utan att behöva vara överens och utan att hamna i låsta positioner. Vi utbytte erfarenheter från karriär och föräldraskap utan tröttsamma självhävdelser. Vi var mycket utomhus men hemföll inte åt något tvångsmässigt romantiserande av vildmarksliv, utan tog hänsyn till taskiga ryggar och strejkande knän. Vi skrattade mycket utan pseudoaggressiva undertoner, drack utan överdrifter och struntade i ryggdunkningar.
Nu tänker ni er att jag ska förklara det trevliga umgänget med att vi inte längre var några grabbar utan goa gamla gubbar. Glömt det! Vi var män. Helt enkelt. Per Naroskin är psykolog, psykoterapeut, författare och spanare.
Vi blev inte en amorf klump av grupptänkande huliganer