De förföljdes och traumatiserades av Stasi.
De fängslades, förföljdes och bröts ner mentalt av den östtyska diktaturen. 28 år efter Berlinmurens fall lider tusentals tyskar fortfarande av svåra psykiska problem.
et händer ibland fortfarande att han vaknar mitt i natten, skräckslagen. Som om han var tillbaka i koppargruvan, djupt under marken. Det tar ofta en stund innan han inser att det bara är en mardröm. För att lugna ner sig går han ut på tomten, bland de tysta villorna i nordöstra Berlin. Där kan han andas och gå en sväng.
I år är det 28 år sedan Ber linmuren föll och DDR rasade samman. Men för Hartmut Wenig och tusentals andra lever den östtyska diktaturen fortfa rande kvar – inom dem.
MELLAN 1945 OCH 1989
fängslades omkring 300 000 personer av politiska skäl i Östtyskland. Under diktaturens första år var fysisk misshandel vardag i fängelserna, men med tiden övergick myndigheterna till att utöva ett allt mer utstuderat psykiskt våld.
Omkring en tredjedel av de som fängslades beräknas ha drabbats av depressioner, ångest och psykosomatiska sjukdomar till följd av sina upplevelser. Många av dem har i dag diagnostiserats med post traumatisk stress.
Men även hos dem som inte handgripligen utsattes för statens förtryck har diktatu rens paranoia, misstänksam het och intolerans satt spår.
Hela tiden söker sig nya grupper till Gegenwind, en liten psykiatrisk klinik i stadsdelen Moabit i Berlin. ”Mottagning för Ddr-diktaturens traumati serade”, står det bland de andra tyska efternamnen vid ring klockorna i porten. Hartmut Wenig kommer hit varannan vecka för att bearbeta sina mar drömmar i gruppsamtal. Andra kommer oftare.
– Jag har varit här i fem år och kommer behöva gå hit så länge mottagningen får finnas kvar, säger Hartmut Wenig.
” Var man än fängslades i DDR var systemet lika. Man fick sitt värde berövat, man förstördes psykiskt.”
Den här dagen, strax innan jul, är de sex personer i hans grupp som träffas för en mer avslappnad julavslutning med kaffe och tysk fruktkaka.
– Vi har alla genomgått lik nande historier, men det är först här vi har lärt känna varandra, säger Christel Michael, som besökte mottagningen för första gången för 14 år sedan.
– För mig är det viktigt att jag kan komma hit och tala om vad jag har varit med om med andra som jag vet har liknande erfarenheter, säger Verena Arnold-köhn.
– Var man än fängslades i DDR var systemet lika. Man fick sitt värde berövat, man förstör des psykiskt och misshandlades under hela fängelsetiden. För mig var det mer psykiskt än fysiskt. Ibland kunde jag känna ”herregud, ta batongen och slå mig över huvudet, bara ni slutar med den här psykterrorn”. Ett par slag kan man glömma. Men den psykiska smärtan finns alltid där. Vi var inga människor längre när vi kom ut därifrån, säger Christel Michael.
GEGENWIND, SOM FINANSIERAS
med offentliga medel, är den enda mottagningen i Tyskland specifikt riktad till människor som traumatiserades under Ddr-regimen. Omkring tusen personer vänder sig hit varje år med en mångfald av problem.
– Spektrumet är väldigt brett, säger psykologen Stefan Trobisch-lütge, som arbetat på mottagningen sedan starten 1993 och sedan 1998 leder den tillsammans med ytterligare två anställda.
Han berättar att det typiska är folk som var politiskt fängs lade. Det kan vara människor som under årens lopp försökt förtränga det de varit med om, men som av någon anledning inte klarar av det längre. Nu börjar också den andra genera tionen drabbade dyka upp.
– Det är till stor del de som sattes på regimens barnhem eller hamnade på de så kallade ungdomsarbetsgårdarna där barn till oppositionella, eller barn till de som flytt, blev tvångsplacerade, säger han och liknar problemet med ett sent verkande gift.
Även barn som själva inte utsattes men som delvis fått ärva sina föräldrars problematik har börjat märkas av bland
dem som vänder sig till mottag ningen. Att det skulle vara av en sådan omfattning hade de som arbetar på Gegenwind aldrig räknat med.
– Över huvud taget inte. Inte heller hade vi väntat oss den mångfald av problem som finns, säger Bettina Kielhorn, social pedagog på Gegenwind.
Mottagningen märker av tydliga toppar när Östtyskland uppmärksammas i medier, om det släpps en ny bok, eller vid jubileer. Eller vid mer udda händelser, som när en före detta medarbetare till den östtyska säkerhetspolisen, Stasi, i höstas blev utnämnd till en hög politisk post i Berlin. Något som orsa kade reaktioner även i gruppen som samlats runt fruktkakan den här dagen.
– Jag fick panik, allt kom till baka. Sådant gör mig helt enkelt rädd, säger Christel Michael.
De andra runt det runda bor det nickar och fyller i.
På väggarna runt dem hänger målningar från konstterapi gruppen. En del är abstrakta mardrömsskildringar. Andra bilder föreställer konkreta steg för steg-åtgärder för att klara vardagen.
Terapihunden Jette tassar omkring bland deltagarna, men har egentligen ingen uppgift i den här gruppen. Hon är en riesenschnauzer, samma ras som patrullerade gränserna mot Västtyskland.
