K. Anders Ericsson om 10 000-timmarsregeln.
K. Anders Ericsson berättar sanningen om 10 000-timmarsregeln.
KAnders Ericsson har sedan 1970-talet studerat vad som gör att vissa blir exceptionellt skickliga på det de gör. År 2008 fick hans forskning om övningsvanorna hos violinstudenter vid musikhögskolan i Berlin stort genomslag, genom Malcolm Gladwells populär vetenskapliga bästsäljare Outliers: 10 000-timmarsregeln och andra framgångsfaktorer. Utifrån violinisternas exempel räknade Gladwell på Beatles klubbspelningar i Hamburg och Bill Gates datorhackande och hävdade att 10 000 timmar var vad som lett till deras framgång.
Det fanns bara en hake. Gladwells exempel hade inte bäring i K. Anders Ericssons forskning. Nu ger den svenskfödde psykologiforskaren, som är professor vid Florida state university, sin version i boken Peak: Vetenskapen om att bli bättre på nästan allt – san- ningen bakom 10 000-timmarsregeln (Volante 2017). Vad är problemet med 10 000-timmarsregeln? – Ett problem var att Gladwell påstod att alla de bästa violinisterna hade investerat över 10 000 timmar när de var 20 år, medan det var ett medeltal. Däremot är det intressant hur mycket tid även de som man tror har talang har investerat innan de når världsklass. Är du ändå tacksam över att Malcolm Gladwell populariserat din forskning?
– Jag tycker att det hade varit ännu bättre om han hade kollat med mig så att det inte hade blivit fel. Allt har att göra med övningens kvalitet och bara antalet timmar med högkvalitetsträning är kopplat till mått på musikprestation. Även då krävs mycket tid. För att vinna en pianotävling i elitklass krävs närmare 20 000– 30 000 timmars så kallad handledd övning snarare än 10 000. Vad skiljer ut handledd övning? – Vi talar om naiv övning, måldriven övning och handledd övning. I stället för att gissa vad som kommer att vara effektivt för dig så har du den handledda övningen, där en lärare ser vad du kan göra och hur du ska förbättra det, så att du kommer att nå det här målet du har.