”Maktlöshet är mer intressant än makt”

Genom hela sitt författarskap har hon ställt sig på de utsattas sida. I sin nya roman skriver Majgull Axelsson om de som spärrades in – och hur man bryter sig ut.

” Borgerligheten sa alltid att i arbetarklassen var det raka rör. Men det är inte sant.”

DET ÄR ALLT DET DÄR VI inte säger, allt det vi förtiger och förnekar som Majgull Axelssons författarskap kretsar kring.

– Borgerligheten har alltid sagt att i arbetarklassen var det raka rör. Där dolde man ingenting. Men det är inte sant. Vi var lika tysta som alla andra.

Det är måndag eftermiddag hemma hos författarinnan Majgull Axelsson på Lidingö. Hon är mellan böcker. Å ena sidan förbereder hon sig för att möta läsarna med en ny roman:

Ditt liv och mitt (Brombergs 2017), å andra sidan börjar det röra sig inom henne – tanke stråk, bilder, ord, fragment och karaktärer som kanske kan bli en ny berättelse.

Men än får de inte träda fram, än får de inte bli så tydliga för henne att de nästan får liv. Nu ska vi stanna hos Kajsa och Jonas, Lars och Märit kring vilka Majgull Axelsson vävt sin senaste berättelse, om att spärras in och bryta sig ut.

Platsen är Norrköping. Två hus vid sidan av varandra. Två familjer. Två sorters tystnad och två sorters skam. På den ena sidan av staketet tvillingarna Märit och Jonas och deras utvecklingsstörda bror Lars. På den andra Kajsa och en mamma som fått barn utan att vara gift och som tidvis åker in och ut på mentalsjukhus.

Än en gång skriver du om de utsatta.

– Ja jag vet, det är jättesvårt att förklara. Fastän jag aldrig uppfattat mig själv som utsatt så känns det som att det här är mitt folk. Jag tycker också att maktlöshet är mer intressant än makt.

Hur länge har du känt så?

– Jag tror att jag alltid haft den där blicken, att det är en del av min personlighet, säger Majgull Axelsson. Jag såg de där aggressionerna mot människor som var avvikande. Hur ungar som kallades tattare blev jagade på skolgården. Jag förstod inte varför, vad som var skillnaden. Jag minns en gång när vi campade med familjen i Narvik när jag var liten. I närheten av oss var det en grupp norrmän som dansade och lekte lekar och såg ut att ha så roligt. Men utanför ringen satt en gammal man på marken och spelade på skedar. Jag drabbades av hans ensamhet, brast i gråt, och mamma ursäktade sig inför våra vänner och sa: ”Det är inget att bry sig om. Hon är alltid sån där.”

upp

MAJGULL AXELSSON VÄXTE i Nässjö dit hennes pappa, lokföraren, blivit tvångsförflyttad. I en liten tvårummare bodde arbetarfamiljen, mamma Anna-greta, servi trisen, pappa Helge och två flickor. Det var 1950-tal. Hemmafruideal. Kokt potatis med köttbullar och rårörda lingon. Nyheter på radions enda kanal, starka politiska diskussioner och ständiga gräl mellan föräldrarna.

Vad teg ni om?

– Massor. De utvecklingsstörda, romerna, psykisk sjukdom, sexualitet, bristen på jämställdhet och de ensamstående mammorna. Jag är förresten den första på fyra generationer som inte bara ”blev med barn”. Den första som inte behövde bära ”skammen”.

Och så räknar hon upp: ”Mormors mor fick min mormor, mormor fick min moster, mamma fick min syster, syrran sin äldste son. Jag klarade mig tack vare p-pillren. Tänk vad de har betytt för oss kvinnor!

I lilla Nässjö var klas�skillnaderna uppenbara. Men pappa var politiskt engagerad och intresserad av konst och mamma tog med flickorna till biblioteket. ”Jag var övertygad om att biblioteket fanns enkom för sådana som vi.” Och precis som Märit i den nya romanen fick Majgull på 1960-talet börja på läroverket.

– Vi var en högljudd och rakryggad grupp som travade in i skolan. På skoj kallade vi som var skånska lokförarfamiljer oss själva för en etnisk minoritet. Ja, vi var minst sagt kaxiga.

Genom den regerande socialdemokratin hade arbetarklassen blivit samhälls