– Det är en ren tillfällighet. Men vi har upptäckt att det fungerar som en trygg form av konfrontation, säger Bettina Kielhorn, som håller i den djurunderstödda terapin.
NÄR ÖSTTYSKLAND imploderade 1989 hade alla i gruppen utom Hartmut Wenig sedan flera år tillbaka lyckats ta sig över till Västtyskland. Och för dem ledde murens fall inte till lätt nad, utan till rädsla. Rädsla för att de som förföljt dem nu skulle kunna komma åt dem igen. Flera av dem lider av svår miss tro gentemot allt som hörde den forna diktaturen till.
Många som blev politiskt för följda i DDR, som hade Europas mest utbyggda övervaknings nätverk, vittnar också om att de i dag har generellt svårt att släppa människor inpå livet, berättar Stefan Trobisch-lütge. Arbete och relationer blir ofta lidande. Missbruksproblem är heller inte ovanligt.
Burkhardt Aulich har besökt Gegenwind i fem år. När hans son gifte sig med dottern till en före detta Stasimedarbetare valde han på uppmaning av sonen och dennes fru att sätta sig ner och prata med sonens svärfar.
– Det var svårt. Men kanske finns det en form för att sitta ner och samtala, säger Burkhardt Aulich.
Förslaget river upp känslor runt bordet.
– Du har rätt. Man borde söka samtal. Men jag kan det inte, säger Manfred Raffel.
Han vill inte berätta för oss vad han har varit med om. Men det är tydligt att frågan är svår för honom.
– Det är olika för varje person, men jag kan bara inte förlåta. Jag kan det inte! säger han.
Bettina Kielhorn och Stefan Trobisch-lütge deltar bara spo radiskt i samtalet.
– Det är viktigt att vara väl förberedd i så fall, och framför allt att man inte gör det ensam, säger Bettina Kielhorn om att konfrontera före detta Stasi medarbetare.
– Min erfarenhet är att man kan förbereda sig hur mycket som helst, men när man väl står där reagerar man fullkomligt annorlunda, säger Christel Michael.
De allra flesta som bodde i DDR kunde leva fungerande liv. På vissa områden, som jäm ställdhet mellan kvinnor och män, var diktaturen rent av mer progressiv än dagens Tyskland. Men de som misstänktes för att hota ordningen hamnade
” Det är olika för varje person, men jag kan bara inte förlåta. Jag kan det inte!”
lätt i den statliga paranoians finmaskiga nät av spioner och angivare. När muren föll hade säkerhetspolisen omkring 91 000 medarbetare. Därut över fanns ytterligare omkring 300 000 inofficiella medar betare, så kallade IM, som spionerade på allt från vänner och släkt till grannar och kol leger. Stefan Trobisch-lütge bekräftar att det även bland dem som arbetade för Stasi finns många som i dag lider av psykiska besvär på grund av det de var med om.
– Det finns de som arbetar med folk från DDR som inte var förföljda. Men vi gör det inte här, eftersom vårt klientel na turligtvis är väldigt misstrogna och måste skyddas och hållas undan från dem. Men om det för någon är viktigt att få kontakt med till exempel någon som förföljde dem, då stöttar vi det om vi känner att det är viktigt för den terapeutiska processen.
posttrauma tiskt stressyndrom är tätt knutet till det sammanhang som traumat skedde i, menar Stefan Trobisch-lütge. Därför har det varit viktigt att få de Ddr-traumatiserade erkända som en specifik grupp,något som inte varit självklart. Bland annat har det att göra med att posttraumatiskt stressyndrom är en relativt ny diagnos som inte förrän 1980 erkändes inom psykiatrin. Först på 1990-talet blev psykotraumalogi ett eget forskningsfält.
Många av dem som bröts ner av Stasi har därför också drab bats ytterligare av att behöva övertyga omgivningen och myndigheter om sin sjukdom.
– Att det är omstritt är en del av problemet. Det finns de som avfärdar det med att det var så längesen, att vi har andra problem i dag, och att det inte spelar någon roll längre, säger Stefan Trobisch-lütge.
Att inte bli tillräckligt sedda är något som gruppdeltagarna också känner av.
– Vi har olika psykosomatiska störningar, nervstörningar, alla möjliga ångesttillstånd, de pressioner, tvångstankar. Vi har genomlevt dem alla, utan att riktigt veta varför. Det är först väldigt, väldigt sent – för mig först när jag fyllde 60, för fem år sen – som jag förstod vad det berodde på. Och då var jag ändå i psykiatrisk behandling redan under 1980-talet. Men inte en kotte anade vad det handlade om, säger Burkhardt Aulich och fortsätter:
– Vi har varit en marginalise rad grupp. Och är det fortfa rande.
Den övervakning som sker i dag över bland annat internet är något som sällan påverkar sjukdomsbilden hos dem som söker sig till Gegenwind. Men efter en mångårig erfarenhet av traumatiserade från DDR är Stefan Trobisch-lütge väl med veten om vilka konsekvenserna kan bli av ett utbrett övervak ningssamhälle.
– Vi människor är väldigt känsliga för det, säger han.
I Modern Psykologi 1/2016 skrev Arvid Jurjaks om Marc Dutroux hustru och medbrottsling Michelle Martin.
” Det finns de som avfärdar det med att det var så länge sedan, att det inte spelar någon roll längre.”