Att vara vuxen med Aspergers syndrom.
Det kan de neurotypiska lära sig av aspergare.
Den 24 april 1997 fyllde Andreas Brunnström 17 år. Framåt eftermiddagen skulle han och familjen ut och äta middag. Men först skulle han klara av ett viktigt möte.
Efteråt skulle han beskriva det som om det var då livet började. På mötet fick han diagnosen asperger – och saker och ting föll på plats.
– Plötsligt förstod jag varför jag inte var som alla andra. Varför jag alltid känt att jag inte passade in. Lättnaden var enorm, säger Andreas Brunnström i dag.
Direkt efteråt gick han ut och firade födelsedagen tillsammans med sina föräldrar och sin syster. Det var en omtumlad familj som satt runt bordet. Ingen visste riktigt hur de skulle hantera beskedet om att Andreas plötsligt blivit en aspergare.
– Nu insåg jag att jag varken var trög eller att det var något fel på mig, att jag bara förstår saker och ting på att annat sätt.
Han är tydlig och välformulerad. Att informera om asperger är nämligen en av Andreas Brunnströms viktigaste uppgifter här i livet. Han är övertygad om att människor utan asperger och aspergare har massor att lära av varandra.
– I hela mitt liv har jag behövt anpassa mig efter hur ni neurotypiska tänker. Jag är trött på det, säger Andreas.
NEUROTYPISKA, DET ÄR alltså de andra, som inte har asperger eller någon annan neuropsykiatrisk funktionsvariation. Att tala om variation i stället för en funktionsnedsättning är också ett sätt att minska stigmatiseringen av diagnosen.
Andreas Brunnström tycker att det är ett evigt tjatande om att man ska acceptera varandra som man är och menar att det i själva verket betyder att det är han som har asperger som ska anpassa sig.
– Jag har svårt att följa de andras sociala samspel. De säger saker som de inte menar. Slarvar med orden. Uttrycker sig otydligt, så att det blir en massa missförstånd.
Under många år strävade Andreas Brunnström efter att anpassa sig. I dag har han lärt sig hur det fungerar i världen utanför asperger. Och han vet hur man ska kommunicera för att bli förstådd. Men samtidigt är han tydlig med att människor med asperger har mycket att tillföra för att göra världen till en enklare plats att vara i.
Andreas Brunnström jobbar som vaktmästare på Spoon, ett företag som arbetar med redaktionell kommunikation. Trots att de jobbar med kommunikation beskriver Andreas Brunnström att flera av kollegerna har sagt att de blivit bättre på att kommunicera sedan de lärde känna honom.
Det är inga större förändringar som krävs, menar han. Däremot tror han att många kan tycka att det känns ovant att kommunicera på ett tydligt, mer ”aspergerliknande sätt”.
– Det kan handla om till synes enkla saker som att på den vardagliga frågan ”stör jag?” svara ”ja, just nu stör du faktiskt – kan jag återkomma till dig om en halvtimme?” Att säga så, har jag förstått, känns obehagligt för många. Men ändå, tänk vad skönt om alla kunde bete sig på det sättet, då slipper man ju ens fundera.
Han har tänkt mycket på varför människor utan asperger är så luddiga i sina formuleringar. Han förstår att det har att göra med artighet,
men tycker att det är märkligt att beteenden som bäddar för missförstånd skulle ha med artighet att göra.
– Säg vad som gäller i stället. Var rak och du slipper konstigheter. Är du irriterad, skratta inte samtidigt som du uttrycker din frustration. Eller ännu värre, om du ska formulera något i mejl, sätt inte en smiley efteråt, om du är allvarlig.
följer
PSYKOLOGEN ADAM HELLES i sin forskning vid Sahlgrenska akademin unga män med autismdiagnos, där asperger ingår, upp i vuxenlivet. Han håller med.
– Vi behöver bli duktigare på att acceptera olikheter, och att förstå att olikheter kan tillföra mycket, säger han.
Adam Helles tror att världen skulle bli lite lättare att leva i om alla anpassade sig till ett mer aspergerliknande sätt att tänka.
– Vi är dåliga på att vara tydliga och säga vad vi tycker. Här kan vi lära oss mycket, säger Adam Helles.
– Genom att vara tydliga tvingas vi också att först tänka igenom vad vi vill säga. Det hjälper också oss själva. Det vi vill ha sagt blir tydligare även för oss själva.
Genom att inte linda in det vi vill säga i en massa omskrivningar eller luddiga, tänkta snällheter, menar Adam Helles att vi skulle spara energi och tid. Vi slipper fundera på vad personen vi talar med ”egentligen menar” och kan fokusera på det som sägs och innebörden av det.
– Det blir en trygghet för alla.
Anna-mariastawrebergär frilansjournalist och har skrivit boken Två världar möts: Att leva medaspergerssyndrom (Gothia fortbildning 2017) tillsammans med Andreas Brunnström.