Det braiga med adhd
Vi behöver en mer nyanserad bild.
Jag har alltid haft svårt för mindfulness. Fram för allt när metoden använts som universallös ning på alla problem; stress, ångest, smärta, you name it. Men på sista tiden har jag fått en gnagande känsla av att min aversion mot mind fulness även handlar om att jag har så otroligt svårt för det. Själv alltså. Det är så tråååkigt. För min hjärna går fort. Mina tankar rör sig fort. Jag är impulsiv. Jag läser mycket, skriver mycket, pratar mycket, lyssnar intensivt. Jag är oerhört social, har många projekt och genomför de flesta. Jag har skäl att tro att jag har adhd och står i kö för en utredning.
När man talar om adhd talar man nästan uteslutande om patologin, om problemen. I DSM5 (manualen med alla psykiatriska diagnoser) listas ett antal symtom för adhd och add. Man talar om störning av uppmärksamheten, hyperak tivitet och brister i impulskontroll.
När adhd försvårar människors liv blir det förstås en störning, en brist. Men man kan också se det som ett drag, ett sätt att vara i världen. Och om man lär sig att hantera de problematiska sidorna (vilka absolut finns) så kan man faktiskt dra nytta av de gåvor som lig ger inbäddade i detta sätt att vara, men som man sällan talar om. Som till exempel kreativitet, karisma, intuition, energi och ovanlig humor.
Många av våra främsta skådespelare, idrottare, konstnärer, advokater och förfat tare har adhd. Många av våra främsta miss brukare och brotts lingar har det också. Problemet är givetvis oerhört komplext, men kanske handlar det om att hitta rätt utlopp för all denna energi. Att hitta ett konstruktivt sätt att hantera den på.
Jag är inte motståndare till medicin, det kan ändra livet lika mycket som en rullstol för någon som inte kan gå, men jag är emot att det ofta är det enda som erbjuds. Vi behöver lära oss mer om diagnosen, om dess för och nackdelar. Vi behöver förstå vikten av att röra på oss, ta bort distraherande stimuli och inte tvinga personer med adhd att göra saker de är dåliga på – som att sitta still jättelänge och göra monotona uppgifter (som i mitt fall, en mindfulnessövning).
Min eventuella adhd stör mig inte särskilt mycket. Jag har hittat sätt att kanalisera rastlösheten, att få utlopp för idéerna och jag har också lärt mig att jag måste komma ihåg att äta och planera in vilostunder för att inte råka boka upp varje ledig stund. Som den visa mannen sa: Att ha adhd är som att ha en Ferrari hjärna men med cykelbromsar. Man måste bara lära sig hur man stannar! Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare, nu senast till Brorsan är kung! (Rabén & Sjögren 2016).
Man kan dra nytta av gåvorna som ligger inbäddade i detta sätt att vara