Jenny Jägerfeld vill släppa in samhället i terapirummet.
Sluta privatisera våra problem.
Jag har allt mer börjat fundera på psykologins och kanske framför allt psykoterapins begräns ningar. Visst finns det människor som har psykologiska problem som framför allt har med deras egen historia att göra. Men alltför ofta privatiserar vi problem när vi i stället borde förstå dem ur ett samhällsperspektiv.
Stress är det mest uppenbara exemplet. Vi drunknar i studier om stress och i medierna rapporteras det oav brutet om stressens negativa effekter. Lösningarna som ges är nästan uteslutande individuella: sjukskrivning ar, jobbyten, mindfulness, terapi. Sällan diskuteras vad som måste ändras på samhällsnivå.
Samma dynamik finns vad gäller de ökande neuro psykiatriska diagnoserna. I USA har 11 procent av alla barn mellan 4 och 17 år adhd. I Sverige är siffran fortfarande lägre, men diagnosen fortsätter att öka. Intressant nog verkar det ha inträffat samtidigt som kraven på självständigt arbete har ökat, klasserna har blivit större och pedagogerna färre. Psykiatriska diagnoser står i relation till samhällets krav. Därför måste vi också se dem i ljuset av ett samhälle som förändrats.
En återkommande problematik som folk söker terapi för är missnöje med sin relationsstatus. Att man inte har någon kärleksrelation. Att man har en som kunde vara bättre. Sociologen Eva Il louz hävdar att vår kapitalistiska kultur har ändrat sättet vi ser på relationer. Hon menar att människor förhåller sig till part nerval på ett annat sätt än för hundra år sedan. Nu är det lite som shopping! På internetsajterna blir detta väldigt tydligt. Folk har kravlistor på allt från sportighet och ickerökning till utbildningsnivå och kulturellt kapi tal. Man jämför och försöker ständigt få till en bättre deal.
Missnöje med en relation skulle alltså (också) kunna ses som ett uttryck för vår optimeringskultur snarare än som ett problem mellan två individer. Detta blir även tydligt när det kommer till kvinnor som söker hjälp på grund av att de utsatts för våld eller sexism. Det är knappast en individuell svårighet, utan ett uttryck för ett utbrett maskulinitetsproblem.
Givetvis kan terapi ge en stöd i att bryta upp från en destruktiv relation el ler säga upp sig från ett pissigt jobb. Stär ka personen så att hen själv kan göra en förändring. Men ibland är det viktigt att inte stirra sig blind på den enskilda klien tens (eller sin egen) personliga historia. Så att man inte går i terapi år ut och år in för ett problem som ligger på samhälls nivå. Det personliga är politiskt! Och inte fullt så personligt som vi kanske tror. Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare.
Ibland är det viktigt att inte stirra sig blind på klientens personliga historia