Så skulle psykiatrin räddas – med lobotomi.
Vid 1900talets mitt stympades tiotusentals hjärnor i PSYKIATRINS NAMN. Inte minst i Sverige var läkarna ivriga.
FÖRSÖK ATT med kniven skära bort galenskap hade prövats flera gånger tidigare, men prologen till 1940- och 1950- talens storskaliga hjärnstympningar skrevs på den andra internationella neurologikongressen i London 1935. Där rapporterade Charles Jacobsen och John Fulton från Yale university, USA, om sensationellt goda resultat när de hade lobotomerat schimpanserna Becky och Lucy. Deras aggressiva frustration när de misslyckades med att hitta mat förändrades efter operationen till ett liknöjt tålamod.
” De kunde inte längre bli arga”, förklarade Charles Jacobsen i sin uppmärksammade föreläsning.
Yaleforskarna hade tränat schimpanserna att komma ihåg i vilken av flera bägare det fanns dold mat. När de inte kom ihåg resulterade deras besvikelse före lobotomin i våldsamma utbrott. Efter ingreppet, då förbindelsen mellan frontalloberna och resten av hjärnan skars av, fortsatte aporna att leta mat. Deras minnesfunktion var inte påverkad men de var inte längre emotionellt engagerade i sökandet. Utan otålighet vände de på bägare i timmar.
Apor med intakt hjärna kunde bli ” neurotiska” men det kunde inte lobotomerade, menade Jacobsen.
En av deltagarna på kongressen, portugisen Egas Moniz, ställde den avgörande frågan: ” Varför skulle det inte vara möjligt att med samma metod lindra ångesttillstånd hos människan?”
1949, 14 år senare, får Moniz Nobelpriset i fysiologi och medicin. ” För hans upptäckt av den prefrontala leukotomiens terapeutiska betydelse vid vissa psykoser”. Så motiverade Nobelkommittén sitt val och leukotomi skulle snart heta lobotomi i stället.
TVÅ MÅNADER EFTER kongressen i London, i september 1935, opererade Moniz den första patienten, en kvinna med diagnoserna manodepressivitet och paranoid psykos, på ett sinnessjukhus i Lissabon. Resultatet var knappast övertygande. Visst, kvinnan var mindre ångestfylld och hade mindre förföljelsemani, men hon var också apatisk. Moniz kunde inte undgå att se likheten med schimpanserna Lucys och Beckys beteende. Samma månad utförde Moniz ytterligare tre operationer i Lissabon.
1937, när Moniz grupp hade opererat 20 patienter, publicerades en vetenskaplig artikel där de konstaterade att resultaten var lovande. Rapporten väckte stor uppmärksamhet. Moniz var redan en legendar med flera banbrytande upptäckter på sin meritlista.
Det fanns tveksamma röster. John Fulton, som hade lobotomerat schimpanserna Lucy och Becky, avrådde från att operera människor. Kunskapen om människans hjärna var ännu för bristfällig, menade han.
Mot tveksamheten ställdes situationen på sinnessjukhusen. Allt fler unga insjuknade i schizofreni, det fanns ingen fungerande behandling och patienterna sjönk obevekligt allt djupare ner i sin psykos.
Trots kraftig utbyggnad av vården under flera decennier var platsbristen skriande. I Sverige hade sedan 1860- talet antalet inlagda patienter ökat utan avbrott. 1870 var de intagna 1 200, vid sekelskiftet drygt 4 600. Kulmen nåddes åren 1962– 64 då 37 500 per
” Visst, kvinnan hade mindre förföljelse mani, men hon var också apatisk.”
soner förvarades på de statliga mentalsjukhusen. Utskriv ningar var ovanliga.
Nu visade Moniz rapport att det fanns en relativt enkel, snabb och billig behandling. Frestelsen att kunna skära bort galenskapen var för många svår att motstå.
En av deltagarna på kon gressen i London 1935 var neurologiprofessorn Walter Freeman vid George Washing ton university. Han delade inte Fultons betänkligheter.
Vårdsituationen i USA var lika svår som i Sverige. Året efter första världskriget skrevs 271 000 patienter in på de stat liga mentalsjukhusen. Freeman beslutade sig för att göra vad han kunde för att med modern kirurgisk psykiatri vända ut vecklingen.
Då han inte själv var kvali ficerad för att operera inledde han ett samarbete med neu rokirurgen James Watts. Efter en veckas övningar i ett bårhus var de den 14 september 1936 mogna för den första patienten, en 63-årig kvinna med svår depression. Watts borrade hål i skallbenet och höll i kniven, Freeman assisterade. Kvinnan var in i det sista tveksam och en av anledningarna var att hon inte ville få skallen rakad, men när Freeman falskt lovade att hon inte skulle rakas gick hon med på operationen. Hon bryr sig ändå inte efter operationen, försvarade Freeman sin lögn och han fick rätt. Kvinnans ångest lättade och hon brydde sig inte om sitt utseende. Några dagar efter ingreppet kunde hon åka hem till sin man.
hade använt
FREEMAN OCH WATTS samma teknik som Moniz men den var omständlig. Sex hål borrades i skallen innan förbindelsen mellan främre frontalloberna och hjärnan skars av. Skulle det göras på alla de tiotusentals som borde lobotomeras blev det en mycket kostsam process, insåg Fre eman.
