Mammiga och pappiga barn.
Att bli bortvald betyder inte att du misslyckats som förälder.
Den första tiden var Erik förberedd på. Klart att deras lilla flicka skulle före dra sin mamma – det var ju i hennes mage hon hade legat och från hennes bröst som maten kom. Det var först när dottern var uppåt sex månader som det började bekymra honom. När han skyndat hem efter job bet, full av längtan efter att få gosa och rå om den lilla, och avvisades med skrik och armar utsträckta mot mamma Ines.
– Jag kände mig så värdelös. Som en klumpig 50-talsfarsa. Men jag tröstade mig med att det snart skulle bli bättre, när det var min tur att vara föräldraledig.
När dottern var åtta månader var det äntligen dags. Det var inga lata dagar som väntade, men Erik njöt av varenda en. Det var han som först fick uppleva ettåringens stapplande steg och han som fick plåstra om skrapsåren på knäna. Ändå fortsatte Erik att känna sig som ett andrahandsval.
– I samma sekund som Ines kom hem från jobbet var det bara hon som gällde.
Erik blev sårad, Ines frustre rad.
– Det jobbigaste var nät terna, säger Ines. Då dög bara jag, trots att jag slutat amma. När Erik jobbade tog jag nästan alltid nätterna, nu skulle det ju vara tvärtom.
Ines kände sig kvävd, men också ledsen. Hon såg hur ont det gjorde hennes man. Sam tidigt kunde hon inte låta bli att njuta av att vara oumbär lig. Men då, för två år sedan, hade de båda svårt att prata uppriktigt om känslorna som snurrade.
– Faktum är att jag också var lite förbannad. Jag kunde känna att Erik nästan var fixerad vid mammigheten. Det blev en sorts skuldgrej som ju drabbade både honom och mig.
Men för Erik hade känslan av otillräcklighet bitit sig fast. Han hade lovat sig själv att bli den perfekta pappan, motsat sen till hans egen frånvarande.
– Det värsta var andra farsor som pratade om hur pappiga deras barn var, säger han.
ATT BLI BORTVALD som förälder är inte lätt. Det konstaterar Margareta Viberg, som är dok tor i psykologi och dessutom arbetar som psykolog på BVC i Lund sedan 30 år.
– Vi är sällan så sårbara som när vi blir avvisade, säger hon.
Men hur misslyckad du än känner dig handlar det inte om att du är vare sig sämre eller mindre viktig än den andra föräldern, menar Margareta Viberg. I synnerhet inte om du är engagerad och närvarande.
– Såväl mamma som pappa kommer att avvisas någon eller några perioder i barnets liv, helt enkelt för att den andra föräldern bäst matchar barnets behov just då.
För det lilla barnet är det den röst, den hud och famn som of tast håller om, matar eller am mar, som gäller i första hand. Det handlar egentligen inte om föräldern som person, utan om hen som helhet, en trygg, välbekant miljö att vara i.
– Men är mamma, som det oftast är, inte närvarande kommer den lilla att kunna tröstas bra av pappan när han gör samma saker som mam man brukar göra.
När separationsoron träder in efter att barnet fyllt ett halvår, kan det bli klurigare. Medan det tidigare var känslan av den trygga famnen som barnet sökte, knyter det nu tydligt den känslan till själva personen. Barnet gör en sorts hierarkisk ordning utifrån sina behov, där den person som stod för den första tidens trygga miljö blir viktigast.
– Även de som inte har värl dens bästa mamma kan vara väldigt mammiga. Det är där de känner igen sig bäst som det känns tryggast.
Under andra och tredje levnadsåret blir det lättare för
Barn använder föräldrarna till olika saker i olika faser – och det är en tillgång
barnet att acceptera – och välja – den andra föräldern. Men i sårbara situationer, som när trötthet, hunger eller feber slår till, kan separationskänslig heten komma tillbaka. I vilken grad skiljer sig åt.
Margareta Viberg menar att det bästa föräldrar kan göra, för både sin egen och barnets skull, är att acceptera läget. De grundläggande anknytnings mekanismerna sitter djupt, och anknytningen är dessutom basen för barnets kommande självständighet.
– Ju äldre och tryggare, desto mer tar intresset för världen utanför den varma famnen över. Då är den andre föräldern, som finns där trygg och nära, oerhört viktig, säger Marga reta Viberg.
Ibland söker föräldrar råd om hur de ska göra för att dela lika, exempelvis på nattningen. De har försökt lägga varan nan kväll, men inte fått det att fungera då barnet tydligt föredragit den ena.
– Självklart kan man ändå försöka, men om det inte går och protesterna bara eskalerar, är det bättre att lägga ner och prova efter en månad eller två.
Risken är annars att barnets trygghetssystem stressas och mammig- eller pappigheten förstärks, menar Margareta Viberg.
– Det är inte antalet lägg ningar som avgör hur nära och god förälder man är, utan lyhördheten för barnets behov. För att barnet så småningom ska kunna anpassa sig efter föräldrarna måste de först ha kunnat låta sina önskningar stå åt sidan och lyssnat in hur barnet har det just nu.
Barn använder föräldrarna till olika saker i olika faser – och det är en tillgång, menar hon. Tvååringen som vägrat låta pappan lägga kan plötsligt deklarera att det hädanefter bara är han som får läsa god nattsagan.
– Det är heller inte säkert att den som stått för den primära tryggheten under den första tiden är den som det äldre bar net helst anförtror sig åt eller hämtar mest trygghet från.
det tid att hitta
FÖR ERIK TOG ett bra sätt att förhålla sig till dotterns mammighet. Men när han vågade prata öppet med en vän som är pappa till lite äldre barn, började knuten i magen stegvis lösas upp.
– Det fick mig att tagga ner. Det var ju faktiskt inte så att jag och min dotter hade det dåligt tillsammans. Tvärtom.
I dag är dottern tre år. Det roligaste hon vet är att laga mat med pappa på en stol i köket. Men hon vill fortfarande helst att mamma ska natta.
– Fast när det ändå är jag som lägger gosar hon gärna in sig i min armhåla, säger Erik.
Hanna Welin är frilansjournalist. Erik och Ines heter egentligen något annat.