Jenny Jägerfeld försöker förstå en våldtäkt.
Demonisering förebygger inte.
Jag vet fortfarande inte om det var en våldtäkt jag utsattes för. I mitt huvud har jag inte velat kalla händelsen för det. Förmodligen för att jag verkligen, verkligen inte har velat vara något offer. Och också för att gärningsmannen (infoga vanligt svennebanannamn) ju var så … snäll? Men egentligen. Egentligen så var det ju en våldtäkt? Jag sa ju nej. Och han fortsatte. Behövs det mer info än så liksom? Eller? Jag tvekar fortfarande i mitt eget huvud.
Vi var ihop. Han söt och lite bortkommen. Jag minns att han kunde laga mat och det gjorde mig imponerad, jag som livnärde mig på fil och mackor i min lilla etta.
Efter våldtäkten duschade jag i tre timmar. Bob Hund-planschen på badrumsdörren krullade sig av ångan. Oh my god. Vilken klyscha. Den obligatoriska maratonduschningen. Som folk gör på film.
Han hade enorma skuldkänslor efteråt. Jag hade inte en tanke på att anmäla, men däremot gjorde jag slut. Vi
fortsatte hänga i samma kretsar. Jag var så jävla otrevlig mot honom. Skämtade på hans bekostnad. Hunsade honom. Lät honom betala min öl. Jag njöt av att plåga honom. En kompis sa: ”Fan vad du är svinig mot (infoga vanligt svennebanannamn).” Jag blev helt ställd. Vad skulle jag säga? ”Jag försöker bara återställa jämvikten? Han pissade på mig och nu tänker jag pissa på honom tills vi dör?” Folk såg mig som starkare.
Jag har inte berättat om det här för någon. Inte ens i någon av mina terapier. Jag har haft så svårt att infoga det i en berättelse om mig själv. Att jag är offer? Och det har varit så svårt att se honom som en förövare.
Jag läste precis
ut På andra sidan förlåtelsen (Forum) av Thordis Elva och Tom Stranger. En bok skriven av en kvinna ihop med den man som hon blev våldtagen av för mer än tjugo år sedan. De försöker se vad som ledde fram till våldtäkten. Gå bortom fixerade roller som viljelöst offer och demoniserad förövare. Det är storsint av henne och det är inte för alla att brevväxla med sin våldtäktsman. Alla vill, kan och ska inte behöva förlåta. Ansvaret ligger i mitt fall givetvis på (infoga vanligt svennebanannamn), men det finns en poäng i att försöka förstå varför det hände. Vi var ju ihop! Vi låg ju ändå! Var katalysatorn ilska? Förnedrade han mig för att han blev arg på mig? Rädsla? Förnedrade han mig för att han såg mig som ett hot eller var rädd att jag skulle lämna honom? Girighet? Förnedrade han mig för att jag hade något han ville och kunde ta?
Vi måste försöka förstå. Att demonisera någon och göra den ond hjälper oss inte att förebygga sexuellt våld i framtiden. Även en söt och bortkommen tonåring som lagar fantastisk pasta kan under fel omständigheter förvandlas till en våldtäktsman. Jenny Jägerfeld är legitimerad psykolog och författare.
Förnedrade han mig för att jag hade något han ville och kunde ta?