Fem nya patienter opererades de följande veckorna och i no vember 1936, två månader efter det första ingreppet, publice rade Freeman och Watts sin rapport. Resultaten var goda – alla opererade hade mer eller mindre befriats från ångest och oro. Några hade slutat halluci nera. I artikeln varnade de båda för ett okritiskt användande av metoden. ”Alla opererade förlorar antagligen någonting; spontanitet, livsgnista, en del av sin personlighet.” Ett råd de själva inte skulle följa.
Möjligen hade Moniz metod inte varit tillräckligt radikal, resonerade de. Därför operera de de om åtta patienterna, och skar lite mer i hjärnan. Två fick en tredje operation och två dog då man råkat skära av blodkärl i hjärnan.
En del av patienterna kunde skrivas ut från mentalsjuk husen. Andra blev kvar och fick den nya kusliga diagnosen ”postlobotomi”.
Kritik mot lobotomierna fanns, resultaten var motstri diga och det saknades en lång tidsutvärdering. Men kritiken drunknade i den allmänna entusiasmen inför att för första gången kunna skriva ut fler än enstaka patienter från mental sjukhusen.
Freeman var ändå inte nöjd. Hantverket var för komplice rat. Han försökte hitta enklare tekniker och det var då han utvecklade metoden med ishackan. Det är från och med nu, med ishackan i den ena handen och hammaren i den andra, som hans stjärna stiger.
Freeman insåg att den lät taste vägen in i hjärnan var genom ögonhålorna. 1945 var han tillbaka på bårhuset för att testa på lik och insåg att han behövde kraftigare instrument än lobotomikniven. En lätt modifierad ishacka visade sig fungera utmärkt.
Tekniken var så enkel – inget borrande i skallen, ingen anestesi. Varken neurokirurg eller narkosläkare behövdes för ingreppet. Freeman sövde patienten med elchocker, knackade lätt med ishackan igenom brosket under ögon hålans tak, lät det tränga in ungefär fem centimeter och ”rörde om lite”. Formuleringen är hans egen. Samma sak upprepades genom den andra ögonhålan. Hela ingreppet tog inte mer än några minuter. När patienten vaknade från elchocken var det, förutom den irreparabla hjärnskadan, bara två blåtiror som vittnade om vad som hade hänt. ”Som att skära i smör”, konstaterade Freeman, som äntligen hade hittat den rationella metod psykiatrin så väl behövde.
marknads
FREEMAN SATSADE PÅ föring, reste runt till mental sjukhus i USA och utförde gra tisoperationer. Han hamnade på New York Times förstasida då han bjudit in en reporter för att bevittna” när historia skrevs”. Freeman försäkrade att det ”inte är värre än att dra ut en tand”.
Freeman ville inte bara lobotomera de sämsta patien terna, kronikerna. Han ville ha nyinsjuknade schizofrena. Ju färskare sjukdomen var, ju yngre patienten var, desto bättre blev resultaten, menade han. I allt fler fall blev lobotomi en förstahandsbehandling.
Freeman var som en artist med sin ishacka och sin hammare. När han kom till ett mentalsjukhus rullades patienterna in i salen där han skulle framträda. Ett tiotal ingrepp under ett och samma pass var ingen omöjlighet. Det var alltid många nyfikna som tittade på under hans föreställning – kolleger till Freeman, sjukhuspersonal och journalister. En av hans lobo tomier sändes i amerikansk tv. 1948 stod han på toppen av sin karriär och det var då han utförde sin mest uppmärksam made hjärnstympning, när han opererade John F. Kennedys lillasyster, 23-åriga Rosemary.
Men strömmen vände och kritiska röster kom till tals. Dödsfallen var många, resultaten tveksamma, många patienter drabbades av epilepsi eller andra komplikationer. Vid psykologiska tester visade det sig att de lobotomerade hade svårt att tänka abstrakt och att generalisera.
Lobotomin var på väg ut. En summering visade att tiotusentals personer hade opererats under 1940- och 1950-talen.
När det första antipsykotiska läkemedlet introducerades under 1950-talets första hälft sorterades de hjärnstympande lobotomierna ut.
I Modern Psykologi 1/2017 skrev Tord Ajanki om elchockernas historia.
” Freeman sökte enklare tekniker och det var då han utvecklade metoden med ishackan.”